Kaffeinlägg: utredning och resultatet av den

Kaffeinlägg: ett långt inlägg.
Hämta kaffe eller nått.


Jag vet inte om det kanske är en udda grej, det där. Att man får en NPF utredning när man är vuxen. Vad ska det vara bra för? Spelar det nån roll? Man kan ju tycka att om man klarat sig så länge utan att ha en eventuell diagnos, så klarar man sig resten av livet.

Ni som följer bloggen vet att mina två äldste söner har NPF diagnoser. Den yngste av de två, Laaiti, fick sina diagnoser (adhd, autism/Asperger, odd) när han var runt 6. Då jag hade märkt hans avvikande beteende ett par år innan de facto, fick jag kämpa för rätt utredning/ar. Min äldstas (Phini) diagnos lät sig dröja. Han fick sin adhd diagnos när han skulle fylla 14 efter minst lika mycket kamp från min sida.

Vad innebar diagnos för barnen?

Med diagnos kommer hjälp. Det finns en del olika hjälpmedel att tillgå, för att underlätta vardagen för barn med diagnoser och alla föräldrar gör vad de själva anser vara bäst för sina barn. Ingen känner sina barn som föräldrarna – alla är olika- diagnoser, symptom och behandling är unika.

Hemma hos oss får pojkarna bl.a medicin. Det har gjort underverk för deras symptom. Laaiti fick prova sig fram med mediciner men hittade till slut rätt. Phini slapp prova för mycket annat innan han hamnade rätt.

Man märker tydligt på betygen i skolan att någonting förändrats och förbättrats. Med medicin kan de fokusera och är inte lika impulsiva.

Med deras diagnoser har jag lärt mig väldigt mycket. Från att knappt ens veta vad adhd är för något så började jag söka kunskap när min son Laaiti fick sin diagnos, den förste av de två. Jag lärde mig vad NPF är, vilka diagnoser som är vad, symptom, behandling, forskning. Jag fick lära känna min son på ett annat sätt och det blev plötsligt lättare att förstå honom och bemöta honom, när jag visste mer om hur han fungerade.

Varför blev jag utredd för NPF?

Att NPF-diagnoser är ärftliga har forskning tydligt visat. För min del innebär det att jag automatiskt sa att mina söner fick det av sin biologiska pappa. Utan belägg, får jag erkänna ich tillägga. Deras pappa (✞2010) hade mig veterligen ingen NPF-diagnos men fick, efter vår separation, både borderline- och bipoöör typ 2-diagnos. Han var alltid rastlös, satt och hoppade med benen, humörsvängningar och enormt spontan (noll impulskontroll) och jag är säker på att han hade fått en diagnos, skulle han blivit utredd. Aldrig någonsin slog tanken mig, att det kunde vara från mig. Aldrig någonsin slog tanken mig, att jag skulle ha en diagnos.

Magnus har levt nära inpå både mig och barnen länge. Det var främst han som lyfte frågan. Eller snarare, sa det. Han påpekade ofta hur lika jag och Laaiti är. Små grejor. Att saker SKA vara på ett särskilt vis, annars får vi lätt panik. Bi bara sätt saker rakt ut, utan att alltid tänka oss för och utan att kunna stoppa oss själva. Vi har både kort stubin. Ja det finns ju mer såklart. Skillnaden mellan mig och Laaiti är att jag är äldre. Jag har haft ganska lång tid på mig att lära känna mig själv, lära mig hur samhället fungerar, vad som är acceptabelt och vad som inte är det. Hade jag fått hjälp redan när jag var yngre så hade mycket tårspillan och hjärtesorg kunnat undvikits.

Så jag började fundera på det Magnus gjorde mig medveten om. Jag pratade med människor som känner mig och som känt mig länge, hur de upplever mig. Det är inte lätt att se allt om sig själv ur ett annat perspektiv.

Jag läste även en artikel där man gjort studier och kommit fram till att det finns ett tydligt samband mellan kronisk värk (ex fibromyalgi) och adhd. Det var väldigt intressant att läsa och egentligen kan man väl tycka, att det i viss mån är självklart. Adhd-personer med hyperaktivitet som kör genom livet i 180, jobbar övertid, jobbar två jobb, är förälder samtidigt, hundra järn i elden och susar förbi som ett tåg och stressar genom livet tills dagen kommer och kroppen säger STOPP.

De absolut flesta respondenterna tyckte sig ha sett en samexistens mellan ADHD och långvariga smärttillstånd. Ett eventuellt samband skulle kunna tänkas bero på en gemensam störning i signaleringen av neurotransmittorer. Det finns data i litteraturen som tyder på att förändringar i dopaminsignalering föreligger både vid ADHD och vid långvariga smärttillstånd [8-11]. Man vet att dopamin har en central roll i smärtperception och nedåtgående smärtinhiberande banor [12, 13]. Minskade nivåer av dopamin bidrar troligtvis till ökad smärta. Man kan också tänka sig att personer med en ADHD-problematik ofta kan kompensera för sin funktionsnedsättning med hjälp av olika hanteringsstrategier (exempelvis fysisk aktivitet). Om man drabbas av ett långvarigt smärttillstånd kan dessa hanteringsstrategier bli så svåra eller omöjliga att utföra att ADHD-problematiken blir uppenbar. Några respondenter tyckte sig tvärtom inte ha sett något samband och menade i stället att det finns personer med ADHD som är mycket smärttåliga.

Källa: LÄNK

Med detta kontaktade jag min läkare för Er att diskutera det. Jag kände att jag behövde veta huruvida jag har adhd, eftersom det tydligen finns ett samband mellan npf och kronisk värk, som många av er vet att jag lever med sedan länge. Jag har vänner med både ADHD och kronisk värk diagnoser som säger att även deras kroniska värk blev bättre efter att deras adhd behandlats. Jag har försökt det mesta jag kan för att hitta något som lindrar för mig. När man lever med någon form av kronisk värk så blir man till slut väldigt desperat och frustrerad, man vill testa allt. Så jag och min läkare diskuterade detta så hon skickade en remiss för utredning.

Min utredning

Först fick jag träffa en läkare och psykolog som skulle göra en första bedömning huruvida jag mäter kriterier för att ens få en utredning. De vill helst träffa ens föräldrar/närstående att intervjua men med mig fick de klara sig utan eftersom mina föräldrar inte är aktuella. De hade ändå inte kunna ge en rättvis bild.

De bedömde att jag skulle få göra en utredning och ställde mig i kö. Det svåra, tyckte de, var att kunna veta huruvida mina ev symptom är pga npf eller ett resultat av min traumatiska barndom som tydligen kan ge samma/liknande symptom.

Jag fick göra olika test. De visade bland annat bilder och jag skulle lägga samma bild med klossar. De ställde massa frågor ex vilket som är världens högsta berg, vad ditten och datten betyder osv. Vid ett test fick jag sitta vid en dator , på skärmen dök det upp en prick, jag skulle trycka på en knapp när den var på ert särskilt ställe på skärmen. Det testet tog runt en timme och det är enormt tråkigt och tröttsamt. Vid ett test skulle jag upprepa siffror hon sa – framlänges, baklänges och i ordning.

Vid ett testtillfälle skulle jag bli intervjuad med en massa frågor. När jag kom dit, så började psykologen säga något, men innan hon hade avslutat sin fråga hann jag säga ”Ja!” Hon undrade om jag visste vad hon tänkte säga, och jag svarade nej, jag hade bara för bråttom. En stund senare när hon intervjuade mig fnissade hon lite vid nästa fråga som undrade om jag brukade svara på frågor som inte ens hunnits ställas klart än. Mitt svar var givet.

När psykologen sammanställde allt och vi träffades för återkoppling så sa hon att hon blev förvånad hur väl allmänbildad jag är, med tanke på min bristande skolgång, och mina sämre förutsättningar. Min verbala förmåga är väldigt bra, bättre än genomsnittet. Men siffror och räkning är sämre. Detta visste jag redan- det var ingen nyhet. Testet vid datorn och knappen visade att jag är mer impulsiv än genomsnittet och tappar koncentrationen. Jag tryckte precis som man förväntar sig att människor med adhd gör.

Jag har inte fått hela utlåtandet ännu och har inga siffror sammanställda heller vilket jag är väldigt nyfiken på. Det hade varit kul att veta exakt vad min IQ ligger på, istället för ”över genomsnittet”. Jag undrar om IQ-testet visar samma resultat som det gjorde när jag var tonåring. Eller har jag blivit dummare?

Psykologen och jag pratade om något som jag många gånger tänkt på. Det är svårt att få ner det i skrift utan att låta skrytsam men jag ska försöka förklara. Vi diskuterade att jag hade kunnat bli något mer, komma längre i livet, om jag hade haft bättre förutsättningar. Min utbildning, bristande skolgång ex beror absolut inte på att jag inte skulle ha klarat av det, att jag skulle vara lågt begåvad. Tvärtom så har jag högre begåvning än genomsnittet av svenska folket och det finns inget som säger att jag inte skulle ha klarat av en högskoleutbildning. Men vilka förutsättningar hade jag under min uppväxt? Mina föräldrar (no offence to them) är inga genier. De kunde inte vägleda mig. De kunde se vad jag behövde. De hade inte förmåga att kunna fostra mig som jag behövde heller. De såg inte de problem som fanns för vad det var.

Hade jag fått rätt hjälp, i rätt tid, så hade mitt liv sett annorlunda ut. Om mina föräldrar gjort annorlunda. Detta säger jag inte för att vara elak utan enbart för att konstatera fakta.

För att få en ADHD diagnos som vuxen krävs att symptom funnits varaktigt sedan barnsben. Det försvårande utredningen eftersom de inte hade föräldrar att intervjua och inte heller lärare som kände mig tillräckligt då vi flyttat så ofta. De fick förlita sig på intervju med mig samt anteckningar i min journal.

Kontentan av testen de gjorde visade tydligt mina symptom och att de är i linje med vad man förväntar sig utav de med ADHD. Och efter intervjuer och anteckningar så fastslog de detta, att jag ju faktiskt har adhd. En del av mig blev förvånad. Men en del av mig förväntade mig nästan detta efter att bland annat Magnus uppmärksammat mig.

Det är för och nackdelar med att ha adhd. Jag körde på i 180 när barnen var små och gjorde det som krävdes av en ensamstående mamma. Jag jobbade 2 jobb, reste norr för att jobba och lämnade barnen till barnvakt alldeles för ofta för att kunna jobba och försörja oss när jag inte hade alternativ. Jag har alltid gett det där lilla extra. Den extra 1 i 101% och det blev mitt fall. Sen kraschade kroppen och gav upp som ni vet.

Så adhd diagnosen förklarar en hel del. En del om vem jag är, varför jag gjort som jag gjort osv, förklaras med denna diagnosen. Och när man har en diagnos (dvs förklaring) så finns det ofta annan hjälp att få. En annan medicin att prova. Verktyg för att underlätta vardagen osv.

Och även om man kan tycka att jag ju klarat mig så pass långt (jag är ju snart 40) så här jag förhoppningsvis några år kvar att leva. Visst hade det varit skönt att kunna få bättre förutsättningar att kunna njuta av det?

Det kan bli riktigt bra. Jag har vänner med både adhd- och fibro-diagnos som vittnat om hur adhd medicin har hjälpt de tillbaka. Mindre smärta och mer aktivitet. Jag får se vart jag landar i det hela.

Så där har vi det.

Jag har adhd.

Lämna ett svar till Tess Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

8 tankar om “Kaffeinlägg: utredning och resultatet av den”

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com