ante omnis mea familia

Käftsmällen rakt i nyllet

Jag kan knappt se vad jag skriver. Kan knappt se tangenterna. Allt är så suddigt. Jag kan knappt tänka längre ens, allt känns så dimmigt. Jag pendlar mellan att torka tårarna från mina röda svullna ögon och snyta näsan. För när jag gråter, vilket är enormt sällan, så gråter jag som en liten tjutande unge.

Det slog mig hårt idag, ungefär som en cementkäftsmäll rakt över nyllet. Och då kom det och det var svårt att tysta ner det och omöjligt att dölja för Cindy, som jag pratade med på telefon. Det har blivit mycket sms och telefonsamtal idag. Martin som smsat mig konstant med så mycket hela tiden. Mina vänner som smsat och ringt för att stötta mig och höra hur det är med mig. Och så pratade jag med Cindy i telefon när jag var hemma hos mina föräldrar. Vi pratade mer om allt som var aktuellt och sen frågade hon mig vad jag tänker göra med bebisen. Och då kom den. Käftsmällen. Plötsligt kände jag klumpen i halsen och hur tårarna började rinna och jag kunde inte hejda tårarna. Ja Cindy.. jag vet inte vad jag ska göra? Alla tycks ha så många åsikter och synpunkter om vad de anser vara rätt och/eller fel. Jag vet att det är mitt beslut. Jag vet det. Men jag vet däremot inte vad som är rätt eller fel. Jag har inte hittat den jävla handboken nånstans. Så jag är villrådig och kluven, jag vet varken ut eller in. Lotta sa att jag ska lyssna på mitt hjärta, men jag svarade henne att jag inte kan höra vad mitt arma hjärta säger för min hjärna överröstar ju så lätt. Jag vet vad de tycker, mina vänner. Jag vet även att oavsett vad jag väljer kommer de att finnas där för mig och stötta mig. Och jag vet att mina föräldrar kommer att finnas här för mig och stötta mig, oavsett vad. Och det är en enorm tryggehet att veta, Jag är så tacksam att jag har vänner och familj som bryr sig om mig och älskar mig och barnen. Men jag står inför ett val som bara jag kan ta och detta är nog det svåraste valet jag nånsin stått inför, och detta är ingenting jag tar lättvindigt och inget beslut jag kan ta förhastat.

Det är nog ganska 50/50 vad andra tycker. Och andra tycker alltid något, det är det enda man kan vara säker på. Och ja visst är det lätt för er att säga att jag ska skita i vad andra tycker, för det är ju mitt beslut. Ja. Jag vet. Men jag tillhör den skaran som faktiskt ber om råd och tycke när jag själv varken vet ut eller in. Jag är inte för stolt att erkänna mina brister och att jag inte vet och absolut inte för stolt för att be om råd.

En sida av mig sitter och säger att det kanske inte är så smart, det här. Som en vän sa till mig, det är inte de bästa förutsättningarna att sätta barn till världen. Jag kommer vara ensamstående med 3 barn, ja. Det kommer bli tufft. Jag kommer att dras med Martin i resten av mitt liv och vi kommer att vara för evigt länkade, tills dagen vi både dör, precis som jag är med Wayne, som tack och lov håller sig undan helt och hållet. Jag kanske inte ha samma “tur”  denna gången nej, som jag hade när jag vann kampen om mina söner. Tycker jag att Martin verkar kunna bli en bra pappa, med god moral och etik och mycket att lära ett barn, förutom att cykla? Värderingar, skillnaden mellan rätt och fel? Nej. Det kan han inte själv heller. Skulle jag då vilja låta honom ta del av uppfostran? Nej. Sådana frågor präglar mig.

Men den andra sidan, den som skriker mest inom mig säger att jag måste. Jag måste och jag måste och detta är egentligen ingen valmöjlighet. Så svårt jag har för att få bli gravid. Så många saker som säger emot att jag skulle kunna få bära barn. Så många gånger jag haft oskyddat sex men aldrig blivit gravid. Den delen säger fortfarande att detta var meningen. Det var så här det skulle vara, och detta barnet skulle vara. Och vad ger mig rätten att bestämma egentligen? Om jag får det privilegie det innebär att bära och föda ett friskt vackert barn, varför ska jag då helt sonika ta bort det? Inuti min kropp finns ett foster. En bebis med ett hjärta som slår, till min nuvarande kännedom. En bebis som är mitt uppe i och kämpar för fullt för att utvecklas och växa, i min kropp. Och jag har följt denna utvecklingen vecka för vecka. Kan jag ena veckan glädjas åt att bebisen nu har ett hjärta för att nån vecka senare bestämma att det hjärtat ska sluta slå? Klarar jag av det – känslomässigt och psykiskt? Jag tror inte det. Jag är säker på att jag i så fall kommer tappa fotfästet om min egen verklighet. Och i morgon går jag in i vecka tio och då kan man läsa: Fostret: Nu är embryoperioden över. Moderkakan gör sig redo att ta över näringstillförseln. Det tar dock ett par veckor för moderkakan att mogna innan den kan överta gulkroppens funktion. Fingrar och tår är helt åtskilda och smaklökarna börjar bildas. Nu kan man skymta början till alla 20 mjölktänderna. Äggstockarna eller testiklarna är utvecklade. Rörelserna är kraftigare och fostret börjar kunna ändra läge i livmodern. Den lilla svansen har försvunnit och huvudet får alltmer mänskliga drag. Fostret har ett ansikte med spädbarns-profil. Hög rundad panna, liten uppnäsa och en mer markerad haka.
Hur kan jag då gå och ta bort det..?

Och det låter som om jag redan bestämt mig, men det har jag inte. För även om en del av mig säger att det är fel, säger den andra då mer eller mindre “Gör fel”.

Och jag vet inte om det är en naturlig process i ett sorgearbete, att först kommer ilskan då man arbetar upp sig till förbannad, skriker och svär och har sig. Sen kommer besvikelsen och man blir så otvivligt ledsen och gråter hejdlöst som ett litet barn. Jag vill minnas att det var likadant med Wayne även om så mycket åndå var annorlunda. Men själva processen. Först blev jag asförbannad och det höll sig i några veckor. Sen kom sorgen, besvikelsen och saknaden om drömmen man hade mist. Först skrek jag, sen grät jag, sen skrek jag igen.
Men denna gången var jag förbannad en dag, idag blev jag ledsen. Jag vet inte om det kan vara så att mitt hjärta och min själ lite känner igen detta scenario och kanske med viss vana och erfarenhet arbetar fortare. Eller att det kanske kompenseras av att jag redan varit förbannad på Martin ett tag innan jag bad honom flytta. I vilket fall som helst har jag varit så fruktansvärt ledsen idag. När tårarna först kom när jag pratade med Cindy, kunde jag inte sluta. Jag grät i min mammas famn som höll om mig så varmt och tryggt och klappade mig över ryggen och jag var mammas lilla flicka igen. Jag kände mig så liten och jag ville bara att hon ska vagga mig till sömns. Jag torkade tårarna innan vi satt till bords, mina söner ska inte se mig såhär. Pappa satt bredvid mig och kräfta som han är, med hårt skal, men ändå så mjuk, la en arm omkring mig oc jag lutade min febervarma panna mot honom och fick kämpa bort tårarna. Pappa hade sagt till mamma tidigare, att innan jag gjorde nått skulle han prata med mig först. Och det pappa sa var rakt på sak “Du tänker väl inte göra abort?! Sånt är jag helt emot, det gör man inte”. Min mamma säger inte mycket om saken alls. Hon råder mig inte till nått. Men de stöttar mig bägge två.

Jag satte på mig en någorlunda mask och gick till föräldramötet på Laaiti’s dagis. Kan inte påstå att jag såg ut som jag brukar men jag kunde i alla fall komma undan med att säga att jag var trött. Jag gjorde mitt bästa för att fokusera på det och då och vara delaktig. Sen hämtade jag hem barnen och när de somnat la jag mig i ett bad och grät igen. Jag grät för att jag inte visste vad jag ska göra. Jag grät för att jag inte vill behöva ta ett sådant val. Jag grät för att jag insåg att jag är helt jävla ensam i detta. Helt ensam. Väljer jag denna bebisen får jag sitta ensam varje fredag när jag går in i ny vecka och läsa själv om vad som händer. Inget mer “älskling, vet du vad som händer med bäbisen nu?!”.  Ingen som kan visa det intresse som en förälder förutom jag, för let’s face it, hur intresserade är mina vänner av veckouppdateringar i graviditeten? Alla MVC besök får jag ta ensam. Alla ultraljud. Förlossningen utan pappan.. Allt. Rubbet. Ensam. Och ja, jag  vet jag har vänner som säkert kommer erbjuda sig att följa med (för min skull) men kan de dela den glädjen på samma sätt? Kan de kompensera en blivande pappa vid min sida?
Jag gråter för att jag inser att drömmen som jag trodde jag hade fått en andra chans till, är försvunnen igen och igen.  Sen kommer min självömkan lite också och jag gråter och undrar VARFÖR..?! Varför ska detta hända mig igen och igen och igen. Det enda jag egentligen ville var inget konstigt – en man som älskar mig till 100% med respekt och lojalitet, i både hjärta, kropp och själ. En fulländad familj. En man att dela min vardag med. Men han verkade inte prioritera det lika mycket som jag.
Så jag gråter över den förlusten av min dröm.

Kommer jag nånsin kunna lita på en man? Jag tror inte det, särskilt inte nu, Det ska en sjuhelvetes man till för det. Och jag har full förståelse för männen som inte hade velat leva med mig – jag hade inte velat leva mig iheller. Jag är alldeles trasig här. Söndertrasad. Mer nu än innan.
Och jag gråter igen. För första gången på vad som tycks som flera år.

Ni är duktiga på att påminna mig om hur stark jag är och ja, jag vet det. Men glöm inte bort att jag är människa med. En trasig sådan och väldigt känslig och ömtålig. Och just som jag hade limmat ihop mig så bra, känns det lite som att jag blev tappad i marken och får börja limma ihop mig lite igen.

 

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

19 tankar om “Käftsmällen rakt i nyllet”

%d bloggare gillar detta: