Korkade, godhjärtade människor

Nu kommer jag förmodligen uppröra många. Men jag tänker delge er någonting som jag har tänkt på i många år.

Under årens lopp har jag träffat många människor. Människor från olika klasser, olika kulturer, olika samhällen med helt olika förutsättningar i livet. Och jag har lärt mig att intelligens inte har någonting med det att göra – vart man kommer ifrån. Jag tror att vi alla föds med en viss intelligens, somliga mer än andra och därefter kan vi utveckla vår egen kapacitet.

Jag vet en särskild person som jag känner väldigt väl sedan hela mitt liv tillbaka. Hon är alltid glad. Oavsett vad som händer så är hon glad och hon skrattar bort det mesta. Myror i köket skrattar hon bort, barnet som klättrar upp naket på köksbordet och fjantar sig framför gästerna skrattar hon bort och hela livet skrattar hon bort. Alla de gånger man pratat om allvarliga saker med henne så skrattar hon bort det och allt detta med en ganska oförstående tom blick. Det är som att prata med en vägg och jag har aldrig någonsin fått någonting vettigt ur henne. Jag påstår inte att jag tycker hon är ointelligent men hon är faktiskt rent ut sagt DUM. Dum. Korkad, pantad. Endast dumma människor kan vara lyckliga och glada alltid och skratta på det där speciella sättet. Som om man inte kan reagera på världen omkring och bara gå omkring med det där dumma skrattet ständigt. Hakuna Matata?

Ibland blir jag arg på de där jävla samariterna, som är så jävla korkat godhjärtade att de inte ens inser att de driver andra människor i fördärvet med sin välvilja. För att de är korkade. Pantade. För att de inte kan tänka steget längre. Om man exempelvis bor ihop med någon som är mentalt sjuk med antingen borderline, manodepp eller någon annan psykos. Och där sambon gör ALLT för att partnern ska må bra. De slipper gå ut och handla, laga mat, städa, lämna kids på dagis etc för att de har ångest eller vad det än är. Och sambon gör allt detta fört att partnern ska må bra och de tror i sin godhjärtade värld att de gör rätt som tar hand om sin sambo, plockar undan efter dem, lagar mat till dem osv. Men det som de egentligen gör är en björntjänst. Det de gör förvärrar sjukdomstillståndet och gör partnern apatisk tills slut. Varför ska de behöva bry sig om något, eller göra någonting alls, eller ens ta itu med sig själv – det gör ju sambon. Min mamma städade alltid mitt rum och bäddade min säng och jag tänkte inte ens tanken på att nånsin städa, varför skulle jag – Det gjorde ju morsan. Således UTVECKLAS man inte. Ungefär som att få samma jävla mattebok under grundskolans alla år.  Man behöver inte anstränga sig till slut. Why even bother..?
Jag vet kompisars morsor som varit "depressiva" med ångest i över 20 år. De går aldrig hemifrån. De har inte jobbat på över 20 år. De städar inte och lagar bara mat just för att det är nödvändigt. De har haft män i sitt liv som jobbat och tagit hand om dem. Och de väljer de männen väl, de väljer ju bara de männen som är så pass godhjärtade att de inte ifrågasätter, inte ställer krav. "Godhjärtad" = korkad. Det går under samma linje, om du frågar mig. Man kan vara godhjärtad på olika sätt och det där destruktiva sättet är inte min stil. VAR INTE SÅ JÄVLA KORKAD! Till slut blir den sjuke latare och fetare och den godhjärtade jävla samariten är löjligt utnyttjad.

Nej, för helvete. Låt de ligga i sin egen jävla skit. De städar nog upp tids nog när de mår illa av sin egen skit. Låt de gå hungriga, de fixar nog mat själva när de svälter. Jag ser hellre att man ger verktyg till människor så att de kan lösa sina egna problem istället för att serva dem dygnet runt och vår uppgift är att ge dem verktygen, styrkan och stödet och stå vid sidan om och hejar på men inte en chans att jag skulle passa upp dem för det blir ingen stark utav – det gör en bara svagare.

Du gillar kanske också...

12 svar

  1. Therese Anerland skriver:

    Håller med dig om att vissa människor är rejält korkade.
    Det är riktigt jobbigt att försöka prata eller disskutera med någon som är korkad. *bash*

  2. Anna skriver:

    Jag håller med dig till en del.. :) Jag tycker att man kan hjälpa en person som just har fått någon psyk grej. Just för att dom inte ska gå under helt. Men sen efter ett tag måste man ta tag i dom och hjälpa dom att hjälpa sig själva.. När jag mådde dåligt så fick jag den hjälpen jag va tvungen att få men sen ställde ju självklart min sambo krav på mig och det va nog det som fick mig att vilja bli bättre. Idag mår jag inte alls lika dåligt…

  3. AnnLouise skriver:

    *clap* Prio 1.. Ge aldrig den psykiskt sjuka den sekundärvinsten som dom så gärna vill ha.. Dom vinner på att vara sjuka.. Dom behöver inte göra ett dugg, andra gör det till en!! Det e inte synd för fem öre.. Låt den jävlen plocka undan för sig själv o låt personen gå ut o göra det den ska.. Som du sa, den blir apatiskt till slut o förvärrar tillståndet ännu mer!! Men alla medmänniskor e inte som du o jag o några andra, dom vill hjälpa men i själva verket själper dom de personerna.. Att skratta bort alltid o alltid vara glad e något som e sjukt.. Ärligt.. Personen vet nog inte hur hon ska hantera vissa saker o därför blir det skratt utav nervösitet.. Kan nästan lova att om hon skulle få ett döds beskedd av nära anhörig el liknande hade honom även då skrattat! Att vara glad i synerhet e väl sin sak men sorg o ledsamhet är något som livet innebär, det e något som kommer då o då i livet o det e inget o skratta bort.. Det e något som man måste bearbeta o bli atarkare utav..

  4. AnnLouise skriver:

    *bash* glömde ju länka till min blogg oxå

  5. Emma skriver:

    Jadu… Jag kan inte annat än hålla med! Heja på, men lös inte deras problem… Jag är inte särskilt bra på det.

  6. Angela skriver:

    *ninja* sjukt bra och vettigt inlägg, man tänker till.

  7. Jennie skriver:

    Njääääääääädu! Här kan jag inte hålla med dig faktiskt!

    Jag förstår ditt exempel om godhjärtade människor som inte tänker ett steg längre (tänk alla hundägare med bortskämda och odrägliga hundar..), men jag protesterar mot din misstro till Lycka 24/7.

    Jag hade en lång mörk tonårsdepp-period då jag mest gick runt och var djup och grubblig, men jag slutade vara så. Varför? Man mår inte bättre av att grubbla. Sedan har jag varit på konflikthanteringsföreläsningar, och föreläsningar om ickevåld, och livet kan faktiskt handla om att se det goda i livet – varje dag, i varje situation.

    Om någon tar en sten och kastar den i ditt huvud så _kan_ du faktiskt vara tacksam för att det inte var en större sten.

    Ickevåld går ju ut på att vägra saker som man inte stödjer – vägra misshandel av djur och människor tex, men även: gnäll, avundsjuka tankar, välja bort skitsnack mm.

    I konflikthanteringen pratar man om att man faktiskt bör bemöta en konflikt utan att försvara sig ibland, utan aggressivitet utan ta ett steg frammåt utan att bara står där man står, bemöta men inte anfalla. Inte låta sig trampas på, men inte heller trampa.

    ”Men någon gång måste man ju fan lätta på trycket!” Nej, det måste man inte. Man ska inte förtrycka sina egna känslor, men man kan välja att sluta lägga energi och tankar på dåliga/onödiga saker och istället fokusera på saker som är bra.

    Det har forskats i det där också, om att bli skitjävlaarg ibland även fast man är harmonisk/alltid glad/osv.. Men det är aldrig bra att bli skitarg. Ilska föder ilska, vi är oerhört vanemässiga vi människor och om vi börjat lägga tankar och energi på ”fyfan för X” så växer det till enorma propotioner..

    Den här novellen kommer som sagt från en person som för ca ett år sedan accepterade sin naivitet och glädje, slutade skämmas för att jag ibland bemöter konfliker med skratt (jag har känt mig som en korkad hund som bara ler och viftar på svansen..) men livet blir vad man gör det till. Kanske så tycker du att hon verkar korkad och tom, kanske är hon det, men alla är inte så.

    Man behöver inte vara arg och spänd för att vara stark!

    Mvh Jennie

  8. Maria Malmgren skriver:

    måste säga att jag håller med jennie ovan… jag har en vad man kallar en GODHJÄRTAT man.. när jag inte har kunnat pga sjukdomstillstånd ..så har HAN varit där för mig… och hjälp mig komma tillbaka ..så jag kan återhämta mig snabbare…du drar många över en kam.. det kanske finns en ”grupp” som gör detta MEN min tanke då är att dem kan inte ÄLSKA sina män.. jag skulle inte vilja ha en man som GJORDE allt för mig…eller som jag inte kunde ha djupa religiösa/politiska diskussioner.. ..för man måste kunna ha en och bolla med.. eller är vi bara några stycken som vill ha det… han tanken slagit dig att vissa människor som ”skrattar” bort allt kanske gör så för att dem är OSÄKRA istället för korkade?…och därför gör den kommande stunden lite gladare.. eller så känner hon kanske alltid att du behöver muntras upp… du känner henne bättre… men döm aldrig en människa som är god hjärta för vara korkad.. det är ett rätt korkat drag själv…

    jooo william ville skicka en hälsning med…:

    vf6t6 t tt r t f r t bbvvghhnjhjjjjjjjjjjjjjjjjjjjv vxzxxdfygghygthctyy5uq24op o 0 k m mkmjjhjhjjknjnnnhjjbnjjkjkjjhhjhhjubnunhiuhybghg f gg gy ,,klkl cxcvc bgnhynl

    kram maria & william

  9. Thina skriver:

    Jag håller med dig! Jag jobbar ju med psykiskt sjuka och vi jobbar just så att man ska få dom att fixa saker så att man behåller det friska och inte tar bort det dom kan! Även om dom säckert skulle älska att vi gjorde allt för dom…men sen när dom bara ser att dom gör framsteg som att kunna flytta ut i egen lägenhet tex så känner dom sig ju skit stolta!

    Och även privat kan man se att det är lätt att man gör allt bara för att det går snabbare och man tror att man gör det för att va snäll.
    Sen ska man så klart hjälpa andra men på lagom nivå!

    Jag kan lova att om någon gjorde allt åt mig och jag inte behövde gå ut så skulle jag aldrig ta mig ut tillslut! Utan det är tack vare jobb, hund och att jag tvingar mig som jag faktiskt tar mig ut varje dag!
    Jag kan hade skit jobbigt vissa dagar med att ta mig iväg, men det går! Framförallt kan man inte skita i att ta ut hunden….

  10. malin skriver:

    Detta med ”snäll”..

    Blir själv helt fundersam över dessa ”snälla” människor.
    De kan säga: ”Jag är för snäll, kan inte säga Nej”

    Men det har ju inget med ”snällhet” att göra. Det är däremot fegt. Är man sk snäll, så VILL man hjäpa till.
    Inte säga ”ja..jo..visst..” och sen beklaga sig fem sekunder senare för alla som vill höra på, för att de egentligen inte vill.

    Dessa människor drar jag mig för att fråga saker och ting om, för man vet tyvärr inte om de menar vad de säger, eller om de ”bara är snälla”..

    Ärlighet är bäst, även om den svider ibland *note*

  11. faster anka skriver:

    Ord på vägen.

    All äkta hjälpsamhet börjar med ”ödmjukhet”inför den jag vill hjälpa.
    Därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är en vilja att härska.
    utan en vilja att tjäna.
    Kan jag ej detta så kan jag inte heller hjälpa någon annan *love*
    Kram faster ANKA

  12. Lorelai skriver:

    Jepp! Detta är min åsikt din enig.
    under många mångar år har mina partners haft olika sorters störningar, syndrom.. alla handikapp i vardagen. Aldrig någonsin att jag serverade dom livet på ett silverfat.
    Jag är uppfostrad med att rycka mig i kragen, bita ihop och ta mig förbi. Det är också det jag lär ut, till barn som till vuxna.

    Oftast lämnar mina partners mig för att direkt efter mig vinna lyckan som något helare människor. De brukar ha lärt sig eller växt som personer under vår relation att de efter har bättre möjlighet att finna en att fungera väl ihop. Finna lite bitar som saknades.

    Jag brukar säga att jag absolut inte är en Florence Nigthingale, jag är ingen sjukvårdare som tar hand om sjuka. Men.. det är inte riktigt sant… ;) Det bara sker inte som folk flest tror. Det sker oftast genom att inte låta mossan växa.

    Så jag tyckte om det här inlägget.. :D det passade mig.

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.