Låt mig få lov att be om ursäkt, kära granne. 

Nedan följer öppet brev till våra grannar, alla de grannar vi haft, kommande grannar. Kanske är det dina grannar, kanske någon annans granne. Den grannen som störs av oss NPF-familjer. 

Låt mig få lov att be om ursäkt, kära granne. 


Kära granne. 

Jag förstår att det stör dig oerhört mycket när du plötsligt störs av oljudet från vår lägenhet med en massa höga skrik, bankande i dörrar och väggar och saker som slås sönder. Det måste vara oerhört frustrerande för dig att inte kunna stänga av det som stör din vila eller fika. Det som hände var, att mitt barn med en ganska jobbig NPF-diagnos, närmre bestämt ADHD, fick ett utbrott då jag var dum nog att be honom tömma diskmaskinen vilket är en uppgift han har i vårt hem, som alla våra barn har, att hjälpas åt. Han har missat sina uppgifter på sistone så jag påminde honom väldigt lugnt och vänligt. För honom kom det dock alldeles för plötsligt och utan förvarning att jag frågade då, så han fick kortslutning i sin hjärna för att det var inget som han hade planerat. Jag tar på mig det, jag skulle haft mer framförhållning innan jag frågade honom. 

Givetvis tar jag fullt ansvar för det våldsamma utbrottet därefter där han slog sönder sin dörr till rummet först (vilket vi kommer få ersätta igen), med knytnäven, slog igen dörren våldsamt vilket du såklart stördes av, innan han gick in i sitt rum och bankade hårt på sin egen tv. Jag försökte verkligen hindra honom och be honom dämpa sig mitt i hans ilskna utbrott men jag nådde inte fram och jag kunde inte förhindra det. Jag försökte men det gick så fort. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt kära granne, att vi störde er igen. Och skulle något trilla ner från era hyllor och gå sönder så tar jag fullt ansvar för även detta givetvis och ersätter er. Säg bara till! Jag kan lova dig att alla händelser liknande denna alltid – utan omsvep, avslutas med och resulterar i en skamsen, ångestfylld kille. 

Jag tar även fullt ansvar att jag inte var mer förberedd den gången bägge mina npf-barn rök ihop, eller ja, alla gånger rättare sagt. Sist de två rök ihop så blev det ena barnet ilsken då syskonet avbröt en mening och la sig i hans konversation med mig varpå han hytter näven mot syskonet som då går därifrån men skadan var redan skedd. De skrek åt varandra, både två fick varsitt utbrott samtidigt för den ena skriker fula saker åt den andra som jagar den och jag får springa efter (så gott det går med mitt pågående ryggskott) och ställa mig mitt emellan de två med vetskap att detta kan vara den gången jag får ett omedvetet och felriktat knytnävsslag i ansiktet. Du hörde naturligtvis hur de skrek högt och ja, förmodligen mig också indesoerata försök att överrösta och avsluta bråket. Det som hände då, var att jag fick separera de två. Den ena upp på sitt rum på ovanvåningen och den andra på sitt rum på nedervåningen där de bägge fortsatte att avreagera sig i brist på bättre verktyg att hantera sina vredesutbrott, de är än unga, kära granne. 14,5 och 13. De har inte kommit så långt med att lära sig hantera dessa utbrott. Det ena rummet ligger rvlgg i vägg med en granne. Det andra rummet ligger vägg i vägg med en annan granne. Så ni borde ha hört lika mycket och vi måste ha stört er fruktansvärt mycket och jag beklagar och tar fullt ansvar för även detta. 

Jag påpekar ofta, ska du veta, för mina barn att de måste dämpa sig så att de inte stör grannarna. Vi bor ju i radhus med ganska tunna väggar så jag förstår att era saker trillar ner från väggen när min son slår knytnäven i väggen och får trasiga händer som jag sen får plåstra om när efterskalven kommer och mitt barn våndas i en otrolig ångest för det utbrottet han själv inte ville ha och inte kunde kontrollera trots alla goda råd från både kuratorn och psykologen på BUP där han gått och försökt få hjälp att lära sig vad en känsla kan betyda och hur man hanterar den. Men vi är inte där riktigt än. Han försöker. Men utbrotten blir ofta ett faktum och ångest med tårar där han är skamsen och vet inte hur han ska bäst be om förlåtelse. Men trots att jag bett honom knacka på hos er och själv be om ursäkt så vågar han inte. Jag förstår honom. Det är sällan vi möts av vänliga ”hej hallå” av grannar. 

Jag förstår att det blir väldigt jobbigt för ER, rara granne, när ni sitter och myser och plötsligt hör kras av mobiltelefon nummer 49 som slagits sönder igen. Eller när ett dunk hörs och barngrinden vi har lagat femtioelva gånger blivit trasig igen för att arga barnet smällde sönder det igen. Jag förstår att ni givetvis reagerar med ”Vad fan var det?! Nu får det vara nog!”. Bara sekunden innan slogs det dessutom hål i vårt köksbord. 

Men jobbigast för er, kära granne, måste ju ändå vara de morgnar när ni kanske inte hade planerat att vakna för tidigt och mina barn börjar skrika och bråka och smälla i dörrar. Jag visste jag skulle behöva be de andra 5 barnen att viska och inte titta på tonåringen. För det kan vara en triggerpunkt ibland, att man tittar på honom. Ibland är det motsatsen – att man inte tittar på honom. Jag erkänner att jag inte lärt mig vad som gäller när, men jag lovar att jag ska försöka än mer att bättra mig. Förlåt för att vi väckte dig. Inte för att det är till någon tröst alls för dig, men han väckte även samtliga medlemmar i vår stora familj. En annan morgon minns jag något så trivialt som att skorna var obekväma just som vi skulle köra till skolan. Ett typiskt ASD-problem.  Mitt barn fick uppenbar panik, jag skulle just sätta lillen i bilen. Jag gjorde det och återvände för att lugna och hjälpa men det hann eskalera alldeles för fort. Förlåt för det, men sånt kan gå från 1-100 på direkten och barnet var redan uppriven i frustration. 

Tänk att vi haft sådana utbrott DAGLIGEN förr. Vår idag 13-åriga grabb fick sin diagnos när han nyss fyllt 6 (som du förstår har han haft diagnosen sen han var riktigt liten (läs föddes sådan), jag märkte hans udda karaktär när han var mellan 3-4 men en officiell diagnos lät sig dröja) och genom åren har det varit livat, milt sagt. Det är kanske svårt för dig att ens föreställa sig att leva så men det är dessvärre verklighet i många familjer där det finns diagnoser av olika slag. Du som kanske inte har så mycket kunskap om just dessa diagnoser eller ens vet hur vi haft det tidigare innan vi flyttade hit, kan jag inte förvänta mig se de framsteg jag ser där dessa utbrott faktiskt blir färre och färre. För oss är det framsteg men för dig är det givetvis väldigt jobbigt och jag förstår att tålamodet tar slut och man önskar ett permanent slut på detta. Oj, vet du vad – ingen människa på denna planeten önskar det mer än mig

Jag erkänner att jag kompromissar med mitt egentliga föräldraskap för din skull. Jag är egentligen den handfasta, envisa föräldern som inte tillåter allt skit de kan tänkas hitta på. Men många gånger där jag vet att det kommer utlösa ett jättebråk får jag ge efter för att inte du ska bli störd. Det kan förvisso handla om petitesser för dig att han vill äta ett choklad mitt i veckan på kvällen där jag vanligtvis hade sagt nej men klockan är efter 22 och vi måste försöka vara tysta nu så vi inte stör grannarna för att jag vet att han kommer bli arg annars, det kan jag läsa av efter hans nuvarande humör och de omständigheter just då. Ja ta en liten bit choklad. Så länge du är tyst och inte stör grannarna. Förr eller senare kommer de sätta detta i system men vi har inte lust att tillåta att vi stör er ännu mer. 

Jag minns hur tacksam jag var när grannen knackade på och undrade vad det var för oväsen vi förde. Jag har tänkt så många gånger att jag ska knacka på hos denne grannen, för jag märker hur de tittade på oss, till att sluta hälsa och titta alls. Men hur bäst gör man det och vad kan man förväntas mötas när jag redan vet hur illa omtyckta vi är. Men jag blev så tacksam. Äntligen en chans att förklara och ge er insyn och förståelse. Jag sa, att jag gärna för en öppen dialog med alla grannar. Ni är alltid välkomna att knacka på och får gärna själva prata med pojkarna. Kom hellre hit direkt, sa jag. Vi gör vårt absolut bästa. 

Men vi blev inte förvånade när nu hyresvärden ringde och meddelade att vi fått klagomål. Det hade vi nästan väntat oss förr eller senare. Vi sa precis som det är till hyresvärden. Helt ärliga. Vi tar fullt ansvar för våra barn och med dem, deras diagnoser och utbrott med det. Vi hoppas även denna gången, som när grannen knackade på, att barnen själva kan se direkta konsekvenser av sina beteenden (som de faktiskt inte kan rå för, tro det eller ej).  Jag förklarar för barnen att de måste försöka lite hårdare. Lite mer. Att vi måste annars försöka hitta nytt boende och får då ta det vi hittar och då kan vi inte garantera att vi har möjlighet att ens stanna kvar i byn där de går i skola med kamrater sen dagis, dör de har sina insatser och resurs, vänner osv. Barnen blev såklart enormt ledsna med vetskapen att förlora all denna trygghet som jag stångats blodig för i många år, de är ledsna och skäms även men vad ska man göra. De är barn med NPF diagnoser. Och vi stör grannarna. 

Äldste sonen har fått utskrivet medicin som han ska ta när han börjar känna sig arg. Theralen. Jag har inte velat ge barnen så starka mediciner men läkaren tyckte vi skulle prova det när jag satt hos de på bup, alldeles hjälplös och maktlös att jag inte kan hjälpa mitt barn. Men grejen är, att det är inte så lätt att få i honom den medicin när han är arg och svår att övertala att ta den när jag märker hans irritation. Ibland blir han verkligen arg för ingenting. Och som inte det var nog så vet man aldrig vilken dos som skulle räcka just då heller. Men vi försöker ändå. För någon magisk lösning har vi inte hittat. 

Så full av ångest ikväll, kontaktade jag den andra grannen vägg i vägg som aldrig knackat på. Jag känner inte de grannarna, vi har bara växlat ett par ord då och då. Jag skrev och bad om ursäkt för att vi stör, förklarade lite av situationen och informerade att vi gör vårt bästa för att hitta ny bostad. Denna grannen berättade att denne jobbat på BUP akut i 14 år och har full förståelse för vad detta kan innebära för både pojkarna och oss.  Och de svor till 100% att vi aldrig har stört dem och tyckte att det faktiskt är ganska sällan de hör att pojkarna har utbrott. Jag blev så förvånad. För de har också ett diagnosbarn vägg i vägg. Fast det kanske kan bero på att de vet hur det kan se ut, med erfarenhet av sitt yrke? Jag vet inte. Men jag blev så lättad att vi åtminstone har en nära granne som vi inte stört. Ja, jag blev nästan gråtfärdig. 

Hyresvärden var förstående men han måste såklart sköta sitt jobb. Det förstår vi också och det respekterar vi. Det blev en tillsägelse nu och notering. Nästa gång får vi en varning, gången därpå får vi flytta. Så ser det ut, grannen. 

Till din förmodade glädje kan jag informera om att jag faktiskt letat annat boende ganska länge. Ända sen jag märkte hur ni ogillar oss och att ni störs av oss. Det vi skulle behöva är ett hus på landet där vi inte har grannar att störa alls. Där jag inte behöver oroa mig varje dag, om det är dagen då vi blir vräkta utan att kunna hitta ett nytt boende snabbt och kanske blir bostadslösa. För vad gör vi då, med våra sex barn? Vem/vad blir jag då mest bitter på – det faktum att vi inte kunnat förhindra alla bråk, eller mina barn? Eller mig själv? 

Men nu känner jag att vi kanske borde verkligen se till att hitta ett annat boende snabbt. Så att vi inte stör er längre. Så att ni kan sova så länge ni vill, när ni vill. Så att ni kan konversera utan avbrott. Så att inte era saker trillar ner från väggen. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt igen, kära granne. För varje gång ni blivit störda och varje gång ni kan komma att störas av oss. Förlåt. 

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

5 tankar om “Låt mig få lov att be om ursäkt, kära granne. ”

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com
%d bloggare gillar detta: