Jag kan inte älska igen

Ibland så drömmer jag mig bort ifrån min egen verklighet. Min blick fastnar någonstans på ingenting och min omgivningh försvinner sakta. I mitt huvud spelas ett annat liv upp. Det är inte mitt men det kunde ha varit och stundtals undrar jag om det hade varit bättre. Om det hade varit jag eller en blek dimma av hela min fulla potential.
Hur hade mitt liv sett ut om jag aldrig blivit förgripen? Hade jag varit mindre trasig och starkare som person? Om jag aldrig hade gått upp så mycket i vikt och sluppit alla mina operationer, hur hade min kropp sett ut, utan ärren och utan den hängiga hud som lever kvar på mig idag och påminner mig dagligen om min ständiga kamp. Jag hade förmodligen haft så myckert bättre självförtroende och varit något säkrare på mig själv.
För den sjlvsäökerheten ni ser i mig, och det självförtroendet blev uppbyggt under tvång. Men hade det varit annorlunda..? Hade jag kunnat göra någonting annorlunda i mitt förflutna?

Det går åt mycket tankar och känslor att fokusera så mycket på det förflutna. Jag lever ofta kvar i det förgågna i mitt liv och det hänger över mig, påminner mig ständigt, på både gott och ont. Jag är en känslosam person och även det på gott och ont. Och dessa två i kombination både hämmar mig i mitt liv och guidar mig igenom det. Och ofta tänker jag, när jag möter ett hinder i mitt liv.. "Det kudne varit värre.. jag har varit med om värre" och jag tar mig igenom det.

Men jag undrar ofta på personen jag kunde varit. Vem är hon..? Vem är hon utan ärren i själen och ärren på kroppen, som kunde varit jag? Vem är hon som aldrig blev söndertrasad..

Jag kommer aldrig bli av med mina ärr. Jag får leva med det. Både ärren på min kropp som ni alla kan se och ärren djupt inom mig som jag visar öppet. Det har gjort mig stark och det har gjort mig vacker. Men det sätter även upp hinder i mitt liv.
Alla dessa milstolpar i mitt liv som jag tagit mig förbi. Jag har lärt mig så många läxor under så kort tid. Övergreppen från barndomen är jag över. Men skuggan hänger över mig och det är inte lika ofta jag vaknar kallsvettig längre. Övervikten och kampen om fetman är jag över men jag har en skugga över mig som påminner mig och min spegelbild av en 122 kilo tung flicka ser jag varje dag, titta emot mig. Och det mest destruktiva av det hela, när jag miste en dröm och blev krossad som kvinna, som människa och som hela mitt jag, hänger över mig. Det tar längre tid än vad man tror att komma över det. 
broken_heart-1823 Kommer jag någonsin bli helt fri från barndomens klor, mitt förflutna? Kommer jag lyckas att hålla min vikt resten av mitt liv och inte bli fet igen? Kommer jag någonsin kunna älska passionerat igen..?

Människor i mitt liv har sällan lärt mig tillit. Ne humanus crede står det skrivet i mitt blod. Lita inte på någon. För de gånger jag lagt mitt liv i någon annans händer har jag blivit mördad. Kommer jag någonsin kunna lita på en annan människa till hundra procent?

Jag vill. Jag vill så innerligt gärna, med varenda fiber i min kropp, kunna öppna upp mitt liv för fler människor utan misstankar. Men jag kan bara inte. Jag kan inte lita på människor. Jag kan inte hänge mig, jag kan inte älska fler människor på det där speciella sättet.

Det sägs, "it’s better to have loved and lost than never to have loved at all" men ibland undrar jag.. Vissa saker hade jag faktiskt klarat mig utan. För nu sitter jag här. I loved and lost. Och nu kan jag inte älska igen.

Du gillar kanske också...

9 svar

  1. Ellen skriver:

    Du kommer kunna känna full tillit igen, men den du ska känna full tillit för kommer får bevisa och överbevisa sig om och om igen under lång lång tid, när du finner personen som orkar med det och som på ett repekterande och hängivet sätt ger dig det du behöver, som ser till dina behov främst, då kommer du också känna att du älskar passionerat igen. jag säger det inte av medkänsla (även om jag känner det med) utan av erfarenhet, en erfarenhet som jag aldrig trodde jag skulle stå upp för, men idag gör jag det! Så häng i där! *kramen* *trosta*

  2. ninna skriver:

    oj vad jag känner igen mig i detta inlägget, alla har vi ju våra minnen från både barndom och tonårstid och första förälskelsen osv.

    Just det där att bli sviken på olika sätt, känslan att inte kunna förlåta eller älska igen. Att inte kunna tillåta sig med risk för att bli sviken än en gång för att det gör så satans ont :(

    Förlåta kan jag inte än idag trots det är snart 10 år sedan. Älska kan jag, men det har tagit många år och många grodor att kyssa..

    Tror du med kommer hamna där någon gång, du är ju faktiskt inte så gammal än. Låt det ta sig tid, du måste få läka och få känna att du verkligen vågar.
    Men sluta aldrig lyssna på din magkänsla och din inre röst när det gäller varningar för den stämmer oftast alltid. Och det vet du ju av egen erfarenhet med.
    *hart*

  3. MittLivSomJag skriver:

    Fy, så mycket smärta som samlats i den här texten. Men du gör rätt.. sätt det på print, få det ur dig, skriv ner det och förlös dig själv. :(

  4. Therese Anerland skriver:

    Du kommer att kunna lita på någon igen men det kommer att krävas en hel del från den personen.
    Vi alla har blivit sårade,svikna och förr eller senare har vi hittat någon som man kan lita på igen.

  5. Miss Attitude skriver:

    *trosta* Hemska ord men väldigt sanna, vi är nog ett antal personer som mer eller mindre gått igenom hemska barndommar, svikelser, krossande händelser och allt sånt. Det är svårt som fasiken att komma över det, oavsett med terapi eller inte. :( Men det kommer bli bättre längre fram, man kan bara inte va trasig hela livet ut, det vill jag inte tro i alla fall. Men vad vet jag *vetej* ….
    Jag trodde inte att jag skulle våga eller ens klara av att öppna mig igen för en man, men det kunde jag och jag känner mig lycklig. Visst har det vart en pärs men det har gått med en hel del tålamod ifrån hans sida oxå.
    Sen är jag nog oxå världens mest envisa person och ger mig inte besegrad för livets händelser och andra människor, så det ger mig en hjälp på vägen.

    Jag önskar dig lycka till med allt och hoppas verkligen att du kommer över det du gått igenom på nått sätt och i alla fall en bit mer än nu, så att du kan våga älska igen och släppa lite av dina tankar som äter upp dig inneifrån. *blomma* *trosta*

  6. Anna skriver:

    Jag håller med Miss Attitude till 110% det kommer ta dig för dig att lita på någon igen och den personen kommer få jobba som fasiken för att få dig att lita på honom men det kommer gå bra…. *blomma* *kjerlek*

  7. Jessica skriver:

    Ja, vad kan man säga. Det känns hemskt. För du verkar vara en helt underbar människa och att du ska behöva råka ut för det 8ja, elelr någon alls för den delen). Det är liksom orättvist. vad tusan har liksom du gjort för att förtjäna detta.
    Tror du kan lära det älska men det kommer ta tid. Och du måste ges den tiden, den chansen och den möjligheten. Någonstans finns han som kan ta allt från din härligt burdusa ärlighet till dig panik. Och för att inte förglömma alla de underbara sidorna hos dig. *hart*

  8. Dizzy skriver:

    Jag har aldrig varit vän med någon som varit med om så mycket som du. Jag är väldigt stolt över dig du har kommit en jätte lång bit på vägen att hitta dig den du skulle kunna varit om inget hade hänt. Ärren du har är tyvärr bara För minne. Glömma det kommer du aldrig göra. Och ja du kommer bli älskad och du kommer lita igen. När du e mogen. Jag älskar dig. Du e bäst jag e stolt över dig. Du har åstakommit så mycket. Puss babe

  9. Elsa skriver:

    Vad otroligt ärligt du skriver. Beundrar dig djupt för det.

Lämna ett svar till Miss Attitude Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com