Jag är en hånfull bitterfitta, enligt min sjukvårdsjournal..

Jag har fortfarande lite svårt att släppa mina besök till Akuten. Det sitter liksom i. Jag blev så fruktansvärt ledsen och har svårt att skaka av mig den besvikelsen jag känner av att söka hjälp – efter att man avvaktat länge, enbart för att bi behandlad på det sättet som jag upplever att jag blev. Inte trodd. Inte lyssnad på.

När jag sen hade landat lite hemma, gråtit som en liten unge och verkligen vältrat mig i min egen självömkan bestämde jag mig för att gå in på Mina Vårdkontakter och läsa min journal. Jag antar att jag hoppades på lite mer förståelse efter besöken. Jag brukar använda den sajten att förnya mina recept (och barnens) och kontakta läkare, läsa journal etc. Jag är inte mycket för telefonsamtal så detta fungerar bättre för mig.
Alltid lika intressant att läsa journalanteckningar. Alla som antecknar i min journal är ju människor de med så alla anteckningar är inte alltid sakliga och informativa – man kan ibland avläsa hur de har UPPFATTAT något som inte är (enligt mig) relevant. Deras uppfattningar eller åsikter om situationer eller mig som person hör inte hemma i min journal.
Sen är det ju bara ensidiga anteckningar – dvs en sida av historien; deras.
”Bedömmes att patienten får återgå till hemmet för exspektans. Patienten är mycket missnöjd med detta. Avviker från akutmottagningen i slutet av samtalet, hinner ta bort den gröna nålen innan patienten går.” – Jag drog förvisso själv ut nålen (vilket för övrigt om man ska vara petig,inte är en nål utan ett tunt plaströr). “Kommer ej längre innan patienten avviker.”
Ja det är ju sant. Han fortsatte prata med mig i korridoren.
Det finns liksom inte mycket rum till något annat än hur det framstår.Ja det skrev att jag blev missnöjd men inte VARFÖR. Exempelvis en liten notering om att patienten önskar vidare undersökning. Patienten har mycket ont och vill ha hjälp. Ingenting utav det JAG sa till dem finns med i anteckningarna, vilket kan förklara en del av de andra anteckningarna.


När jag hade läst akutens anteckningar passade jag på att läsa anteckningarna från smärtrehab. Det var mer intressant att läsa. De har haft en konferens om mig, teamet där. Döm till min förvåning när jag läste följande:

“Svår att delta i grupper på ett konstruktivt sätt. Bitterhet framkommer tydligt. Hånfullhet gentemot behandlare. Svårt att bemöta henne i gruppsituation. Teamet har känt svårigheter i hur det ska kunna hanteras.“

Svår att delta? Hur i helvete då? Jag jobbar röven av mig att göra så bra som möjligt ifrån mig och gör allt de ber oss göra.Varenda övning. Jag gör varken mer eller mindre än de andra.
Att jag är en bitterfitta är väl förvisso ingen nyhet, men jag kan inte minnas att jag så tydligt varit bitter därinne. Möjligtvis de dagar jag legat i fosterställning med krampande tarmar. Man borde tro att av alla ställen där de ska förstå smärta – vore jag på rätt plats.
Men sen hånfullheten de skriver om. Det förstår jag verkligen inte. Jag är ingen hånfull person. Däremot skojar jag mycket, med både deltagare och behandlare som de kallar det. Jag har en udda humor och alla i gruppen tycks förstå vad som är skämt. Det enda jag kan tänka mig är att min humor missuppfattats som hånfullhet. Oavsett så är det enormt tråkigt att det nu står i min journal. Att jag är bitter och hånfull är inget jag vill ska stå där for future reference, om mig som person.
För jag förstår ju hur det går till i vården. När man söker vård och de går in och läser min journal och möts av beskrivningar om mig som person som dessa ovan nämnda så kommer framtida vårdpersonal redan då få en uppfattning om mig och behandla mig därefter. Och med beskrivningar som dessa känns det inte positivt eller optimalt.
Jag har frågat några av de andra programdeltagarna om de också uppfattat mig så men det gör de inte. De har ju både sett och hört mig där, lika mycket som behandlarna.
Jag har ett läkarbesök med läkaren imorgon och tänker ta upp detta med deras journalanteckningar och be om en förklaring. I synnerhet till varför detta skrivits bakom ryggen på mig (känns det som) och inte TILL mig. Den utav dem som känner att jag varit hånfull emot dem borde ha diskuterat det med mig och rett ut det först och ge mig en mänsklig chans att reda ut det. Eller byta fucking jobb om man ska vara så jävla känslig – BÄM! Sådär ser tydlig bitterhet ut!
Sen vet jag, som jag nämnt tidigare, att jag vet att jag är den jobbiga i gruppen. Att jag ifrågasätter deras ideologi, att jag är ärlig med känslan av motsägelsefullhet som både jag och andra deltagare upplever. Att jag inte bara nickar och håller med efter en övning med “Ja, så upplevde jag också det!” (precis de känslan de är ute efter och förutsätter vi ska uppleva)  när jag faktiskt inte gjorde det.. Det är kanske då jag har svårt att delta?

Jag inser hur förpubertalt detta låter, men jag känner mig aning missuppfattad.
Orättvist missuppfattad och missbehandlad.
Inte undra på att man blir bitter –men att sen hålla det emot mig?

För övrigt har min mage inte blivit bättre. Men det visste jag redan. Jag har fortfarande ont, mår illa när jag äter och spyr ibland. Smärtattacker delux med jämna mellanrum. Jag har i alla fall fått hjälp med smärtan av en vän (som förstår betydligt mer om just detta än läkarna eftersom min vän också har adekvat erfarenhet). Jag är smart nog att förstå att det inte är det mest optimala, att få denna typen av hjälp av vänner  men när det sista hoppets låga man hade släcktes och man har vansinnigt ont så gör man vad man kan för att lindra sitt eget lidande, och om man har goda vänner så hjälper de gärna till, att lindra. Jag har själv hjälpt vänner som behövt, när jag har kunnat och kommer göra det igen. När sjukvården fallerar att bistå med den hjälp man behöver ser jag inget fel i att luta sig i famnen på vänner och familj som kan hjälpa, oavsett hur den hjälpen kan tänkas se ut.
Så jag är inte bättre förutom smärtlindringen. Jag inser att problemet fortfarande är kvar, trots att läkarna skickade hem mig.
Läkare i all ära som säkerligen fått fina betyg i sin anatomi, men jag har levt med denna kroppen i 36 år.
I 36 år har jag lyssnat och känt på denna byggnadens symptom och signaler och verkligen lärt känna den. Jag vet skillnaden på menssmärtor och tarmsmärtor och kan skilja på dem och smärtan från mitt magsår. Jag vet hur mina blodkärl fungerar, hur de rullar, hur de väldigt lätt spricker och hur ärrade de är efter att ha blivit brutalt behandlade av överambitiösa och självgoda sjuksystrar. Jag vet till och med skillnaden på när min huvudvärk är bara huvudvärk och när det är ett migränanfall. Och allt det, utan adekvat utbildning. Allt det, utan någon som helst högre utbildning alls faktiskt. Det är inte så svårt – jag har haft 36 år på mig att lära känna min boning.

Så det kanske inte är så orimligt att ändå att läkare blir bättre på att LYSSNA på patienten. När jag säger att jag har ont i tarmarna (och det säger jag av erfarenhet då jag opererats för både ileus (tarmvred) och adherenser (sammanväxningar) och brider (bindvävssträngar)) – så menar jag faktiskt att jag har ont i tarmarna – jag vet skillnaden, jag vet hur det känns, jag har upplevt detta förr – så tycker jag att det är lustigt ändå när AT läkaren klämmer på mina vader för att påpeka att de inte är svullna. Nej, de är smala och fina så det är i alla fall ingen blodpropp.

Erfarenhet VS Utbildning. Vad sägs om att kombinera de två? Vad sägs om att läkarna tar ett steg ner från sin höga häst och möter mig som patient; där han står för utbildningen och jag står för erfarenheten om min kropp? Då kanske jag hade sluppit så mycket lidande? Bara en tanke från en outbildad white trash morsa.. Fan vet jag liksom.

Man kan väl tycka att vårdpersonal borde ha det i åtanke. Att patienter själva kanske inte är så dumma trots allt. Vi kanske inte kan alla de fina termer och alla sjukdomar som finns men vi är förbannat bra på våra egna kroppar och känna av våra egna signaler när något inte står rätt till.
Varför upplever jag det som att majoriteten av vårdpersonal är trubbade? Inte tar någonting på allvar, inte lyssnar tillräckligt. “Äh det är ingen fara, det går över, sluta gnäll” – det är känslan jag oftast upplever av merparten av vårdutbildade. Omtanke och förståelse är någonting jag känner många saknar inom vården. Sen om det beror på stress (vilket förmodligen är en sannolik grund) eller brist på intresse och/eller motivation för sitt valda yrke, vet jag inte. Men det skadar inte att lägga en omtänksam hand på någons axel, lyssna på dem, erbjuda den hjälp de vill ha och/eller behöver – även de som ser så tuffa ut, som jag, behöver omtanke och medmänsklighet.
Givetvis gäller dessa tankar inte ALLA. Så släng inte in era kommentarer att jag drar alla över en kam för det gör jag inte. Det finns sjuksystrar och läkare som jobbar helt rätt också. Det är nog bara jag som sällan får träffa dem..

Nu har jag gnällt så det räcker.

Frågor på det? 

Du gillar kanske också...

9 svar

  1. Marie skriver:

    :yes: :heart:

  2. Nailsbytamagal skriver:

    Jag förstår att du känner dig överkörd och orättvist behandlad men när du läser Journalen kanske du gör precis som du anser att journalskrivaren gjort och endast ser sakerna från ditt perspektiv…

    På smärtrehab precis som akuten har de rutiner att följa – som de ska och MÅSTE genomföra när ex patienten klagar över magsmärtor. På akuten står även många patienter på kö – där fler än en troligtvis är rent döende. Så ditt antagande av stress stämmer med högsta sannorlikhet.

    Då dina smärtor och diagnoser troligtvis är ovanliga (jag är ingen expert) och du HAR en diagnoserad Fibro är det nog lätt att anta att det är mer än det fysiska som inte står helt rätt till – samt att Fibropatienter i stor grad dessvärre lätt blir beroende av smärtstillande då det är vad som tar dem genom vardagen till stor del (har flera vänner och kunder med sjukdomen och även EDS så jag har deras ord att gå på) och självfallet vill inte sjukvården stärka ett sådant problem eller bidra till att det uppstår.

    Vad gäller smärtrehab skulle jag tro stt anteckningarna gjorts då de upplever frustration av att inte ”kunna hjälpa dig” med sina traditionella metoder och att om du upplevs negativa och hård även påverkar hur de når fram till resten av sin grupp.
    Anteckningen finns därför ifall att du behöver vidare hjälp med rehab att den behandling de erbjudit inte tycks passa din personlighet.

    Jag förstår din frustration – men att klanka ner på ett helt gratis sjukvårdssystem som skall räcka till alla – pengarna det kostar att göra undersökningar skall täcka Fibro, cancer, hjärtsjukdomar och diabetes samt så mycket mycket mer… Då KOMMER de som jobbar alltid att prioritera det med dödlig utgång framför det som människor överlever.

    Exempelvis FINNS tabletter som ”tar bort” illamående vid cellgiftsbehandling, men då de är väldigt dyra prioriterar man att ha råd mer fler cellgiftsbehandlingar än att de som redan behandlas får må bättre under tiden.

    Smärta är duffust och svårt om de inte finner en direkt orsak (du kan såklart säkert ha rätt i din egna diagnos) och vidare undersökningar kostar tid och pengar.

    Alla vill vi såklart ha hjälp när vi söker den, men då det bara finns en instans som delar på alla resurser i Sverige, med skillnad från andra länder där var person finansierar sin egna vård, kommer de alltid att behöva prioritera och bedöma – vi kan inte alla gå först helt enkelt.

    Och de som gör bedömningarna är människor, med känslor, brister och allt som hör där till. Det kan bli fel – men det kan bli rätt oxå.

    De gånger jag sökt vård för min diabetes typ1 har det alltid gått fort, jag har hämtas med ambulans, se har hjälpt mig på plats inom minuter, jag har skjutsats på vår till både AVA och IVA medan andra fått vänta på akutmottagningen då jag seglat förbi.
    Jag har tyckt det känns orättvist mot dem, jag har klagat på alla tester de velat ta, på tiden jag blivit inskriven och inlagd i vissa gånger veckolånga perioder.
    Men sanningen är att jag hade dött annars…

    Så jag har sett vården från den andra sidan och även i mina journaler skrivs det om hur jag varit obstinat, missnöjd, ryckt ut nålar och skrivit ut mig själv. Men det är ju sant och kan förberedda annan personal på att ”patienten ibland uppvisar frustration”

    När min dotter (1mån) hade för trång magmun skickades vi hem om och om igen efter samma, samma undersökning med svar om förstoppning eller ”övermatning” men tillsist gjorde man ett ultraljud som ledde till operation.

    Håll ut – sök hjälp igen. Ligg på! Om de ser dig som återkommande så tjänst de tillsist pengar på att göra den där extra undersökningen.

  3. Merlyn skriver:

    Förstår precis hur du känner dig och frustrationen du bör på och jag vet att den inte är rolig eftersom jag är i samma ”fack ” som du är i just nu. Gamla journalanteckningar som är fel och som jag påpekat x antal ggr tas fortfarande upp av ” nya ” läkare och jag är inne på en genomgång av alla mina journaler där jag plockar fram ”fakta” åt min nuvarande läkare eftersom jag ännu en gång hamnat i detta jävla facket.

    Skall plocka ut faktan eftersom mina ord tydligen inte räcker till och när faktan är framme igen skall hen få detta i ett mail och ett annat mail med klagomål, yttran samt faktan skall ännu en gång skickas till Patientnämnden .. Sjukt trött på detta system som vi har här och ja jag kan bara råda dig att kontakta Patientnämnden och tala med ngn där.. Lycka till :)

  4. Betty skriver:

    Här kommer en till som ”förstår din frustration” men jag ska inte försöka förminska dina tankar ;)

    Jag hade ett helvete med min hälsocentral sen barnsben då jag tillhörde ”fel” ställe och inte ”passade in”. Så fort man börjar ifrågasätter och försöker förklara att man kan sin kropp och känner att nåt är fel – då blir man ”obekväm” och behandlas därefter. Då spelar det ingen roll om man ligger o skriver i värk eller vill ta sitt liv för att i ren panik vilja göra sig av med smärtan. Jag har inte läst mina gamla journaler från den hälsocentralen men vet jag skulle kunna anmäla dom till Socialstyrelsen för grov felbehandling då jag haft en hjärntumör sen i mellanstadiet, men som först upptäcktes då jag bytte hälsocentral. Nu känns min energi och tid för dyrbar så jag tänker inte föra den agendan.

    Vart jag vill komma är att det jag gjorde när jag bytte hälsocentral var att innan jag träffade läkaren hade jag skrivit ner ALLT runt min kropp, hela sjukdomsbilderna, hur jag upplevde min kropp och tankar. 14 A4 sidor i datorskrift skickade jag till läkaren innan, så hon fick chansen att läsa innan hon träffade mig. Efter detta har jag aldrig haft problem med läkarna på nya vårdcentralen och dom är snabba att hjälpa.
    Kan vara en god idé att du gör det, du har dessutom lätt för att uttrycka dig sakligt utan krusiduller. (i övrigt fann man både en hjärntumör, för högt intrakraniellt tryck och diabetes inom loppet av två månader på nya hälsocentralen – säger ju en hel del)

    Även om vi har en ansträngd sjukvård och de mest akut sjuka ska ha sin vård först finns det absolut inget som motiverar att bli behandlad sådär, med din sjukdomsbakgrund bör man ta det på extra allvar känner jag, men jag tror tyvärr inte läkarna läser på så mycket info innan dom träffar en utan som du säger går på andras ord, så tyckte nån annan du var bitter är risken stor att nästa också tycker det.

    Det är här du skulle behöva hjälp från patientnämnden som någon sa och en annan viktig sak, sjukhusets kurator. Dom kan bistå med mycket praktisk hjälp och även skriva en mer ingående ”analys” om hur du faktiskt fungerar o tänker, som är mer sanningsenlig då du får chansen att prata mer hos denna. Sjukhusets allmänna kurator är dessutom opartisk till din fördel.

    En annan viktig sak jag sett i många fall i mitt arbete, är hur personer som har även en kontakt på Psykiatrin – dessa blir ofta sämre bemött och lättare avfärdade och mycket bedöms som psykosomatiskt, utan ens en utredning. Därför erbjuds man numera att få spärra den delen av journalen så somatiska delen av sjukvården inte kan se detta. Vet det förändrat mycket för dessa patienter som gjort denna enkla sak.

    Men visst är det illa, att man idag, 2015 ska behöva göra såna här saker ens… fördomssverige med doktorer som vägrar ta patientens upplevelser teorier och tankar på allvar utan då ska ”visa sin makt” för att dom har en läkarlegitimation. Tack o lov att det finns undantag! Jag hoppas du får träffa några av dessa, mycket snart. Stå på dig!

  5. Anna skriver:

    Jag tycker du ska ringa Landskrona och försöka få tag på Ekelund eller dom har semester stängt nu kanske men jag vet att han under semester brukar jobba någon annanstans undra om det inte var i Lund kanske. För han om någon tar en på allvar eller gjorde med mig i alla fall. Tycker det är sååå trist att inte fler läkare känner till vad som kan hända oss som är gps op. Skrämande.
    Och anteckningarna på smärtrehab är ju helt galna. Fattar inte människor på sig ironi och skämt längre eller vad är det frågan om. Hoppas du kan få hjälp

  6. Sophie skriver:

    Vet inte vad jag ska skriva, vill bara skicka lite styrka genom denna kommentar. Hoppas verkligen att du träffar ”rätt” läkare som kan SE och LYSSNA till vad du har att säga och förhoppningsvis ge dig den hjälpen du behöver. Det är fruktansvärt att det fungerar på detta viset men hur många gånger har man inte hört ”man måste vara tillräckligt frisk för att kunna vara sjuk”.

    PS: Så glad att du äntligen uppdaterat, har undrat lite över vart du tagit vägen =)

  7. SkruttAnn skriver:

    Jag var själv på Smärtkliniken i V-vik i början av månaden (har också fått diagnosen fibro), men på Mina vårdkontakter står det ingenting i min journal. Där finns ingen info alls, inte ens från min vanliga vårdcentral.

    Ang. din mage, får du ont när och hur som helst eller efter att du har ätit? Äter du något bulkmedel för att underlätta passagen i tarmarna? Själv har jag troligen förstoppnings-IBS och måste äta Inolaxol eller Vi-Siblin för att få en fungerande mage.

    Hoppas du får hjälp!

  8. Cattis skriver:

    Hej!
    Jag är ju rätt ny här men om jag inte är helt ute och cyklar så är du gastric bypass-opererad? Brukar inte smärta i magen alltid skötas av ÖGI-specialister (övre gastro)? Och inte akutdoktorer? Så är det i alla fall där jag jobbat (ej Skåne).

    Krya!

  9. Cattis skriver:

    Tillägg, som jag tänkte skriva men missade.

    Ta kontakt med operatören/stället du blev opererad av/hos! På akuten är det sällan specialister (alltså snackar överläkare etc) och stressnivån där är oftast ej på topp att handskas med kroniska tillstånd då är en specialtmottagning såå mycket bättre och mer effektivt.

    Lycka till!

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com