ante omnis mea familia

Jag kan inte älska igen

Ibland så drömmer jag mig bort ifrån min egen verklighet. Min blick fastnar någonstans på ingenting och min omgivningh försvinner sakta. I mitt huvud spelas ett annat liv upp. Det är inte mitt men det kunde ha varit och stundtals undrar jag om det hade varit bättre. Om det hade varit jag eller en blek dimma av hela min fulla potential.
Hur hade mitt liv sett ut om jag aldrig blivit förgripen? Hade jag varit mindre trasig och starkare som person? Om jag aldrig hade gått upp så mycket i vikt och sluppit alla mina operationer, hur hade min kropp sett ut, utan ärren och utan den hängiga hud som lever kvar på mig idag och påminner mig dagligen om min ständiga kamp. Jag hade förmodligen haft så myckert bättre självförtroende och varit något säkrare på mig själv.
För den sjlvsäökerheten ni ser i mig, och det självförtroendet blev uppbyggt under tvång. Men hade det varit annorlunda..? Hade jag kunnat göra någonting annorlunda i mitt förflutna?

Det går åt mycket tankar och känslor att fokusera så mycket på det förflutna. Jag lever ofta kvar i det förgågna i mitt liv och det hänger över mig, påminner mig ständigt, på både gott och ont. Jag är en känslosam person och även det på gott och ont. Och dessa två i kombination både hämmar mig i mitt liv och guidar mig igenom det. Och ofta tänker jag, när jag möter ett hinder i mitt liv.. "Det kudne varit värre.. jag har varit med om värre" och jag tar mig igenom det.

Men jag undrar ofta på personen jag kunde varit. Vem är hon..? Vem är hon utan ärren i själen och ärren på kroppen, som kunde varit jag? Vem är hon som aldrig blev söndertrasad..

Jag kommer aldrig bli av med mina ärr. Jag får leva med det. Både ärren på min kropp som ni alla kan se och ärren djupt inom mig som jag visar öppet. Det har gjort mig stark och det har gjort mig vacker. Men det sätter även upp hinder i mitt liv.
Alla dessa milstolpar i mitt liv som jag tagit mig förbi. Jag har lärt mig så många läxor under så kort tid. Övergreppen från barndomen är jag över. Men skuggan hänger över mig och det är inte lika ofta jag vaknar kallsvettig längre. Övervikten och kampen om fetman är jag över men jag har en skugga över mig som påminner mig och min spegelbild av en 122 kilo tung flicka ser jag varje dag, titta emot mig. Och det mest destruktiva av det hela, när jag miste en dröm och blev krossad som kvinna, som människa och som hela mitt jag, hänger över mig. Det tar längre tid än vad man tror att komma över det. 
broken_heart-1823 Kommer jag någonsin bli helt fri från barndomens klor, mitt förflutna? Kommer jag lyckas att hålla min vikt resten av mitt liv och inte bli fet igen? Kommer jag någonsin kunna älska passionerat igen..?

Människor i mitt liv har sällan lärt mig tillit. Ne humanus crede står det skrivet i mitt blod. Lita inte på någon. För de gånger jag lagt mitt liv i någon annans händer har jag blivit mördad. Kommer jag någonsin kunna lita på en annan människa till hundra procent?

Jag vill. Jag vill så innerligt gärna, med varenda fiber i min kropp, kunna öppna upp mitt liv för fler människor utan misstankar. Men jag kan bara inte. Jag kan inte lita på människor. Jag kan inte hänge mig, jag kan inte älska fler människor på det där speciella sättet.

Det sägs, "it’s better to have loved and lost than never to have loved at all" men ibland undrar jag.. Vissa saker hade jag faktiskt klarat mig utan. För nu sitter jag här. I loved and lost. Och nu kan jag inte älska igen.

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

9 tankar om “Jag kan inte älska igen”

%d bloggare gillar detta: