Med vänner som de behöver man inga fiender. 


Kaffeinlägg. 


Följande inlägg är tankar & känslor och inte baserat på någon speciell enskild händelse även om man kan tro det. Det är mycket som ligger till bakgrund för detta. 

Det finns alltid en anledning bakom varje beslut att lämna någon bakom mig. Låta de bli en del av mitt förflutna istället för mitt nu och min framtid. Jag äger rätten att själv bestämma vem som ska få ta del av mitt liv. Och jag väljer medvetet människor som får mig att må bra – som vill mig och min familj väl – som tillför något gott i mitt liv. Om människor inte gör det så har jag inga problem att avsluta relationen oavsett om det är en bekant, nära vän eller ens släkting eller nära familjemedlem. Mitt ansvar och skyldighet ligger i mitt och min familjs välmående. Det är ingen annan mer än jag som kan aktivt fatta beslut om mitt eget umgänge. 

Jag väljer att utesluta människor som inte tillför mig något positivt. 


De människor jag behöver och vill ha är de jag kan lita på – som inte berättar vidare saker jag berättar för dem oavsett om det sagts i förtroende eller ej. Överlag tycker jag inte om när människor pratar bakom ryggen på mig och till och med återberättar saker jag kan ha sagt, hade jag velat att andra skulle veta hade jag själv berättat eller hur. Jag vill inte umgås med människor som dömer mig utan hellre tar sig tid att lyssna, fråga, förstå. Alla behöver inte hålla med mig – men i alla fall försöka förstå. 

Jag vill ha människor som hellre lyfter mig än sänker mig. Jag har en tendens att vara negativ och pessimistisk så kombinationen med en sådan likasinnad är ödesdiger för mig. Därför behöver jag någon som hellre är positiv. Som får mig på rätt spår och som helt enkelt får mig att må bra – positiv energi. De säger att man blir som man umgås, och det ligger viss sanning i det. 

Det finns en anledning till att min vänskapskrets är så liten. Minimal, faktiskt. På gränsen till obefintlig. Jag har successivt genom åren klippt band till människor som inte tillför mitt liv det jag behöver och/eller vill ha. En del relationer lät jag dö ut, rinna ut i sanden, andra relationer tog jag slut på medvetet. Det finns en anledning till att jag blir mer och mer asocial. 

Överlag är jag så trött på människor. Så trött. Människor tar sig alldeles för många friheter. För många rättigheter de tror sig ha. Jag är så trött på människor som går bakom ryggen på andra, talar om andra bakom ryggen på dessa. Förvanskar fakta, vrider sanningar och ibland rakt av ljuger för att gynna sin egen sak. Ibland bara för att. Människor som tror sig ha rätt till en åsikt om andra människors liv och val,  människor som ska lägga sig i hur man väljer att leva – vem man lever med. Människor som dömer alldeles för snabbt och tar sig inte tid att ens försöka förstå. Människor som är för stolta för att någonsin kunna säga något så enkelt som ”Ja, det har du rätt i” – och faktiskt kunna ändra åsikt. Det är en styrka att kunna – det gör att vi utvecklas och växer som människor och det är tragiskt att majoriteten av människor jag stött på ser det som en svaghet att erkänna att någon annan kan ha rätt och med det ändra en åsikt. 


Människor som inte kan se sina egna misstag och fel och som inte ber om ursäkt, är jag trött på. Det är så lätt att säga förlåt. Och återigen är det alldeles för många människor som ser det som en svaghet att erkänna att man har något att be om förlåtelse för. Som är för stolta för det. 

All drama. All jävla drama överallt.  Jag orkar inte och jag vill inte ha det i mitt liv. Så jag utesluter det och de människor som kommer med det. Kvinnors råa manipulation och slingrande kring skvaller. Jag orkar inte det. Därför har jag nästan inga kvinnliga vänner. Och jag tänker inte skaffa några nya heller. 


Jag litar inte på så många människor. För att jag vet hur majoriteten av människor fungerar och jag vill sällan ta risken att upptäcka vem som är vem. Givetvis litar jag på min man – han är den enda jag litar på till 110%. Han är en del av mig. Men det är inte många jag litar på helt. 

Och jag ger sällan/aldrig en andra chans till människor. Även om människor kan förändras så skulle det mycket till innan jag skulle ta en sådan risk. Om jag bränt bron förr så har jag gjort det av en anledning och att bygga upp en relation igen hade aldrig blivit densamma. 

Jag trivs såhär. Jag har min man & mina barn. Jag har en få skara människor i mitt liv som jag skulle ens bemöda mig att lägga ner tid på att ens prata med. Om du tillhör den skaran så grattis. Om du kommer hem till mig på kaffe eller pratar i telefon med mig eller smsar så grattis. Du tillhör en väl utvald skara. 

Det är så många som läser min blogg och tror de vet allt om mig och att de känner mig för det. Ja jag är öppen. Som en bok, mer eller mindre. Jag är ärlig och rak på sak men de flesta av er har inte en susning.  Det ni läser är en minimal bråkdel av mitt liv. Det är inte heller alltid jag går in på detaljer om allt. Bakgrund till allt. Det måste ni väl ändå förstå. Av allt som händer i mitt liv, allt som jag tänker och känner så bloggas en väldigt liten del av allt. Den enda som vet precis allt är Magnus. Varenda detalj. 


Jag utesluter mycket i bloggen. Jag utesluter oftast saker av respekt för andras privatliv. Jag hänger aldrig ut någon heller. Jag har respekt för andra människors privatliv även då de inte gjort sig förtjänt av den respekten av mig. Men den respekten har jag för mig själv – att jag bibehåller min moral och gör det som jag anser vara rätt. 

Tänk om andra människor hyst samma jävla respekt tillbaka. För mig – för andra – för sig själv. 

Men kommer man nånsin kunna fly allt drama? Allt skitsnack? Än idag pratar folk bakom ryggen på mig. De ”har hört”. De ”tror” saker. Det tisslas och tasslas bakom ryggen på mig och ingen tar kontakt med mig och frågar rakt ut – om de nu tror sig ha rätten, åter igen, att veta vad som egentligen händer i mitt liv. Men varför tar sig folk rätten att inte bara tro saker om mig utan även prata med andra om mig?

Jag lever mitt enkla liv med min man och mina barn. Låt mig få göra det ifred? Vad jag gör, vart jag går, vad jag säger, hur jag klär mig, vad jag köper för bröd, hur jag sover osv är ingen annans ensak än min. Ingen annan har rätt att ens ha en jävla åsikt om saken. 

Så. Om nån av er tror något om mig och då tror att Ni har rätt att veta – så fråga hellre MIG rakt ut istället för att fråga någon annan. Det blir lättast så, va. Sen om du får ett svar eller inte, det återstår att se. 

Ämnet har varit aktuellt ett tag nu då jag nyligen klippt bandet till någon som inte tillförde något positivt i mitt liv utan istället var en energitjuv. 

Du gillar kanske också...

4 svar

  1. Tess skriver:

    :-) kan nästan till 100% säga att jag förstår hur du känner ang energi tjuvar. Ibland blir det ett bryskt uppvaknande när man upptäcker hur människor beter sig.
    Ibland är vissa avslut med människor mer jobbiga/smärtsamma än andra. ?
    Men man står sig själv närmast och även den familj man bor med. ?

    Tack för att jag få vara en bråkdel av den skaran som får svar. ?

  2. Sarah skriver:

    Kunde varit mina ord det där men sen jag verkligen bestämde och lovade mig själv att alltid sätta mig och min lilla familj främst så mår jag så mycket bättre. Ensamt, men bra.

  3. Petra skriver:

    Ibland önskar jag att jag var lika stark och klippa vissa band. Jag har gjort det förr men ändå släppt in personen/personerna i mitt liv igen.. för dåligt samvete när dom ber om en chans till. Men jag är ändå lite som du, litar inte på nån utanför min lilla familj och trivs bra med bara dom!
    Det är ju en självklarhet att man ska få välja vem man vill ha i sitt liv.
    Och till sist.. att folk ska prata och tissla och tassla.. så tröttsamt! Så tröttsamt för dom att dom har så tråkigt liv att dom måste försöka fylla upp deras tillvaro med skitsnack!

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com