ante omnis mea familia

Jag pysslar ett pussel

Nu sitter jag här, sista minutrarna på min sista kväll här i Östersund och jag reser hem i morgon. Tiden här gick väldigt snabbt denna gången av nån anledning. Min lärling har varit duktig och vi kommer fortfarande väldigt bra överens, Jag försöker lära henne så mycket jag kan, på mitt sätt och hon tar det till sig snabbt och jag märker det när jag överraskar henne med en överumplande fråga. Hon är kvick, tjejen. Igår undrade hon om jag hade lust att komma hem till henne idag efter jobb och träffa hennes två barn och umgås lite och det var ett erbjudande jag varken kunde eller ville tacka nej till. Så ikväll efter att jag städat undan i studion, lämnat en påse vid butiken och ordnat upp det ämtade hon mig med sina två söner i bilen och vi körde hem till henne. Vi satt mest i hennes kök och snackade och jag trivdes med kvällen. Hon erbjöd även att köra mig till flygplatsen i morgon bitti och det är jag henne evigt tacksam för.

Annars har dagen varit bra. Det är fortfarande spända vibbar omkring mig i mitt privatliv som något förbryllar mig men pusselbitar från ett väldigt gammal pussel har börjat läggas på plats. Föreställ dig att du har ett pussel med tiotusen minimala små bita som legat på ett särskilt litet bord någonstans hemma hos dig. Varje dag har du passerat detta pusslet och om du har haft tur har en bit funnit sin plats en gång i månaden, men annars har det stått orört i några år, trots att du stirrat dig blind på alla bitar. Sen plötsligt en dag, när du tittar som du annars brukar göra så bara ser du det framför dig och halva pusslet formas där framför dig. Och det var så uppenbart, det låg där framför dig och just bredvid sin plats. Så är det för mig just nu men det är inget pussel. Det är inte alls ett pussel.

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

7 tankar om “Jag pysslar ett pussel”