ante omnis mea familia

Min djupaste hemlighet…

Som upprepade yxhugg i min rygg påminns jag ständigt om det som inte får lov att vara. Det som inte får lov att försiggå inombords. Jag försöker att fly jämt. Jag försöker att springa så fort mina ben kan bära mig, jag försöker att dölja det från både andra och mig själv. Det kryper under skinnet på mig som om ett spindelbo byggt sitt fäste under huden på mig och små ägg kläcks och släpper lös tiotusentals spindlar inom mig. Jag kommer inte ifrån. Jag kan inte förmå mig att erkänna det. Varken för mig själv eller för andra. Jag kan inte säga det högt, jag kan inte ens viska. Min hals bär inte min röst. Jag kommer inte ifrån och det kommer mig bara närmre.

Jag vaknar om nätterna. Allt oftare på sistone. Min vila är oregelbunden och bara för att jag måste. Jag kan inte finna ro. Jag kan inte förmå mig att slappna av och min rynkande panna ger mig mer huvudvärk än alla mina andra bekymmer sammanslagna. Men det är osagt. Jag kan inget säga, inget berätta och absolut inte förklara. Jag förstår det inte själv.

I gave you my heartDet är ett tomrum som fyllts med något annat som jag inte ens vet vad det är. Kan det vara någon form av syra som fräter sönder inom mig? Kan det vara nån form av cement som bara helt enkelt tynger mig? Jag vet inte vad det är. Det tynger, det svider och bränner och det gör ont. Men jag kan inte sätta fingret på det själv, så hur ska jag kunna laga det?

Det är mitt största problem och jag vill egentligen skrika av allt jag förmår. Jag vill stampa, hoppa och skrika. Jag vill sparka och slå och dunka mitt huvud i väggen tills pannan spricker upp och lämnar ett spår av blod framför mig och förhoppningsvis mörkar de bilder för mina näthinnor. Men jag kan inte. Jag ler istället. Jag ler och låter er alla tro att jag är så stark som jag har varit och är fortfarande, även om det är i väldigt små stunder numera. Jag ler och tar mig an det jag måste. Jag jobbar så gott jag kan och gör mitt bästa i min roll som mamma till dessa två växande människor. Jag härdar ut.  Om det är någonting jag är duktig på sedan barnsben så är det maskerna jag bär. Ni får alla se så många olka masker och ni äter det med hull och hår. Ingen ifrågasätter, ingen vet. Ibland kan jag knappt särskilja mina egna masker och tror att jag mår bra tills masken hamnar på sned och jag ser mitt eget innersta och när jag börjar gräva ser jag sanningen. Den smakar bittert och surt.

Jag vill bort. Jag vill fly. Jag vill packa min tandborste, om ens det, och fly. Jag vill bort. Jag vill sätta mig någonstans i en skog med miljontals träd omkring mig och sitta på en stor sten och lyssna på trädens vyssande hemligheter och fåglarnas muntra kvitter. Och fokusera på det såpass att jag glömmer allting annat. Jag vill bort till en annan värld.

Jag har lärt mig, att hemligheter är hemligheter av en anledning. När man blivit bränd så många gånger är det bäst man lär sig att vara tyst. De gånger jag valt att berätta hemligheter har jag mött tvivel och smorjda munnar som talar bredvid. Jag har mött de med tusen råd jag inte ville ha, jag har mött de med förebrående blickar. Jag tänker inte berätta flre hemligheter för jag är inte stark nog att ta de reaktioner som kan komma..

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

2 tankar om “Min djupaste hemlighet…”

%d bloggare gillar detta: