Komma överens – vad fan är det?!

Och så ska man komma överens också. Vad fan är det för jävla påhitt – komma överens. Vad sägs om att jag bestämmer och du håller käften? Vad sägs om att det är MY WAY eller the highway, hmm? Ganska simpelt. Kom inte här och tro att du kan ändra och förändra eller bestämma någonting alls. Jag hade faktiskt planer sen innan och du kan inte promenera rakt in och ändra det. Så det så och med näsan i vädret och med trotsig ihopknökt mun önskar jag att jag kunde slå in det i skallen på karljäveln som jag inte ens delar tidning med.

Åååh det är jobbigt det här med att man nu ska ta gemensamma beslut. Jag är så van vid att vara självständig och bestämma allt själv – det är så jag har överlevt de senaste åren. Jag är så van vid att jag för en gångs skull  har kontroll och det där med att kompromissa är inte min grej – jag är ärligt talat skitkass på att “mötas halva vägen”. Nej det är inte det att jag är enveten som min make kallar mig – jag är, eh, bestämd! Jag vet vad jag vill ha, så enkelt är det. Jag vet hur möblerna ser ut som jag vill ha, jag vet hur mjuk min säng måste vara om jag ska sova gott om nätterna och jag ska vara ärlig med att säga att jag faktiskt inte brytt mig så mycket om vad HAN vill eller tycker. Och ja.. jo jag känner mig nog allt lite taskig. Men vad gör man när jag tycker att hans förslag är bajs? Ska jag le och hålla med om att han har rätt? Ska jag kuva mig inför hans önskningar eller ska jag stå på mig..? Hur i helvete möts man halvvägs och hur i helvete kommer man överens? Jag vill inte komma överens, jag vill bara ha det som jag vill.

Så vi satt och pratade om möbler vi vill köpa. Vi är överens om fåtal saker som exempelvis att vi både vill byta ut möbler. Vi vil ha nytt tillsammans, för vårt nya liv tillsammans. Och där slutar vår överenskommelse. Vi satt ner med en IKEA katalog och bläddrade igenom och inom kort började diskussionerna. Det är inte så mycket VAD han säger utan HUR han säger det och jag blir rebellisk och trotsig. Som en omogen liten slyngel. Jag kan tjura för det minsta lilla. Istället för att låta barsk och bestämmande hade han kommit längre med mig om han hade haft en mjuk frågande ton. Jag är KRÄFTA för helvete!! Mina förslag gick fetbort, kändes det som. Vi har ett väldigt litet sovrum och där har vi nu en 160cm bred säng och en liten gammal ful byrå. Jag tyckte att det hade räckt med en 140 säng till oss. Dels för att vi hade fått plats gott och väl och dels för att få mer plats i rummet. Men det gick han inte alls med på. Han var obeveklig. “Normala människor har 190, som minst 160.. men sen kommer pygmé-Madde och ska ha en 140?! Glöm det, det går jag inte med på” svarar  min man. Jag ville skratta för att det lät kul att han kallade mig pygmé-Madde, men för sakens skull var jag tvungen att stå fast vid min önskan. Pygmé, my ass, jag är faktiskt en-och-femtionio!! Sen ville jag ha in två byrås också. Det har jag funderat på länge och även sett ut vilken modell jag vill ha. “Är det inte bättre att du rensar ut garderoben och använder den?” svarar min spartanske man som inte verkar vilja ha MER möbler utan bara nya. Jag tycker om möbler – han tycker om utrymme. Jag hade en tanke om byrås att förvara underkläder i och lite småpill-grejor. Och kanske nån fin lampa elelr blomma ovanpå. Myspys ju! Men nähä..
Sen kom nästa grej. Jag ville ha sängbord. Ett sängbord med en lampa på så att jag kan läsa på kvällarna och väckarklockan bredvid. “Då får det vara en svaaaaag belysning” menade karln. Men då kan inte jag läsa? Äsch skitsamma, jag sitter i vardagsrummet och läser då.. “Men om du ska ha väckarklockan där kommer du inte att komma upp, jag känner dig…” fortsatte han. Och såklart argumenterade vi om det en stund också. Vi argumenterade om vilken typ av madrass – han vil ha hård. jag vill ha mjuk. Jag vill inte ha två-delad säng med en skarv i mitten heller, han tyckte att man bara köper en stor bäddmadrass istället. Komma överens? Vilket jävla påhitt.
Efter en stund började vi faktiskt komma överens, men det var förmodligen bara för att vi råkade hitta nått som tilltalade oss både, eller för att Martin gav upp. Modellen på sängramen vi såg fanns bara i 160 och det grämer mig lite. Vi pratade vidare om möbler och jag hoppas (och tror) att vi kan börja komma överens nånstans när han inser att jag inte vill nöja med mig vad han tycker eller vill.

Men en sak är säker – om det är sådana här saker som vi ska käfta om, så är det jävligt lugnt för mig. Ska man bli osams och dumpa varandra för att man har olika smak och tycke så är man bra korkad om man inte kan se till allt annat som uppväger. Martin är en bra man, med hjärtat på rätt plats. Han bryr sig mycket om mig och pojkarna, han arbetar hårt och hjälper till så enormt mycket hemma. Han diskar och dammsuger, tvättar och hänger tvätt och viker den med, Så om detta är de värsta diskussionerna i mitt liv så är det jävligt lugnt. Jag gråter och blir arg först när han gör mig eller barnen illa, och sparar mina tårar tills dess, inte innan. Sen kan vi gräla om vad som helst vad mig anbelangar.

Martin verkade tycka synd om Phini igår efter historien om “pappa”. Jag skickade sms till Martin och tackade honom för att han finns i vårt liv och det verkar som om han kom i just rättan tid. För så känns det ju.. att det är nu som både jag och barnen behöver honom som mest. Martin är en gåva skänkt till oss och vi tar emot honom tacksamt (även om han inte låter mig bestämma möblemang och inredning, (gay-varning)).
Jag skrev att jag tyckte så synd om Phini och vill inte att han ska känna sig oälskad, varpå Martin svarade att han får ge honom lite av sin kärlek. Vad vacker han är, Martin. När kvällen kom och vi var hemma allihop, la jag mig bredvid Phini i hans säng och pussade på honom och ville prata lite. Jag tog Cims ord till mig efter hennes kommentar i min blogg – hon verkar veta av erfarenhet och jag vet att hon har huvudet på skaft. Hon sa att barnen kan skuldbelägga sig själva och så långt hade jag inte tänkt så ja, jag kände att jag ville se till att Phini vet att så inte är fallet. Så jag pratade med min son och berättade hur fin han är, hur duktig och underbar och hur mycket jag älskar honom och det där att hans pappa försvann, är inte hans fel. Inte alls. Alla har sagt att jag måste prata med honom om det och det är uppenbart att det är det enda jag kan göra. Sträcker han ut en hand, som han gjorde igår morse, så är jag inte sen att ta emot den. 
Martin tog sitt choklad som han hade köpt til sig själv och delade den i bitar och sa att han tänkte ge det till pojkarna. “Men du, eh.. sa vi inte att vi skulle skära ner på sånt..?” frågade jag. Men Martin var bestämd och för en gångs skull hade jag inte hjärta att säga emot när Martin tittade på mig med choklad i handen och sa “Inte efter det han gick igenom idag!” och gick in till pojkarna och gav de choklad. Martin verkade tycka så synd om Phini och ville vara lite extra snäll. Så jag lät honom få den tillfredställelsen.
Och där vann du mitt hjärta igen, Martin.

Du gillar kanske också...

10 svar

  1. Lillan skriver:

    Får tårar i ögonen. Min lilla Mojjo sitter i samma sits även om hennes far hör av sig någon gång i månaden. Jag har följt ditt liv även när du levde med deras far, fann dig för flera hundra år sedan via Gabriella. (Du vet den där tokige fan ursprungligen från Sollefteå, helt underbart go tjej). Jag är glad att du funnit någon som Martin. Även om de inte är biologisk pappa så kan de vara pappa ändå. Min Mojjo har fått en underbar pappa i min nya fästman och det verkar dina busungar också fått.
    Du verkar vara en underbar Människa Maddis och du förtjänar verkligen allt detta bra efter vad du varit med om.

  2. Veronica skriver:

    Känner igen det där med att kompromissa om inredning ;) haha. Så många gånger jag och Linus tjafsar om en ful jävla vit hylla han vill ha :D VIT?! Fakk no, väggarna är vita, det får räcka :D

  3. Therese.A skriver:

    Kompromissa är jävligt svårt speciellt om man inte har samma smak alls.. *huh*

  4. Jessica skriver:

    Men om han är sådär bra som han verkligen verkar vara, kan han väl få liiite som han vill i alla fall? ;)

  5. netscape skriver:

    Kompromissa genom att ni får inreda ett rum var. *woohoo*

  6. MansonDust skriver:

    Vad skönt att se att du tog till dig det jag berättade. Phini (& Laaiti) har tur som har er två. *kjerlek*

  7. patruska skriver:

    det med möbler och inreding känner jag igen. varför i helvete måste dom byr sig? hade varit skönt om du struntade i det som normala karlar, bara nicka och skruva ihop möblerna liksom *grrr*

  8. netscape skriver:

    *drink* Sup honom full först….sedan påverka honom….lova sexuella tjänster…….tja…listan kan bli lång över saker som kommer ”gynna” honom om du blir nöjd…. *lavlooo*

    Vet du….här hemma gillar vi inredning båda 2…och sällan tycker vi olika…men däremot ute i trädgården är vi som hund & katt! Han har faaan ingen smak alls! *bash*

  9. Jessica skriver:

    Oj. Och jag som tycker jag är envis :). Ja du, ni löser det säkert på bästa vis. Två smaker kan bli rätt fin blandning ibland

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.