ante omnis mea familia

Jag är en hånfull bitterfitta, enligt min sjukvårdsjournal..

Jag har fortfarande lite svårt att släppa mina besök till Akuten. Det sitter liksom i. Jag blev så fruktansvärt ledsen och har svårt att skaka av mig den besvikelsen jag känner av att söka hjälp – efter att man avvaktat länge, enbart för att bi behandlad på det sättet som jag upplever att jag blev. Inte trodd. Inte lyssnad på.

När jag sen hade landat lite hemma, gråtit som en liten unge och verkligen vältrat mig i min egen självömkan bestämde jag mig för att gå in på Mina Vårdkontakter och läsa min journal. Jag antar att jag hoppades på lite mer förståelse efter besöken. Jag brukar använda den sajten att förnya mina recept (och barnens) och kontakta läkare, läsa journal etc. Jag är inte mycket för telefonsamtal så detta fungerar bättre för mig.
Alltid lika intressant att läsa journalanteckningar. Alla som antecknar i min journal är ju människor de med så alla anteckningar är inte alltid sakliga och informativa – man kan ibland avläsa hur de har UPPFATTAT något som inte är (enligt mig) relevant. Deras uppfattningar eller åsikter om situationer eller mig som person hör inte hemma i min journal.
Sen är det ju bara ensidiga anteckningar – dvs en sida av historien; deras.
”Bedömmes att patienten får återgå till hemmet för exspektans. Patienten är mycket missnöjd med detta. Avviker från akutmottagningen i slutet av samtalet, hinner ta bort den gröna nålen innan patienten går.” – Jag drog förvisso själv ut nålen (vilket för övrigt om man ska vara petig,inte är en nål utan ett tunt plaströr). “Kommer ej längre innan patienten avviker.”
Ja det är ju sant. Han fortsatte prata med mig i korridoren.
Det finns liksom inte mycket rum till något annat än hur det framstår.Ja det skrev att jag blev missnöjd men inte VARFÖR. Exempelvis en liten notering om att patienten önskar vidare undersökning. Patienten har mycket ont och vill ha hjälp. Ingenting utav det JAG sa till dem finns med i anteckningarna, vilket kan förklara en del av de andra anteckningarna.


När jag hade läst akutens anteckningar passade jag på att läsa anteckningarna från smärtrehab. Det var mer intressant att läsa. De har haft en konferens om mig, teamet där. Döm till min förvåning när jag läste följande:

“Svår att delta i grupper på ett konstruktivt sätt. Bitterhet framkommer tydligt. Hånfullhet gentemot behandlare. Svårt att bemöta henne i gruppsituation. Teamet har känt svårigheter i hur det ska kunna hanteras.“

Svår att delta? Hur i helvete då? Jag jobbar röven av mig att göra så bra som möjligt ifrån mig och gör allt de ber oss göra.Varenda övning. Jag gör varken mer eller mindre än de andra.
Att jag är en bitterfitta är väl förvisso ingen nyhet, men jag kan inte minnas att jag så tydligt varit bitter därinne. Möjligtvis de dagar jag legat i fosterställning med krampande tarmar. Man borde tro att av alla ställen där de ska förstå smärta – vore jag på rätt plats.
Men sen hånfullheten de skriver om. Det förstår jag verkligen inte. Jag är ingen hånfull person. Däremot skojar jag mycket, med både deltagare och behandlare som de kallar det. Jag har en udda humor och alla i gruppen tycks förstå vad som är skämt. Det enda jag kan tänka mig är att min humor missuppfattats som hånfullhet. Oavsett så är det enormt tråkigt att det nu står i min journal. Att jag är bitter och hånfull är inget jag vill ska stå där for future reference, om mig som person.
För jag förstår ju hur det går till i vården. När man söker vård och de går in och läser min journal och möts av beskrivningar om mig som person som dessa ovan nämnda så kommer framtida vårdpersonal redan då få en uppfattning om mig och behandla mig därefter. Och med beskrivningar som dessa känns det inte positivt eller optimalt.
Jag har frågat några av de andra programdeltagarna om de också uppfattat mig så men det gör de inte. De har ju både sett och hört mig där, lika mycket som behandlarna.
Jag har ett läkarbesök med läkaren imorgon och tänker ta upp detta med deras journalanteckningar och be om en förklaring. I synnerhet till varför detta skrivits bakom ryggen på mig (känns det som) och inte TILL mig. Den utav dem som känner att jag varit hånfull emot dem borde ha diskuterat det med mig och rett ut det först och ge mig en mänsklig chans att reda ut det. Eller byta fucking jobb om man ska vara så jävla känslig – BÄM! Sådär ser tydlig bitterhet ut!
Sen vet jag, som jag nämnt tidigare, att jag vet att jag är den jobbiga i gruppen. Att jag ifrågasätter deras ideologi, att jag är ärlig med känslan av motsägelsefullhet som både jag och andra deltagare upplever. Att jag inte bara nickar och håller med efter en övning med “Ja, så upplevde jag också det!” (precis de känslan de är ute efter och förutsätter vi ska uppleva)  när jag faktiskt inte gjorde det.. Det är kanske då jag har svårt att delta?

Jag inser hur förpubertalt detta låter, men jag känner mig aning missuppfattad.
Orättvist missuppfattad och missbehandlad.
Inte undra på att man blir bitter –men att sen hålla det emot mig?

För övrigt har min mage inte blivit bättre. Men det visste jag redan. Jag har fortfarande ont, mår illa när jag äter och spyr ibland. Smärtattacker delux med jämna mellanrum. Jag har i alla fall fått hjälp med smärtan av en vän (som förstår betydligt mer om just detta än läkarna eftersom min vän också har adekvat erfarenhet). Jag är smart nog att förstå att det inte är det mest optimala, att få denna typen av hjälp av vänner  men när det sista hoppets låga man hade släcktes och man har vansinnigt ont så gör man vad man kan för att lindra sitt eget lidande, och om man har goda vänner så hjälper de gärna till, att lindra. Jag har själv hjälpt vänner som behövt, när jag har kunnat och kommer göra det igen. När sjukvården fallerar att bistå med den hjälp man behöver ser jag inget fel i att luta sig i famnen på vänner och familj som kan hjälpa, oavsett hur den hjälpen kan tänkas se ut.
Så jag är inte bättre förutom smärtlindringen. Jag inser att problemet fortfarande är kvar, trots att läkarna skickade hem mig.
Läkare i all ära som säkerligen fått fina betyg i sin anatomi, men jag har levt med denna kroppen i 36 år.
I 36 år har jag lyssnat och känt på denna byggnadens symptom och signaler och verkligen lärt känna den. Jag vet skillnaden på menssmärtor och tarmsmärtor och kan skilja på dem och smärtan från mitt magsår. Jag vet hur mina blodkärl fungerar, hur de rullar, hur de väldigt lätt spricker och hur ärrade de är efter att ha blivit brutalt behandlade av överambitiösa och självgoda sjuksystrar. Jag vet till och med skillnaden på när min huvudvärk är bara huvudvärk och när det är ett migränanfall. Och allt det, utan adekvat utbildning. Allt det, utan någon som helst högre utbildning alls faktiskt. Det är inte så svårt – jag har haft 36 år på mig att lära känna min boning.

Så det kanske inte är så orimligt att ändå att läkare blir bättre på att LYSSNA på patienten. När jag säger att jag har ont i tarmarna (och det säger jag av erfarenhet då jag opererats för både ileus (tarmvred) och adherenser (sammanväxningar) och brider (bindvävssträngar)) – så menar jag faktiskt att jag har ont i tarmarna – jag vet skillnaden, jag vet hur det känns, jag har upplevt detta förr – så tycker jag att det är lustigt ändå när AT läkaren klämmer på mina vader för att påpeka att de inte är svullna. Nej, de är smala och fina så det är i alla fall ingen blodpropp.

Erfarenhet VS Utbildning. Vad sägs om att kombinera de två? Vad sägs om att läkarna tar ett steg ner från sin höga häst och möter mig som patient; där han står för utbildningen och jag står för erfarenheten om min kropp? Då kanske jag hade sluppit så mycket lidande? Bara en tanke från en outbildad white trash morsa.. Fan vet jag liksom.

Man kan väl tycka att vårdpersonal borde ha det i åtanke. Att patienter själva kanske inte är så dumma trots allt. Vi kanske inte kan alla de fina termer och alla sjukdomar som finns men vi är förbannat bra på våra egna kroppar och känna av våra egna signaler när något inte står rätt till.
Varför upplever jag det som att majoriteten av vårdpersonal är trubbade? Inte tar någonting på allvar, inte lyssnar tillräckligt. “Äh det är ingen fara, det går över, sluta gnäll” – det är känslan jag oftast upplever av merparten av vårdutbildade. Omtanke och förståelse är någonting jag känner många saknar inom vården. Sen om det beror på stress (vilket förmodligen är en sannolik grund) eller brist på intresse och/eller motivation för sitt valda yrke, vet jag inte. Men det skadar inte att lägga en omtänksam hand på någons axel, lyssna på dem, erbjuda den hjälp de vill ha och/eller behöver – även de som ser så tuffa ut, som jag, behöver omtanke och medmänsklighet.
Givetvis gäller dessa tankar inte ALLA. Så släng inte in era kommentarer att jag drar alla över en kam för det gör jag inte. Det finns sjuksystrar och läkare som jobbar helt rätt också. Det är nog bara jag som sällan får träffa dem..

Nu har jag gnällt så det räcker.

Frågor på det? 

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

9 tankar om “Jag är en hånfull bitterfitta, enligt min sjukvårdsjournal..”