ante omnis mea familia

Jag är en psykopat, ja.

Humöret verkar inte bli mycket bättre. Helgen har gått i grått, både i väder och temperament. Ena sekunden sitter jag och funderar för mig själv, att jag ska verkligen försöka att inte vara så förbannat bitchig och det funkar, jag lyckas faktiskt att komma in på ett annat spår och blir lite gladare… tills Martin öppnar munnen. Stackars karl. På sistone tycks vi inte komma överens överhuvutaget, om någonting alls. Och det verkar vara det återkommande temat i bloggen. Fuck rosa fluffiga moln och att vara nykära och nygifta. Jag känner mig mest irriterad och förbannad. Men bara på honom.
Jag retar mig på att han vill ha fönstret öppet på nätterna för att jag fryser men jag låter honom ändra det i mitt liv – det ni kallar kompromissa. Så jag tar på mig pyjamas istället för att inte frysa, vilket jag gör väldigt lätt. Sen kommer smällen och i arg ton frågar han mig “Jag fattar inte varför i helvete du ska sova så jävla påpälsad”. Wha..? För att jag FRYSER för att DU ska ha fönstret öppet. Då blev jag arg.
Jag retar mig på att  han nästan varje morgon ska gnälla om att jag har sovit oroligt, knäat honom, boxat honom, sparkat på honom osv.. och när jag föreslår att jag istället sover i soffan får jag höra “Det ska du så fan heller” . Meh, sluta gnäll då.. Jag försökte lösa det.. Så blir jag arg.
Jag retar mig fortfarande på hans (o)vana att flytta runt på mina saker så att jag inte hittar mina grejer, trots att jag sagt till honom flera gånger.
Jag retar mig på att han alltid ska avbryta mig när jag ska berätta något, med helt ovidkommande saker och med sina besservisser kommentarer.
Jag retar mig på att han har en ful hemsk jävla ovana att kalla mig fula ord när han blir sur på mig – det är fjortis och gör mig rosenrasande. Han lovade att han ska sluta men jag förstår inte ens vart det kommer ifrån från första början?! Så gör man väl inte?

Däremot uppskattar jag att han åtminstone lärt sig att hålla sig ur vägen för mig när jag får tuppjuck här hemma och är förbannad. Han börjar lära sig när det är dags att vara tyst. Som igår när jag satte på en CD skiva i köket och Martin säger “Vet du, jag hatar denna killen som sjunger”. Vet han ens vem, det är??  När jag frågade honom vem som sjöng blev han osäker och kom med “.. eh niklas nått”. Och när jag flinade och sjöng med går han fram till CD spelaren och stänger av den för att se vem som sjöng och jag fick ett ryck och gick fram, tog skivan, knäckte den och slängde den i soporna. “Dont fuck with my music”. Jag blev sur för att man stänger inte av musiken mitt i en låt! Sen gick jag ut på balkongen och nynnade vidare på Patrik Isaksson, som fortfarande speade i mitt huvud. Ostabilt? Ja. Psykopat? Ja. Martin satte sig vid datorn och sa inte ett ord efter det. Undrar varför..?
Jag uppskattar också at than verkligen försöker. Och oftast är det han som säger förlåt.

Så eftersom jag är som jag är på sistone, så fördrivs merparten av tiden i tystnad mellan mig och Martin. Han tror jag är sur och säger inget och håller sig ur vägen. Och jag säger inte heller nått för att jag vet att jag blir så lätt förbannad på honom.

Av alla mina graviditeter känns det som om denna kommer bli den jobbigaste. Jag har aldrig varit med om maken.
Igår när jag la mig i sängen, mitt på ljusa dagen, för att vila, vaknade jag helt plötsligt just om jag hade somnat till – av halsbränna. Det var obehagligt och gjorde ont och jag sprang ut i köket och tryckte i mig Novaluzid. Efter en stund la det sig. Det var likadant på kvällen när jag somnade i soffan. Vaknade helt plötsligt just som jag hade somnat, mådde illa och hade halsbränna. Så jag tryckte i mig novaluzid igen och efter en stund spydde jag som en kalv. Jag kan inte minnas att jag ens hade halsbränna med pojkarna i magen. Och humöret, well ni läste nyss om det och ni har läst om de de senaste dagarna. För helvete, jag står knappt ut med mig själv och jag känner inte igen mina egna reaktioner. Är det vanligt föreommande att man blir temporärt schizofren under en graviditet..? Är det bara nu i början tills kroppen vant sig? Blir det bättre..? För om det inte blir det, så lämnar jag mig själv.

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

11 tankar om “Jag är en psykopat, ja.”

%d bloggare gillar detta: