Käftsmällen rakt i nyllet

Jag kan knappt se vad jag skriver. Kan knappt se tangenterna. Allt är så suddigt. Jag kan knappt tänka längre ens, allt känns så dimmigt. Jag pendlar mellan att torka tårarna från mina röda svullna ögon och snyta näsan. För när jag gråter, vilket är enormt sällan, så gråter jag som en liten tjutande unge.

Det slog mig hårt idag, ungefär som en cementkäftsmäll rakt över nyllet. Och då kom det och det var svårt att tysta ner det och omöjligt att dölja för Cindy, som jag pratade med på telefon. Det har blivit mycket sms och telefonsamtal idag. Martin som smsat mig konstant med så mycket hela tiden. Mina vänner som smsat och ringt för att stötta mig och höra hur det är med mig. Och så pratade jag med Cindy i telefon när jag var hemma hos mina föräldrar. Vi pratade mer om allt som var aktuellt och sen frågade hon mig vad jag tänker göra med bebisen. Och då kom den. Käftsmällen. Plötsligt kände jag klumpen i halsen och hur tårarna började rinna och jag kunde inte hejda tårarna. Ja Cindy.. jag vet inte vad jag ska göra? Alla tycks ha så många åsikter och synpunkter om vad de anser vara rätt och/eller fel. Jag vet att det är mitt beslut. Jag vet det. Men jag vet däremot inte vad som är rätt eller fel. Jag har inte hittat den jävla handboken nånstans. Så jag är villrådig och kluven, jag vet varken ut eller in. Lotta sa att jag ska lyssna på mitt hjärta, men jag svarade henne att jag inte kan höra vad mitt arma hjärta säger för min hjärna överröstar ju så lätt. Jag vet vad de tycker, mina vänner. Jag vet även att oavsett vad jag väljer kommer de att finnas där för mig och stötta mig. Och jag vet att mina föräldrar kommer att finnas här för mig och stötta mig, oavsett vad. Och det är en enorm tryggehet att veta, Jag är så tacksam att jag har vänner och familj som bryr sig om mig och älskar mig och barnen. Men jag står inför ett val som bara jag kan ta och detta är nog det svåraste valet jag nånsin stått inför, och detta är ingenting jag tar lättvindigt och inget beslut jag kan ta förhastat.

Det är nog ganska 50/50 vad andra tycker. Och andra tycker alltid något, det är det enda man kan vara säker på. Och ja visst är det lätt för er att säga att jag ska skita i vad andra tycker, för det är ju mitt beslut. Ja. Jag vet. Men jag tillhör den skaran som faktiskt ber om råd och tycke när jag själv varken vet ut eller in. Jag är inte för stolt att erkänna mina brister och att jag inte vet och absolut inte för stolt för att be om råd.

En sida av mig sitter och säger att det kanske inte är så smart, det här. Som en vän sa till mig, det är inte de bästa förutsättningarna att sätta barn till världen. Jag kommer vara ensamstående med 3 barn, ja. Det kommer bli tufft. Jag kommer att dras med Martin i resten av mitt liv och vi kommer att vara för evigt länkade, tills dagen vi både dör, precis som jag är med Wayne, som tack och lov håller sig undan helt och hållet. Jag kanske inte ha samma “tur”  denna gången nej, som jag hade när jag vann kampen om mina söner. Tycker jag att Martin verkar kunna bli en bra pappa, med god moral och etik och mycket att lära ett barn, förutom att cykla? Värderingar, skillnaden mellan rätt och fel? Nej. Det kan han inte själv heller. Skulle jag då vilja låta honom ta del av uppfostran? Nej. Sådana frågor präglar mig.

Men den andra sidan, den som skriker mest inom mig säger att jag måste. Jag måste och jag måste och detta är egentligen ingen valmöjlighet. Så svårt jag har för att få bli gravid. Så många saker som säger emot att jag skulle kunna få bära barn. Så många gånger jag haft oskyddat sex men aldrig blivit gravid. Den delen säger fortfarande att detta var meningen. Det var så här det skulle vara, och detta barnet skulle vara. Och vad ger mig rätten att bestämma egentligen? Om jag får det privilegie det innebär att bära och föda ett friskt vackert barn, varför ska jag då helt sonika ta bort det? Inuti min kropp finns ett foster. En bebis med ett hjärta som slår, till min nuvarande kännedom. En bebis som är mitt uppe i och kämpar för fullt för att utvecklas och växa, i min kropp. Och jag har följt denna utvecklingen vecka för vecka. Kan jag ena veckan glädjas åt att bebisen nu har ett hjärta för att nån vecka senare bestämma att det hjärtat ska sluta slå? Klarar jag av det – känslomässigt och psykiskt? Jag tror inte det. Jag är säker på att jag i så fall kommer tappa fotfästet om min egen verklighet. Och i morgon går jag in i vecka tio och då kan man läsa: Fostret: Nu är embryoperioden över. Moderkakan gör sig redo att ta över näringstillförseln. Det tar dock ett par veckor för moderkakan att mogna innan den kan överta gulkroppens funktion. Fingrar och tår är helt åtskilda och smaklökarna börjar bildas. Nu kan man skymta början till alla 20 mjölktänderna. Äggstockarna eller testiklarna är utvecklade. Rörelserna är kraftigare och fostret börjar kunna ändra läge i livmodern. Den lilla svansen har försvunnit och huvudet får alltmer mänskliga drag. Fostret har ett ansikte med spädbarns-profil. Hög rundad panna, liten uppnäsa och en mer markerad haka.
Hur kan jag då gå och ta bort det..?

Och det låter som om jag redan bestämt mig, men det har jag inte. För även om en del av mig säger att det är fel, säger den andra då mer eller mindre “Gör fel”.

Och jag vet inte om det är en naturlig process i ett sorgearbete, att först kommer ilskan då man arbetar upp sig till förbannad, skriker och svär och har sig. Sen kommer besvikelsen och man blir så otvivligt ledsen och gråter hejdlöst som ett litet barn. Jag vill minnas att det var likadant med Wayne även om så mycket åndå var annorlunda. Men själva processen. Först blev jag asförbannad och det höll sig i några veckor. Sen kom sorgen, besvikelsen och saknaden om drömmen man hade mist. Först skrek jag, sen grät jag, sen skrek jag igen.
Men denna gången var jag förbannad en dag, idag blev jag ledsen. Jag vet inte om det kan vara så att mitt hjärta och min själ lite känner igen detta scenario och kanske med viss vana och erfarenhet arbetar fortare. Eller att det kanske kompenseras av att jag redan varit förbannad på Martin ett tag innan jag bad honom flytta. I vilket fall som helst har jag varit så fruktansvärt ledsen idag. När tårarna först kom när jag pratade med Cindy, kunde jag inte sluta. Jag grät i min mammas famn som höll om mig så varmt och tryggt och klappade mig över ryggen och jag var mammas lilla flicka igen. Jag kände mig så liten och jag ville bara att hon ska vagga mig till sömns. Jag torkade tårarna innan vi satt till bords, mina söner ska inte se mig såhär. Pappa satt bredvid mig och kräfta som han är, med hårt skal, men ändå så mjuk, la en arm omkring mig oc jag lutade min febervarma panna mot honom och fick kämpa bort tårarna. Pappa hade sagt till mamma tidigare, att innan jag gjorde nått skulle han prata med mig först. Och det pappa sa var rakt på sak “Du tänker väl inte göra abort?! Sånt är jag helt emot, det gör man inte”. Min mamma säger inte mycket om saken alls. Hon råder mig inte till nått. Men de stöttar mig bägge två.

Jag satte på mig en någorlunda mask och gick till föräldramötet på Laaiti’s dagis. Kan inte påstå att jag såg ut som jag brukar men jag kunde i alla fall komma undan med att säga att jag var trött. Jag gjorde mitt bästa för att fokusera på det och då och vara delaktig. Sen hämtade jag hem barnen och när de somnat la jag mig i ett bad och grät igen. Jag grät för att jag inte visste vad jag ska göra. Jag grät för att jag inte vill behöva ta ett sådant val. Jag grät för att jag insåg att jag är helt jävla ensam i detta. Helt ensam. Väljer jag denna bebisen får jag sitta ensam varje fredag när jag går in i ny vecka och läsa själv om vad som händer. Inget mer “älskling, vet du vad som händer med bäbisen nu?!”.  Ingen som kan visa det intresse som en förälder förutom jag, för let’s face it, hur intresserade är mina vänner av veckouppdateringar i graviditeten? Alla MVC besök får jag ta ensam. Alla ultraljud. Förlossningen utan pappan.. Allt. Rubbet. Ensam. Och ja, jag  vet jag har vänner som säkert kommer erbjuda sig att följa med (för min skull) men kan de dela den glädjen på samma sätt? Kan de kompensera en blivande pappa vid min sida?
Jag gråter för att jag inser att drömmen som jag trodde jag hade fått en andra chans till, är försvunnen igen och igen.  Sen kommer min självömkan lite också och jag gråter och undrar VARFÖR..?! Varför ska detta hända mig igen och igen och igen. Det enda jag egentligen ville var inget konstigt – en man som älskar mig till 100% med respekt och lojalitet, i både hjärta, kropp och själ. En fulländad familj. En man att dela min vardag med. Men han verkade inte prioritera det lika mycket som jag.
Så jag gråter över den förlusten av min dröm.

Kommer jag nånsin kunna lita på en man? Jag tror inte det, särskilt inte nu, Det ska en sjuhelvetes man till för det. Och jag har full förståelse för männen som inte hade velat leva med mig – jag hade inte velat leva mig iheller. Jag är alldeles trasig här. Söndertrasad. Mer nu än innan.
Och jag gråter igen. För första gången på vad som tycks som flera år.

Ni är duktiga på att påminna mig om hur stark jag är och ja, jag vet det. Men glöm inte bort att jag är människa med. En trasig sådan och väldigt känslig och ömtålig. Och just som jag hade limmat ihop mig så bra, känns det lite som att jag blev tappad i marken och får börja limma ihop mig lite igen.

 

Du gillar kanske också...

19 svar

  1. Sophie skriver:

    Blir ledsen då jag läser det du skrivit. För din skull önskar jag att det fanns ett enkelt val och en manual att följa. Så man vet vad man ska göra när sånt här händer. Men vad du än bestämmer dig för så är det helt rätt för dig. Du ska ”bara” ta beslutet.. Du gör helt rätt oavsett, följ ditt hjärta! (Lätt för mig att säga, ja vet..) Sköt om dig. Skickar över en stor kram, fånga den om du vill.

  2. Lena skriver:

    Känner igen mig så i det du skriver…
    Jag gick igenom samma ångest kval när mitt ex och jag gick varsitt håll…
    Men lyssna till ditt hjärta.. Försök känna efter vad som är rätt och fel
    Många styrke kramar till dig

  3. Emma skriver:

    Jag förstår vad du menar.
    Vi kan vara glada och förväntansfulla och tycka att det är helt och hållet underbart med en bebis…
    Men vi kan inte vara bebisens pappa. Hur gärna vi än vill kan vi inte ta hans plats – det kan egentligen ingen.

    Att mista ett liv, på vilket sätt det vara månde, sätter ett livslångt sår i ditt hjärta. Om du tar bort det av kärlek, av omtanke för livets framtid, av sjukdom eller om det dör själv spelar ingen roll.
    Att behålla den gåvan som skänks dig kan vara underbart men också plågsamt. Samtidigt känner du igen historien och kanske kan se hur det känns med pojkarna du har – kanske är det mer kärlek än plåga du får känna, mer nuet än dået..

    Hur du än väljer att göra finns vi här, det har du alldeles rätt i. Vi gläds med dig och vi sörjer med dig – vilken väg du än tar.
    Mitt hem och min famn är öppna för dig och barnen, som alltid. Jag önskar att jag kunde hjälpa dig, men i denna svåra stund måste du stå ensam.
    På andra sidan beslutet väntar vi alla med öppna hjärtan på dig.

    *harrt*

  4. Linda skriver:

    Tyvärr kan ju inte jag som utomstående trösta dig hur mycket mitt hjärta än lider med dig just nu. Men vad jag kan säga är att du verkligen verkar ha många underbara vänner som ställer upp för dig o verkligen verkar bry sig om dig när du mår dåligt. Det är guld värt. Men den rätta tror jag finns där ute. Själv har jag blivit väldigt sårad både psykiskt och fysiskt av min äldste sons pappa och tappade tilliten för i stort sett alla killar, jag kunde träffa någon som var hur go som helst men tex blev han full så kom min rädsla igen av vad jag hade varit med om, inte förräns nu 11 år senare har jag träffat mannen jag känner jag kan lita på som verkligen bryr sig om mig o mina barn. Hela tiden innan intala jag mig själv att det e ingen som vill dela sitt liv med mig som har 3 barn o så helt plötsligt bara ”stötte” jag på han. Barnet du bär är bara du själv som vet hur du ska göra men just nu är det ju så mycket som har hänt så förstår dig att det e mycket för dig nu och det är klart man vill höra andras åsikter, speciellt från dina underbara vänner för nu e det nog svårt att tänka klart. Du vet det är många som bryr sig om dig o stöttar dig i vad du än väljer. Ger dig många styrkekramar<3

  5. Bina skriver:

    Maddi… Efter Wayne så var du så fruktansvärd förstörd och jag minns hur du fick kämpa för varje andetag, smärtan i dina ögon… Och jag förstår att du mår likadant nu, du öppnade ditt hjärta ännu en gång och fick det krossat. Det finns inget man kan skriva för att underlätta på något vis, bara att påminna dig om hur du reste dig upp och gav dig fan på att få det bästa livet med pojkarna och du lyckades!!! Nu har du ännu en motgång och jag tvivlar inte på att du kommer resa dig starkare än någonsin. Tanken slår mig att Wayne gav dig pojkarna och dom är ditt allt… Kan det inte vara så att Martin kom in i ditt liv för att ge dig och pojkarna ytterligare en liten att älska? Kommer du inte ihåg spådomen? Ok, fel år… Men ändå! Förlåt för att jag skrev så här, menar väl men det kom säkert ut fel… Ta nu tiden på dig och gråt gråt gråt och grubbla tills det inte finns mer och grubbla över! Massor av kramar

  6. Sandra skriver:

    Jag är fullt medveten om att du är stark, jag känner inte till någon annan som klarat av att ta det lasset du bär på dina axlar. Du är en förebild, en som jag beundrar.
    Det är alltid skönt att kunna be om råd & att ha vänner som stöttar dig. Det är du verkligen värd.
    *hart*

  7. Jessica skriver:

    Jo, du är ju stark för att du måste men du är dessutom en människa med ett stort hjärta så det är klart du med bryter ihop. vad som gör dig stark är ju allt du fått gå igenom samt för dina söners skull.
    Att ta beslut om abort är inte en lätt sak, jag har själv alltid sagt förr att jag aldrig skulle göra en abort. När jag nu blev gravid i försomras med en kille jag precis börjat dejta så tänkte jag dock annorlunda. Då övervägde jag abort. Jag är helt säker på att jag personligen skulle klara ett barn så det var inte det. Men ville jag ha barn med någon jag knappt kände. Avgörandet blev att han ville behålla. Vi har haft våra ups and downs och ibland undrar jag om jag gjorde rätt som behöll. Men samtidigt så ja, det gör jag. För jag vet att han kommer bli en jävligt bra pappa till mitt barn. Även om vi nu skulle separera så VET jag, av hela mitt hjärta så vet jag att han kommer finnas där hela tiden och göra ALLT för sitt barn. Och det är ju trots allt ändå det viktigaste även om jag helst såklart vill ha denna fina kärnfamilj.

    Det är i detta läget som jag kan tänka att abort kanske vore bäst för dig. Därför att som du själv insett så kanske du inte får ensam vårdnad om det barn du bär idag. Du kommer nog behöva lämna över honom/henne till M. Och hur tryggt känns det. Och även om du skulle märka att ditt barn far illa så får du inte vägra något umgänge utan bevis för att ditt barn faktiskt far illa. Och att starta en process vet du själv inte är lätt. Nu gav ju W upp det rätt så lätt, men tror du M gör det??

    Det gäller trots allt ett barns liv. Vi vet alla att du skulle göra allt för den och skulle vara en bra mamma men det är tyvärr förmodligen inte bara du som kommer ha hand om det. Sen ska jag inte va sån heller, jag har aldrig träffat M. Han kanske blir en bra pappa. Det är ju sånt du får avgöra.

    Usch ja, tänk om det fanns en handbok som sa dittan eller dattan. Här finns bara olika råd och olika tänkesätt och vi har alla våra synpunkter.
    *hart*

  8. Marie skriver:

    Jag har tänkt på dig sedan jag läste ditt inlägg om idioten och jag funderar himla mkt över det här. Jag har inte heller någon aning om vad du ska göra, så mitt i allt det här så är du inte ensam om att inte veta vad du ska göra.

    Skickar lite kramar, tror du behöver det. *harrt*

  9. netscape skriver:

    Jag vet att man skall lyssna till sitt förnuft, men att först bli överlycklig över din graviditet och sedan kanske besluta dig att avbryta den är nog en omöjlighet. Det är inte bara till att ”tycka” annat helt plötsligt….Inte ens dina känslor för Martin har väl ändrats även om de definitivt svalnat…
    Jag lider verkligen med dig…….

  10. MittLivSomJag (Emma) skriver:

    Man kan vara tvungen att gå igenom en graviditet ensam även när man är i ett förhållande… tro mig *sucka*

    Jag förstår att du vill ha barnet. Det skulle jag också vilja… Alla vi som redan satt barn till världen kan nog leva sig in i det otroliga att försöka besluta att ett nytt barn inte ska få bli till.
    Det enda jag kan råda dig till är tänk.. tänk.. tänk på allt… Hjärtat har inte alltid rätt och har en förmåga att lura oss totalt.
    Skriv, sätt det allt på pränt… Alla känslor, alla fördelar, alla nackdelar och gör sedan ett graderingssystem på dem allihop. En fördel kan vara mycket mer värd än en nackdel och tvärt om.. Men en för och mot lista är aldrig dåligt för att få perspektiv.

    Tänk på dig själv, tänk på pojkarna och sätt det i första rummet.
    Känner du genuint att det blir bättre för er med en till familjemedlem, är det ju så det ska vara?

  11. Fröken Greta skriver:

    Oj så många kloka ord det har droppat in!

    Trampar säkerligen duktigt i klaveret och får hela skaror med hatande människor efter mig nu.

    Men jag har ett minne av att du ville att alla dina barn skulle ha en och samma pappa.
    Jag tänker kanske snarare på hur barnets uppväxt blir (no offence du sköter dig splendid enligt min mening)
    När dina knattar föddes så var väl ändå planen att pappan skulle vara med i bilden? Har man den planen är det ok sen att det inte blir så sen är också ok.
    Men är det lika ok att låta ett barn pendla mellan olika hem när man redan innan vet att det blir så? Jag vet att många många har det så, och det är säkert heelt ok. Men när man har valet..kanske det kan vara värt att tänka på.

    Det är en blessing för dig att du blivit gravid. Verkligen. Men är det en blessing för barnet att bli fött?

    Ditt val. Såklart. Och hur ditt hjärta/hjärna än väljer så kommer det bli bra.
    Take care!

  12. elliz skriver:

    Gumman, om du väljer att gå vidare med bebisen, så vet du att JAG finns här, vi kan glädjas tillsammans VARJE Fredag om vad som händer nu när vi gått in i en ny vecka.
    Vi kan följas åt hela resan tills slutet av maj. Jag önskar jag kunde vara delaktig i dina MVC besök också och vara ett stöd även i person.
    Men jag finns här och väljer du att behålla bebben, så delar vi dessa resterande 7 månader tillsammans. Puss&Kram/elliz

  13. Emma skriver:

    Fröken Greta:

    Att trampa i klaveret gör alla förr eller senare. Många gör det för att de uttrycker sig klumpigt eller inte får fram det de ville på rätt sätt.

    Det jag ville säga var att ditt näst sista stycke var väldigt välformulerat och exakt det jag hade velat framhålla men jag vet inte hur väl jag lyckats.

    Shit Maddi, du har många engagerade och många åsikter och så många som vill hjälpa dig… Och ingen som egentligen kan.

    *harrt*

  14. MansonDust/Cim skriver:

    Nu säger jag vad jag tycker & tänker. Och det är att ett barn ska inte behöva dö.. för att föräldrarna inte kan vara tillsammans.. :(

  15. Bara jag skriver:

    Kan inte råda rätt eller fel. Det finns inget rätt eller fel. I sverige är det fritt val.
    Men jag kan säga vad jag tycker och tänker. Jag kan stötta dig till 100% finnas i vått och torrt. ja jag kan även sätta en strapon och se ut som en karl på dina MVC besök som det behövs..
    Jag kan andas med dig på förlossningen, jag kan ta bajsblöjer (fast jag avskyr det)

    Men jag kan inte säga vad du skall göra.

    Bebisen må inte kanske ha en pappa, eller en pappa som e jobbig som fan möjligtvis.. Men bebisen kommer att ha en fenomenal mamma, 2 st helt underbara små brödrar, en mormor som e värd sin vikt i guld, en galen morfar. Bebisen kommer att ha 3 st tanter. Tant Emma, Tant Cindy och Tant Lotta.

    Vi finns där runt dig i alla väder och vi stöttar dig i vilket val du än gör.. För vi e dom tre musketörerna som aldrig skulle svika dig.

    *lavloo*

  16. Tessa skriver:

    Jag har läst här och tårarna har strömmat även på mig… vad fasen är det som händer dej Maddi? Jag finner inte ens ord så jag får skicka dig en STOR VARM KRAM!

  17. Kajsa Anka skriver:

    Jag är ingen förespråkare för aborter, tvärt om men ibland måste man se till helheten. Tänk på att om du behåller barnet så kommer Martin att vara en del av ditt liv för all framtid. Vill du det? Kommer dina två söner att vara säkra (med tanke på hans uppenbara kopplingar till kriminella gäng)? Orkar du med en vardag som ensamstående mamma till tre barn? Kommer sönerna att få den uppmärksamhet som de behöver och förtjänar med en mamma som ensam har ansvaret för två söner och en nyfödd? Du måste tänka på dig själv också. INGEN har rätt att fördöma ditt beslut, vilket det än blir för det är DU som måste leva med det. Det finns inget rätt eller fel i det här, bara omständigheter som måste leda fram till ett beslut.

  18. Hello/Helena skriver:

    Vi är så otroligt olika men på vissa sätt så otroligt lika. Jag tror jag förstår och känner igen det mesta av vad du känner. En sen abort i bagaget och ett barn med ett dickhead till pappa. Så många gånger jag har frågat varför det som hänt hänt, varför jag – vad är egentligen meningen? Och jag är oxå en som alltid får höra hur fantastiskt stark jag är – men jag är oxå oerhört trasig på insidan. Så liten, så ömtålig. Och jag vill bara ha någon att älska, som älskar mig, som vill dela min dröm. Jag känner med dig!
    Kram

  1. 24 oktober, 2009

    […] ett alternativ. För i min värld egentligen, fanns det inte. Och redan när jag skrev inlägget Käftsmällen rakt i nyllet visste mina närmsta vänner att jag egentligen redan hade ett […]

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com