Jag upptäckte en stjärna! 12


Maria och jag lärde känna varandra för många år sedan. Runt 1998 eller däromkring. Jag var gift med min första man och vi bodde bara huset bredvid. Hon var ensamstående ung mamma till en ljuvlig flicka som heter Vanessa. Jag var hemma hos de väldigt ofta, nästan mest dagligen och Maria var min bästa vän då och jag kom att bli tokförälskad i hennes två-åriga lilla flicka. Jag vet inte hur det gick till men vi tappade kontakten. Hon flyttade till en annan stad och ja, livet kom emellan som det oftast gör. Hon levde sitt liv och jag levde mitt och sen hörde vi inte av mer även om jag tänkte på henne ofta. Vi sprang på varandra vid några enstaka tillfällen och det var det sedvanliga “fan vad kul att se dig, vi måååste träffas” – but you never do. Varför blir det så? Jag VILLE ju träffa henne, men vi hördes ändå inte av.

Hon har flyttat tillbaka till byn, som de flesta gör (de återvände alltid till the scene of the crime) och jag stötte på henne på ICA för nån vecka sen. Och det var det gamla vanliga “Åhh vi måste ses!” Sen sa vi hejdå. jag fick hennes nummer, men hon fick inte mitt och jag återgick till barnen, matlagning, städning, tvätt och allt däremellan. Sen kom det faktiskt ett email. Hon hade hittat min email adress och skrev att hon aldrig fick mitt nummer. så hon fick det, hon ringde sen kom hon och hälsade på  med sin son som är i samma ålder som Phini. Pojkarna lekte väldigt bra med varandra så Maria och jag fick chans att prata gamla minnen. Hennes ljuvliga två-åriga dotter som jag älskar så innerligt är nu en vacker 14-åring. Gissa om jag känner mig gammal?

Det var alltså mer än 10 år sedan vi umgicks men att sitta ner och prata med henne känns som om det var igår. Som om ingen tid förflutit. Vi bara flöt tillbaka till hur det var då, känns det som. Underbart avslappnat, öppenhjärtligt och vänskapligt. Hon ringde mig i förmiddags och föreslog att vi kom hem till dem idag och jag nappade direkt. Jag klädde på barnen och mig själv sen körde vi hem till henne.

Hennes son, som  jag träffat nu två gånger, är ENORMT lätt att älska. Jag, som inte är så barnkär egentligen kunde inte låta bli att bli helt  varm inombords när han kom springandes fram till mig och kramade mig och sa “jag älskar dig!”. Första gången jag träffade honom officiellt (bortsett från att se honom på dagis när han gick på samma förskola som Laaiti) sprang han fram och hälsade på mig med en varm ordentlig kram. Redan då var jag såld. Han är den första personen som jag har träffat som är autistisk. Jag vet inte så mycket om autistiska barn mer än det Maria har berättat och det man fick ett hum om när man kollade på “Rainman” med Tom Cruise och Dustin Hoffman. Och eftersom det var den filmen som satte grunden till vad som är “autism” för mig tyckte jag inte alls att Marias son var autistisk. Sådär lagom att ställa egna diagnoser eller nått. Men Maria fick ju förklara för mig vad det är och hur det kan visa sig osv. Hennes son är ju inte alls som Rainman. Hennes son är enormt social (av det lilla jag fått se) och helt otroligt kärleksfull, kramig och pussig och SÅNT, som ni vet, ÄLSKAR jag! Men plötsligt väcktes ett intresse hos mig, om just autism.

Och dottern Vanessa, som jag kallade Nessi när hon var 2 – har blivit stor. Hon plockade fram sin babybok och visade mig att jag faktiskt skrev i den när hon var liten. Jag hade skrivit lite smågulliga saker här och där och det är med ett vagt minne jag kan erinra mig om detta. Hon är idag en vacker 14-årig flicka som går på högstadiet och hon delar samma intresse av musik med mig. Hon plockade fram sin ostämda gitarr och jag gjorde ett misslyckat försök att stämma den. Den lät lite bättre men var fortfarande ostämd. Jag skyller mitt dåliga gehör på min sprängda trumhinna.
Sen spelade hon en låt hon själv har gjort både musik och text till och jag var nog oförberedd på hennes talang. Hon är ju DUKTIG! Alldeles självlärd och jag blev imponerad av hennes sång. som den skånska flicka hon är, sjöng hon en låt hon själv har skrivit, på skånska och på en ostämd gitarr men det lät bra ändå. Hon är 14 och om hon fortsätter på detta spåret kommer hon bli något stort.

Så glöm inte var ni såg & hörde henne först: på missmaddis.com!

Med tillåtelse av Vanessa och hennes mamma, presenterar jag Vanessa.

 

Kommentera gärna!!


Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

12 tankar om “Jag upptäckte en stjärna!

  • allvar den 4de

    När skall du växa upp och sluta kasta skit över andra, när väl människor gör rätt för sig, då finns det sådana som dig, vilka tror dom är bäst störst och i ditt fall fulast, kom igen , du grälar och snackar skit om ditt x, men du har aldrig tänkt på att din dotter ej har något med saken att göra eller kanske rent av att systemet inom dom ansvariga ej orkar göra sitt jobb,, vi som är trogna bloggläsare tro på ditt skitsnack med att du har truten med dig, och att du alltid står för dina ord, så varför alla dessa låsta inlägg, vi kan ju bara gissa oss till att det är skit om dom som du ej gillar, för dom är ju inte på din sid oavsett, utan dom är ju normala som har en egen vilja, men enligt dig och dina trogna läsare så är de ju helt fel…Hallå kanske dax för dig och dom flesta att vakna ur sin dvala, som sagt livet är ständigt en påminellse utav vad man gör det till, ej vad andra runt omkring tycker, sen oftast kommer oskyldiga till skada fast dom ej har något med saken att göra. Kanske dax för dig att fundera på om du nu verkligen är så ärlig, och har truten med dig, sist dina läsare kollade på din bilder, då hade du inga vingar, och ändå är truten en fågel, och så som du jobbar lär du aldrig få vingar, kanske då du börjar tänka på andra i 1a hand och ej på dig själv… Fundera på detta , förhoppningsvis kommer du fram till en lösning, om ej för dig själv, men för dina barn