Jag är så trött nu

Jag tänker inte lägga ner nån större kraft på att blogga just nu. Större delen av min dag igår var mest bajs och min natt var horribel med mardrömmar. Jag vaknade upprepade gånger, vände och vred mig och sov så oroligt att jag undrar om jag kommer överleva denna dagen.
Min morgon började bra och pojkarna lämnades med vänliga hejdå pussar och kramar men sen tog det hus i helvete och jag ger fan upp nu..
Vaddå njuta av graviditet? Eh, nä.. denna graviditeten börjar med stress och oro och den oron har inte så mycket med graviditeten att göra. Och ja, det är lätt att skylla allt på graviditeten men nä.. det är inte så mycket det, faktiskt.

Tack till mina tre musketörer som pratar och lyssnar när jag behöver det, som verkar förstå för att de engagerar sig och lyssnar logiskt. Vad är jag, utan mina vänner?
Jag önskar bara att jag hade den förståelsen hemma…

Du gillar kanske också...

8 svar

  1. netscape skriver:

    Upp med hakan! *blomma*
    Tänk på bara positiva saker, sånt som får dig att le och sedan skriv en lista på saker som du önskar en ändring på. Kan vara en idé att ställa upp det, då du får lättare överblick. Därefter kan du och Martin gå igenom listan ikväll och eventuellt få med punkter som han vill förändra. En tanke bara….Kram

  2. Kicki skriver:

    *huh* Låter verkligen inte bra,hoppas allt löser sig *trosta*

  3. JASAS.se skriver:

    Du verkar inte ha det så vidare bra, eller ja, inte må så bra. Skickar lite styrketankar i form av ord här, på din blogg, till dig. Kram på.

  4. Emma (mittlivsomjag) skriver:

    Men gumman nu får du ta och tänka efter…
    Givetvis är du trött och hormonell för att du är gravid. Deppen, irritationen och ”ensamheten” hör den här tiden till.

    ”Problemet” är att du lever med en man som du faktiskt inte känner. Jag vet att ni är själsfränder, men man känner inte en person förrän man upplevt visst mycket saker tillsammans, känner till vissa saker om varandra och spenderat visst mycket tid tillsammans.
    Givetvis varierar det från par till par.

    Men du kan inte förvänta dig att han skall förstå hur du känner dig som gravid, då han knappt ens sett dig sjuk.
    Du kan inte ha allt ”på ditt sätt” om du valt att ha en sambo och numer en make… Jag vet, jag är i liknande sits och har känt liknande.
    Du måste helt enkelt hindra dina impulser och inse att det inte är endast hans fel.

    Ilska och frustration vänds oftast mot den man älskar. – Jag gör likadant. Man måste dra i handbromsen och tänka ”vad gör JAG för fel som blir galen på den här personen som jag hittade så många kvalitéer i för bara ett tag sedan”

    Jag säger inte att partnern i fråga är utan skuld eller fel, men när man själv blir arg och irriterad på mer eller mindre allt som sker är det oftast i grund och botten något annat som spökar – För dig, vad jag kan läsa är det ”invasionen av ditt privatliv” något jag oxå haft stora problem med.

    Tänk om, snälla du. Ni har valt ett liv som makar och väntar nu ett barn tillsammans. Kom ihåg vad du gillar, försök låta bli att brusa upp över småsaker som flyttade diadem, kaxiga svar (vilket jag vet att du själv kan vara rätt bra på oxå ^) ) och att han vill möblera om i pojkarnas rum. – Det är inte övertramp (även fast jag vet att det känns så) det är hans rätt i ERT hem, i ER familj…
    För det är väl en FAMILJ du vill ha med honom?

    Man måste inte eliminera sig själv för att vara ett par… Bara bita ihop över sådant som inte är viktigt.

    Tänk om, tänk efter… Hormonerna spökar, men det har han aldrig upplevt. – Förklara… Be om förståelse – Visa dig lite svag? Du är ingen stålkvinna fast du vill.
    Prata i lugn och ro – skrik inte – män förstår inte skrik *skratt*

    Det är ju honom du ville ha, den här familjen du ville ha, det här äktenskapet du valt. Börja inte svartmåla det redan nu? Då kan det bli tungt…

    Förstår att det är tungt, allt har gått oerhört fort, men det var du medveten om? Tyvärr har det lite konsekvenser när man inte lärt dig att förstå varandra när man hamnar i sådana här situationer…

    Tålamod… *trosta*

    Du får gärna radera den här kommentaren om du tycker den är för privat. Såg att du inte var anträffbar på msn när jag började skriva.

  5. Emma (mittlivsomjag) skriver:

    Och jo… Något jag lärt mig av konflikter här hemma är att ingen tycker om att bli nedklankad på.

    ”Du gör si och du gör så!” eller ”önskar att jag fick samma förståelse hemma”

    Anklagelser ger bara tvärt emot det resultat du vill ha.
    Pedagogik hör hemma även i ett förhållande…
    Man kan säga samma sak fast på olika sätt för att nå bättre resultat.

  6. MansonDust/Cim skriver:

    När man är gravid känns det inte som att NÅN förstår en. Det blir bättre. *trosta*

  7. Therese.A skriver:

    Du har ju alltid oss läsare som stöd. Vi finns ju alltid här oavsett vilket humör du än är på. *harrt* *kjerlek*

  8. Suss skriver:

    Jag väljer nog, som vanligt, att inte kommentera utan prata med dig ist.
    Försöker nå dig i morgon! *harrt*

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com