Jag är en psykopat, ja.

Humöret verkar inte bli mycket bättre. Helgen har gått i grått, både i väder och temperament. Ena sekunden sitter jag och funderar för mig själv, att jag ska verkligen försöka att inte vara så förbannat bitchig och det funkar, jag lyckas faktiskt att komma in på ett annat spår och blir lite gladare… tills Martin öppnar munnen. Stackars karl. På sistone tycks vi inte komma överens överhuvutaget, om någonting alls. Och det verkar vara det återkommande temat i bloggen. Fuck rosa fluffiga moln och att vara nykära och nygifta. Jag känner mig mest irriterad och förbannad. Men bara på honom.
Jag retar mig på att han vill ha fönstret öppet på nätterna för att jag fryser men jag låter honom ändra det i mitt liv – det ni kallar kompromissa. Så jag tar på mig pyjamas istället för att inte frysa, vilket jag gör väldigt lätt. Sen kommer smällen och i arg ton frågar han mig “Jag fattar inte varför i helvete du ska sova så jävla påpälsad”. Wha..? För att jag FRYSER för att DU ska ha fönstret öppet. Då blev jag arg.
Jag retar mig på att  han nästan varje morgon ska gnälla om att jag har sovit oroligt, knäat honom, boxat honom, sparkat på honom osv.. och när jag föreslår att jag istället sover i soffan får jag höra “Det ska du så fan heller” . Meh, sluta gnäll då.. Jag försökte lösa det.. Så blir jag arg.
Jag retar mig fortfarande på hans (o)vana att flytta runt på mina saker så att jag inte hittar mina grejer, trots att jag sagt till honom flera gånger.
Jag retar mig på att han alltid ska avbryta mig när jag ska berätta något, med helt ovidkommande saker och med sina besservisser kommentarer.
Jag retar mig på att han har en ful hemsk jävla ovana att kalla mig fula ord när han blir sur på mig – det är fjortis och gör mig rosenrasande. Han lovade att han ska sluta men jag förstår inte ens vart det kommer ifrån från första början?! Så gör man väl inte?

Däremot uppskattar jag att han åtminstone lärt sig att hålla sig ur vägen för mig när jag får tuppjuck här hemma och är förbannad. Han börjar lära sig när det är dags att vara tyst. Som igår när jag satte på en CD skiva i köket och Martin säger “Vet du, jag hatar denna killen som sjunger”. Vet han ens vem, det är??  När jag frågade honom vem som sjöng blev han osäker och kom med “.. eh niklas nått”. Och när jag flinade och sjöng med går han fram till CD spelaren och stänger av den för att se vem som sjöng och jag fick ett ryck och gick fram, tog skivan, knäckte den och slängde den i soporna. “Dont fuck with my music”. Jag blev sur för att man stänger inte av musiken mitt i en låt! Sen gick jag ut på balkongen och nynnade vidare på Patrik Isaksson, som fortfarande speade i mitt huvud. Ostabilt? Ja. Psykopat? Ja. Martin satte sig vid datorn och sa inte ett ord efter det. Undrar varför..?
Jag uppskattar också at than verkligen försöker. Och oftast är det han som säger förlåt.

Så eftersom jag är som jag är på sistone, så fördrivs merparten av tiden i tystnad mellan mig och Martin. Han tror jag är sur och säger inget och håller sig ur vägen. Och jag säger inte heller nått för att jag vet att jag blir så lätt förbannad på honom.

Av alla mina graviditeter känns det som om denna kommer bli den jobbigaste. Jag har aldrig varit med om maken.
Igår när jag la mig i sängen, mitt på ljusa dagen, för att vila, vaknade jag helt plötsligt just om jag hade somnat till – av halsbränna. Det var obehagligt och gjorde ont och jag sprang ut i köket och tryckte i mig Novaluzid. Efter en stund la det sig. Det var likadant på kvällen när jag somnade i soffan. Vaknade helt plötsligt just som jag hade somnat, mådde illa och hade halsbränna. Så jag tryckte i mig novaluzid igen och efter en stund spydde jag som en kalv. Jag kan inte minnas att jag ens hade halsbränna med pojkarna i magen. Och humöret, well ni läste nyss om det och ni har läst om de de senaste dagarna. För helvete, jag står knappt ut med mig själv och jag känner inte igen mina egna reaktioner. Är det vanligt föreommande att man blir temporärt schizofren under en graviditet..? Är det bara nu i början tills kroppen vant sig? Blir det bättre..? För om det inte blir det, så lämnar jag mig själv.

Du gillar kanske också...

11 svar

  1. Anna skriver:

    Oj låter skit jobbigt att vara så där arg hela tiden. Jag har aldrig varit gravid så jag kan nog inte svara på om det är helt normalt. Men det är inget annats som kan ligga bakom att du blir så arg på just Martin? Som du själv har skrivit innan så är det ju en JÄTTE omställning för dig det här att bo med någon annan, någon som också är van att ha det på sitt sätt. Hoppas i alla fall att det blir bättre snart…

  2. Emma skriver:

    *harrt*

    Man kan ju hoppas att bebisen blir harmonisk om du tar ut all irritation nu??

    *slå mig inte*

    *kjerlek*

  3. kina skriver:

    När jag läser dina texter så känner jag igen mig själv så jäääkla mycket, nästan helt skrämmande.
    jag kan gratulera till din FLICKA i magen, för det är vad jag kan sätta 1000 spänn på att det är då jag har betett mig,känt mig precis som du under båda mina graviditeter.
    Det jobbiga med detta humör och att du också verkar ha en karl som tänker efteråt och inte är så finkänslig (precis som min) är att detta kommer i början av ens förhållande och inte efter ett par år, när man lärt känna varandra. Förhållandet får en rivstart av dess like och sätts på prov direkt.
    Vi skaffade barn också direkt och jag blev en ragata, jag blev en människa som jag fan inte ens kände igen själv och hur ska man kunna lösa problem när man inte är sig själv?
    Det kan bli så himla himla fel när bråken inte får ”ärliga” bråk för man inte är som man egentligen är.
    Han måste ju också lära sig att backa för sin gravida kvinna även att det krävs att den stolte får bita sig i knogarna en och två gånger. Min man gjorde som din, såg inte hormonerna bakom.
    Det som är dumt när man börjar förhållandet så här är att det kan så lätt fortsätta även när bebisen kommer bara för det är av ren slentrian, det är så man pratar till varandra och DÅ är det inte kul.
    Jag har två kompisar som också har liknande historia. bebis tidigt, dom har inte känt igen sig själva och blivit helt riviga. Det ena paret fortsatte bråka och tjaffsa som under graviditeten och har nu separerat i ren ilska utan att ens försöka, det andra paret har gråtit många ångesttårar för att dom vill vara lyckliga men inte kan, han backade enormt under hennes schizoryck och lät henne hållas med orden -jag tar det nu men fan om du fortsätter så här efter ungen kommit,då är inte jag med längre. När bebis kom så försvann grälen och dom tog ny fart. I mitt fall fortsatte vi som under graviditeten med ångest för vi ville ju vara med varandra separerade vi efter ett år och är ni sambos igen. Vi behövde en paus att kunna hitta tillbaka till varandra.
    Jag hoppas det går bra för er,det är ni värda men ni måste ta hand om varandra,vara snälla mot varandra annars kan det bli djupa sår.
    (och alla vi 3 stycken bar flickor,så jag välkomnar dig till klubben :))

  4. Kim skriver:

    Håller med ovanstående inlägg.. GRATTIS till flickan.. Jag hade det samma med Saga.. Mitt humör va rent ut sagt förjävligt & i efterhand skäms jag som ett djur..Med Gabriel va jag harmonisk.. Jag donade & hade mig hela tiden.. Med Saga va jag ett odjur utan dess like, förpestade tillvaron för Nikke.. Stackars arma Nikke =( Men det försvann fort efter förlossningen.. Och jag blev mitt gamla jag igen & hade en hel del pay-back till Nikke *woohoo* Puss kram *lavloo*

  5. Martina skriver:

    Inga bebisar eller något sånt heller men jävlar vilket humör du verkar ha just nu!

    En fundering med som jag tänkt på lite.. och som inte har med bebisne att göra.

    Kan det vara så att du känner att han inkräktar? Ni bor ju trots allt i Din lägenhet, med mestadels Dina saker.. Du är van att ha något på ditt sätt och Martin försöker kanske bara känna sig mer hemma?

  6. Kattis skriver:

    haha ja jag tänkte också grattis till flickan..
    ”bara tjejer kan vara så elaka mot andra tjejer” :P

  7. netscape skriver:

    Mmm…det sägs att man är mår sämst och är ”värst” när man väntar barn av samma kön. (hmm..undrar vem som kom på det för killar bär väl inte på det andra?!!#%)
    Så var det för mig också…sedan att allt blir extra jobbigt för dig nu är för att ni ännu befinner er i en fas där man ”testar” varandra. Urdåligt att stänga av mitt i låten och om det nu är till någon tröst, så hade jag reagerat likadant…även OGRAVID. :S

  8. Sarah skriver:

    Japp, så mådde jag också, med min Leia.
    Fast jag spydde i nio månader OCKSÅ,
    så det var verkligen en underbar graviditet *ironi*
    (plussade när gubben o jag firade en hel månad)
    Kan trösta dig med att han hänger fortfarande
    kvar och Leia blir fyra i december, men det var tufft, jobbigt,
    och fruktansvärt!!!

    Lycka till

  9. Chatrine skriver:

    Först och främst – det behöver inte vara en flicka i magen..
    Jag har varit ett schizofrent monster under alla mina graviditeter..
    Har mått pyton fysiskt med en del, och bättre med vissa..
    Men humöret har alltid varit detsamma..
    Och det blev dessvärre inte bättre förrän barnet var ute..
    Jag har bara fått pojkar, och har inget att jämföra med så..
    Men som sagt mina graviditeter har varit väldigt olika ändå – bortsett humöret..
    Be Martin ha tålamod i 9 månader, så får han tillbaka sina underbara fru igen..

    Lycka Till

  10. Malin Hilding skriver:

    dina frågor:
    Är det vanligt föreommande att man blir temporärt schizofren under en graviditet..? Är det bara nu i början tills kroppen vant sig? Blir det bättre..?
    Mina svar:
    Jag kan inte säga att jag var likadan för henke har hela tiden respekterat att man inte levande kommer undan med att flytta på mina saker tex. men jag var ganska grinig när jag väntade Hailey och klagade på allt, vilket jag inte var/gjorde när jag väntade casper.
    om det blir bättre och om kroppen bara behöver vänja sig? ja kanske beronde på vilka krämpor du råkar ut för. kram

  11. Jessica skriver:

    Behöver inte alls vara en tös bara för några känner igen sig, är säker på att väldigt många pojkmammor också känner igen sig. Att din make säger fula ord till dig när han blir sur har jag mycket svårare för att köpa än ditt gravidhumör. Och nej, man stänger inte av någon annans musik på det viset, jag hade med börjat tjura då

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com