ante omnis mea familia

Never wanted to be different

… I just wanted to be me.

Jag fick en kommentar häromdagen av en tjej som undrade om jag har fått någon diagnos som exempelvis ADHD eller Asbergers. Kan inte neka att jag höjde på ögonbrynet och min första reaktion var "wtf?" Jag frågade naturligtvis vad som fick henne att tro att jag skulle ha någon diagnos och inte långt därpå fick jag ett mail av henne. Jag bad om hennes tillåtelse att publicera mail och lovade henne anonymitet varvid jag har cesurerat hennes kommentar för att inte röja hennes identitet.

Ursprunglig kommentar:
kommentar

Mail med varför hon trodde jag skulle ha diagnos (klicka för att läsa)

mailet  mailet2

Och jag tycker detta var en intressant liten "debatt" och frågeställning. Det skulle inte förvåna mig om fler än ovanstående tjej undrat samma sak emellanåt.
Nej jag tar inte illa upp – tro mig jag har hört värre i mina dagar.

 

Jag är själv inte lika medveten om hur jag framstår ibland. Jag tycker inte att jag är vare sig unik eller egentligen sådär enormt originell. Jo jag kan vara burdust ärlig och rak på sak och jag kan till och med framstå som agressiv emellanåt, det vet jag om. Men det är bara så jag är. För att kunna förstå varför jag är som jag är får man gå tillbaka lite och se hur mitt liv ser ut och vad det är som har format mig till den jag är idag. Efter att ha spenderat både barndom och tonår med att slås ned av människor och samhället fick jag nog och började säga ifrån. Till en början på fel sätt, det är jag medveten om, innan jag lärde mig HUR man slår tillbaka och inte låter något slå ner en.

Ja, om jag tycker någonting är bajs så säger jag det. Varför ska man inte göra det? Varför hyckla? Varför är människor helt generellt så rädda att säga vad de tänker? Vad är det värsta som kan hända; att någon blir arg på en? Who gives a shit – man får stå för vad man tycker och våga säga emot.  Och det vill jag inte tycka är ouppfostrat för fem öre – tvärtom. Om fler människor vore rak på sak & ärliga vore livet fan så mycket lättare – då hade vi alla vetat med säkerhet vart vi står i förhållande till familj, vänner, jobb och samhället själv.

Du ska veta att det är en enormt befrielse att kunna vara brutalt ärlig och rak på sak. Jag håller det inte inom mig. Kanhända att jag mister vänner på vägen för att de inte klarar av mina åsikter & min ärlighet men jag sover gott om natten i alla fall. Och de som klarar av det är de vänner jag omsluter i min magiska lilla cirkel av det jag kallar familj. Om jag exempelvis tycker att min väninna är en fitta så säger jag det rakt ut till henne. Om hon blir sur för att jag tycker det så är det hennes problem. Bara för att jag tycker hon är en fitta betyder inte det att jag tycker illa om henne och inte vill ha med henne att göra. En sann, genuin vänskap är den där man kan både ge och ta – och jag kan ta lika väl som jag kan ge. Jag tar till mgi det mina vänner säger och mina nära vänner gör likadant, utan att sura som en fjortis och frysa ut mig eller snacka bakom ryggen på mig.

Jag har gått igenom tillräckligt för att veta vad jag förtjänar och inte förtjänar. Jag vet vad som är rätt och fel och har inga problem med att säga ifrån om jag tycker någonting är fel och med det sagt vill jag påpeka att det inte betyder att jag går upp till en vilt främmande människa och bara kräker av mig en massa goja – jag är faktiskt trevlig emellanåt med. Jag lägger helst inte näsan i blöt om jag inte anser att jag har grund för det.

Kanhända att jag inte "faller igenom ramarna för det som är normalt" men seriöst – vad i helvete är egentligen normalt? Det som är vanligast? Det som samhället accepterar? Jag ska alltså klä mig och te mig som de flesta tycker är okay, för att vara normal? Jag ska vara en typisk Svensson som är tillbakadragen och tystlåten och hycklar om mina åsikter för att det är passande och inte våga säga håll käften till någon som stör mig? När ska jag få lov att vara MIG då?

Men nej, det är inte mycket det att jag vågar vara annorlunda – jag vågar bara vara mig. Jag utgår inte från att vara annorlunda, jag vill bara vara mig. Som Marilyn Manson sjunger till och med "I never wanted to be different, I just wanted to be me". Så är det.

Ja, du har rätt. Jag är nog ganska aktiv. Jag slösar inte tid på att göra saker jag inte behöver, umgås med folk som inte ger mig någonting, säga saker som är överflödiga.
Ja, du har rätt, jag är enormt känslig, det ligger i min natur.. Konstigt? Jag är kräfta personifierad (ja jag vet jag är tramsig som tror på astrologi), jag har en sjuhelvetes bakgrund och jag är småbarnsmamma. Jag är långt ifrån känslokall – jag har lätt för att gråta och tar åt mig ganska lätt men det är någonting som förbättrats genom år & erfarenhet. På många sätt är jag väldigt lik dig och alla andra.
Men jag är inte deppig, inte för fem öre. Tro mig, jag vet hur depression ser ut, been there & got the t-shirt. Men däremot är jag enormt ombytlig i humöret. Mitt humör svänger från minut till minut och därför kan det vara svårt att leva med mig eller umgås med mig för mycket. Jag antar att det beror på att jag är en känslomänniska – ett litet ord kan antingen sänka humöret med detsamma eller höja mig till skyarna.

Jag hoppas att det förklarade lite om mig – varför jag är som jag är och varför jag tycker det är helt okay. Nej, jag har varken ADHD eller Asbergers – jag har faktiskt ingen psykisk åkomma alls, konstigt nog. Med tanke på min bakgrund borde jag kanske som de flesta andra "offer" ha både borderline, schizofrenia eller någonting annat, som andra jag känner. Men det blev inte så. Jag slogs inte ned, jag reste mig; om och om igen och jag kommer fortsätta göra det.

Så ja, jag kommer fortfarande vara burdust jävla ärlig och rak på sak, like it or not.

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

27 tankar om “Never wanted to be different”

%d bloggare gillar detta: