ante omnis mea familia

Jag kvävs av mina egna tårar

Och tillbaka till ruta ett igen – innan jag började med antidepressiva.
Att gråta.
Det kan såklart vara en del av utsättningssymptomen.

De senaste dagarna har jag lätt för tårar. För allt. För smått. För mycket. För inget. Helst när ingen ser eller hör. Men vissa människor har en tendens att få mig att känna mig så pass trygg att kunna börja gråta hejdlöst helt plötsligt för ”ingenting”. Min älskade kusin Lizette satt framför mig i köket en stund idag och jag la mina bördor på bordet och kände hur tårarna brände. Jag förtränger ju så gärna min egen verklighet. Det är först när jag tänker efter och tillåter mig en sekund att känna efter som jag förstår själv hur fruktansvärt mycket jag har på mitt fat som JAG MÅSTE klara av.

Just nu är jag känsligare än nånsin.
Stundtals är jag tillbaka till känslan av hopplöshet och överväldigande. Allt är mig övermäktigt. Det var därför jag började med antidepressiva från första början. För att jag har för mycket att klara av.

Det ena tycks avlösa det andra och allt är en kamp. Jag är inte ensam – till och med mindre ensam än förr, men varför känner jag mig så ensam?
Så hjälplös.
Så maktlös.
Så liten.

Hur ska jag orka att vara tre barns mamma när varje dag är en hård kamp mot smärta och värk?
Hur ska jag orka att andas när jag kvävs av mina egna tårar?

Jag vill inte bara överleva längre.
Jag vill LEVA.

Några av er vet att jag & Magnus är tillsammans igen. Vi har väl mer eller mindre haft kontakt hela tiden sen i vintras. Med undantag från några veckor möjligtvis. Vi började ses igen för några månader sedan. Minns inte exakt när, början på april kanske.. mitt minne sviker. Inget som jag skrivit om i bloggen. Men för att göra en lång historia kort så blev det vi ändå, som tänkt från början. Och sedan några veckor tillbaka har han och hans dotter Eljena varit hemma hos oss. Det går fenomenalt bra – alla trivs med det. Mina barn älskar både Magnus och Eljena. Så jag är långt ifrån ensam. Magnus är fenomenal. Han bidrar med hjälp enormt mycket och tar väl hand om både mig och alla våra barn. Med andra ord raka motsatsen till allt jag är van vid.
Han underlättar för mig på så många sätt och min kärlek till honom är genuin och ren.
Men. Ja, det finns ett men, Magnus.
Jag tycker ändå fortfarande att du förtjänar så mycket bättre än mig.
Jag är så trasig och du är så perfekt.
Du ler alltid och jag har alltid ont.
Jag känner att jag inte kan gottgöra dig för allt du gör för mig. Att jag inte räcker till. Du är så perfekt och du förtjänar så mycket. Och jag är trasig.
Jag tänker inte göra samma sak som jag gjorde sist jag mådde så dåligt och skjuta undan dig. Det är inte mitt val att göra åt dig som jag gjorde innan.
Vill du stanna med mig TROTS allt så får du det. Jag har inget att erbjuda mer än lojalitet, ärlighet, trohet och kärlek. Och så länge du nöjer dig med detta så tänker jag ta tillvara på varje sekund du erbjuder mig. Tack för allt du gör för mig och mina barn. Du är fenomenal. Jag önskar så innerligt att jag en dag ska må bra nog att kunna ta hand om dig också. Jag älskar dig..

55.64636713.202044

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

11 tankar om “Jag kvävs av mina egna tårar”