Min mördade själ – Det var värt det

Notis: Följande inlägg är långt och djupt.
De som är känsliga till ämnen som rör exempelvis övergrepp
bör överväga huruvida det vore lämpligt att läsa detta inlägg.

Jag minns när jag var runt 14 år. Jag bodde då i Ystad med min familj och var en väldigt olycklig person. Olycklig utan plats någonstans. Mina hemligheter var enorma och åt upp mig inombords. Jag hade ingenstans att vända mig. Ingen axel att gråta på, ingen som lyssnade på mig. Det var faktiskt extremt nu när jag tänker tillbaka, hur ignoranta människor var. Jag var självmordsbenägen helt öppet. Alla visste om det, alla såg det men ingen gjorde någonting åt det. Jag har nämnt som hastigast förr, hur jag satt med tubar av TREO i handen när lärarna på skolan gick förbi, tittade för att sen gå vidare. Utan att ens stanna upp en minut för att fråga om allt stod rätt till – för det gjorde det inte. De gånger jag skar mina handleder ytligt och visade upp genom att se till att mina händer låg med handryggen mot bänken, i hopp om att någon – någongång, skulle fråga mig hur det var fatt. Ingen frågade. Och ja, det var ett skrik på hjälp alla de gånger när jag var så ung och skyltade med självmordsförsök.

Mitt första steg var att bryta min tystnad och få berätta min hemlighet, om vad som faktiskt hade hänt mig, vad som hade mördat mig. Jag var på ungdomsmottagningen i Ystad av helt andra anledningar än vad det egentligen blev. Jag var där för att konsultera barnmorskan i frågor om mens och magsmärta och hennes fråga var avgörande när hon tittade på mig och frågade ”Du, hur är det med dig egentligen.. finns det något du vill berätta för mig?”. Där kom det. Min chans. Min chans att äntligen få berätta – någon som frågade. Utan ett ord, ja utan en ens en suck bröt jag ihop och fick vad som förmodligen var min första panikångest attack. Och när jag väl började berätta, när jag spydde fram orden, kunde jag inte sluta. Jag berättade allt, i minsta detalj och jag kunde inte sluta. Hon lyssnade och hon tröstade och jag kände hur jag sakta men säkert tömdes. Det var min nyckel till frihet – att berätta. Att dela med mig. Att få ge en bit av min själ, och i detta fallet, den biten som ruttnat, förtvinat och förpestat mitt liv.
När jag gråtit färdigt och berättat allt, sa hon att mina föräldrar måste få veta. Det var inget tvivel om den saken – de måste få veta. Hon förstod att jag inte hade styrkan att göra det själv så hon erbjöd sig att vara den som berättade och gav mig valmöjlighet om huruvida jag själv ville närvara. Vilket jag inte ville, inte klarade.
Inte långt därefter fick mina föräldrar komma dit. Jag var hemma och väntade spänt. Jag visste inte vad de skulle säga, jag kunde inte föreställa mig om hur de skulle reagera på information om hur deras dotter blivit förgripen och de har inget vetat i alla dessa år och ingenting kunnat göra åt saken i heller.
Jag låg på min säng inne på mitt rum när de kom hem. Jag hörde hur ytterdörren stängdes bakom dem och jag minns det som om det var igår. Mamma kom in till mig. Vi pratade inte om det. Pappa sa ingenting. Inte ett ljud. Och han har inte dragit upp det iheller sedan dess och det är snart 15 år sedan han fick veta. Mamma och jag har pratat om det då och då. Pappa förnekar att det någonsin kan ha hänt. Eller ja, han gjorde det förr i alla fall, hur han ser på saken idag har jag ingen aning om.
Jag kunde inte förstå varför han gjorde så. Vad gav honom rätten att förneka mitt liv, mina ord? Men idag är det lättare att förstå att han inte kunde hantera det. Att han inte kunder förlika sig med tanken att han inte fanns där för att skydda mig, att han inte visste någonting.

När denna dörren öppnats för mig så började jag prata mer och mer och jag berättade mer och mer. Jag hade många hemligheter som var helt otroliga och svåra att förstå. Det lät som om jag återberättade en hemsk film jag hade sett men det var mitt liv. Nu i efterhand kan jag förstå hur det kan ha varit svårt att ta till sig för de runt omkring mig, men det var mitt liv.
Inte långt därefter, när jag hade min då – enda vän på besök, öppnade hon sig och berättade om hennes pappa. Hennes pappa som förgripit sig på henne. Och jag kunde förstå. Jag kunde relatera till känslan av maktlöshet, av förtvivlan, av skammen. Jag kunde förstå hur ont hon hade, att tystnaden grävt i henne och hon var nu tvungen att göra samma sak som jag nyss hade gjort – berätta. Jag tog henne an mig, 14 år gammal och nyligen befriad från mina egna hemligheter. Jag tröstade henne som en annan bruten människa som förmodligen var den enda i världen just då, just där, som kunde förstå henne. Mer än så kunde jag inte göra. Jag tog med henne till ungdomsmottagningen och hjälpte henne med att kunna börja där jag började, för att få ett slut på hennes lidande. Då började en del av min läkning. Jag använde mina egna erfarenheter till att hjälpa någon annan. Och DET – gjorde det värt det. Jag kände hur en styrka började så ett frö inom mig.

Men det rådde tvivel om det jag berättade. Det fanns de som kallade mig lögnare – särskilt när jag berättade vad min morfar hade gjort. Min mamma hade redan blivit utfrusen ur släkten då hon stod vid min sida. Tills dagen kom och allt blev verifierat. När min yngre kusin kom till samma punkt som jag tidigare hade gjort och berättade. Hon berättade och en läkare verifierade efter en undersökning. Och DET – det verifierade även min historia. Du kan inte föreställa dig vilken börda som släpptes inom mig. Jag grät av sorg då jag återupplevde min egen barndom när jag som då fyllda 23, höll om min tonåriga kusin som var alldeles förtvivlad. Men jag grät av lycka att det för min del blivit verifierat.
För när man blivit utsatt för något sådant här, och tiden går och man inte pratar om det och inte får något erkännande utan bara blir utfrusen och förkastad som lögnare så når man en punkt där man faktiskt börjar tvivla på sig själv och undrar om det verkligen var minnen eller bara en hemsk dröm man hade haft. En väldigt verklig hemsk dröm. Men det var ingen dröm, det hade hänt.
Jag pratade med min kusin och bad henne berätta vad som hänt och hur det hänt och jag kände empati för första gången. Jag kände hur min själ drogs tillbaka till dagen då det var jag som var där. Jag hade varit henne. Jag visste hur hon kände och jag visste vad hon behövde och att ingen gav henne det. Så jag tog mig den rollen, att jag skulle lyssna.
Det gav mig styrka att lyssna på henne – styrka att bearbeta mina egna minnen och styrka att kunna erbjuda henne mina erfarenheter. Och DET – det gjorde det faktiskt värt det. Om jag inte hade blivit utsatt för morfars övergrepp innan henne – vem hade då kunnat finnas där för henne som jag? Vem hade kunnat ge henne den kramen som bara jag kunde som sjöng om förståelse och djup empati?

På något magiskt vis så hittar vi varandra. Jag har inte fingrar tillräckligt för att räkna upp antal flickor, tjejer och kvinnor som kommit till mig för att de har någonting att berätta. Ibland undrar jag om det står skrivet i pannan på mig, att jag har varit där, jag med, att jag är den som förstår. Men de hittar mig. Och när de hittar mig så spelar det ingen roll vart jag är i livet, vad jag gör eller hur jag är, för de öppnar sig för mig, dessa främmande tjejer, och berättar om hur de själva blivit mördade. Ibland räcker det med en blick för att veta att en människa kan förstå.

Jag vägrar att tro, att mitt liv spoilerades av en annan människa – för ingenting. Jag vägrar att tro att jag blivit utsatt för incest, övergrepp, mobbing, psykisk och fysisk misshandel i flera år utan någon som helst anledning alls. Jag vill gärna tycka att jag är värd mer än så.
Så om jag ska ta hela mitt liv, fram tills dagen idag och summera all tragik och all dramatik som jag har överlevt själv, med svett, tårar och blod och se till all erfarenhet jag har vunnit. Hur min syn på människor och samhället jag faktiskt är en del utav har förändrat mig och format mig till den jag är idag – så har jag faktiskt vunnit mycket. Jag är starkare än få, jag står fortfarande. Jag lever.

Det fanns stunder då jag var så bräcklig och så svag, då jag kände att det var hopplöst. När jag stod handfallen utan någon och utan lösningar och det enda jag hade var smärtan inom mig som var så påtaglig och som jag inte kunde göra någonting åt. Då det gjorde så ont inom mig att jag inte kunde leva med den smärtan. När varje hjärtslag gav mig andnöd och varje tår brände som syra på mina kinder och faktiskt lämnade röda märken på mitt ansikte. Det fanns en tid när jag ville dö och försökte. Jag lyckades nästan några gånger men idag – med mina två underbara barn, mina enorma vänner och min familj – är jag tacksam för mitt liv.
Och alla dessa människor som passerat flyktigt i mitt liv, som jag på något sätt kunnat hjälpa, om än lite grann, att förbättra sin egen livs situation, då är jag nöjd och desto mer tacksam för att jag fortfarande andas och även tacksam för allt jag fått uthärda. Det var meningen med att jag blev mördad.
För att jag, likt Fenix, dog men återuppstod. Jag kom tillbaka starkare och jag växer än idag. Och med denna styrkan kan jag hjälpa andra som finner sig i livet där jag än en gång har varit. Jag kan inte mycket om geografi, jag kan ingenting om om matematik, men jag kan sorg och smärta. Jag kan förmedla mig både verbalt och skriftligt och jag kan hjälpa andra när de inte hittar någon annan. Deras sorg ger mig mer styrka att gå vidare och hjälpa andra. Därför är jag tacksam för de prövningar jag varit tvungen att ta mig igenom – det byggde mig till det jag är idag och jag känner att jag klarar alla prövningar som ligger framför mig.

Jag har sagt det förr och jag kommer fortsätta känna så – Tack till de människor som mördade mig och försökte ta min själ. Tack för alla år av mobbing och misshandel, tack till alla er som fullständigt sket i mig. Tack för fetman som i slutändan blev mitt eget fel och Tack till de som förgrep sig på mig när jag var liten. Tack till dig också morfar (may the lord have mercy upon your soul) för alla mardrömmar du gav upphov till. Tack till männen i mitt liv, särskilt dig W, som lärde mig mycket om hur människor kan mörda varandra utan att använda fysiska vapen. Du krossade också mig och mördade mig igen och igen, men jag är tillbaka nu.

Tack. Utan er hade jag inte varit så stark, utan er hade jag inte kunnat hjälpa andra. Tack vare er har många andra människor fått ett bättre liv för att ni gett mig ammunition att hjälpa andra – och jag tänker fortsätta. Laddad och taggad.

För min mördade själ – Tack, det var värt det. 

Du gillar kanske också...

39 svar

  1. Incka skriver:

    Vet inte riktigt vad jag ska säga, mer än att jag inte förstår hur du kan tacka allt hemskt.. Visst, det har gjort dig till den du är, men ändå.. Hursomhelst, en bra inställning och jag beundrar dig för det

  2. patruska skriver:

    wow. du är enorm…

  3. maria skriver:

    vill bara grina när jag läser.. hur kan man göra så mot en människa??

  4. Linnéa skriver:

    det är otroligt bra att du kan hjälpa andra och bli starkare av det, att det ändå kom ut något bra ur allt det jävliga du har varit med om. ingen förtjänar att bli behandlad som du blivit men det finns ju tyvörr och det är sån jävla tur att det finns människor som du som blir starkare och som kan hjälpa de som kanske inte kunnat komma tillbaks. all cred till dig.

  5. Tale skriver:

    Du kan virkelig skrive! Og du er nok et mye bedre menneske enn meg – for jeg sier ikke takk!

  6. Marie skriver:

    Oj, vilken känsla som infinner sig. Utan allt det hade du inte varit den du är idag, men samtidigt önskar man ingen det. Var stolt över dig själv (gissar dock att du redan är det) och gå rakryggad, för du är värd det, ända ut i fingerspetsarna!

  7. Caroline skriver:

    Du skriver så bra! ajg har sagt de för och jag säger de igen!! Jag beundrar dig Maddi!!

  8. Ellen skriver:

    Och min styrka växer genom din styrka. Dessa vardagshjältar de nominerar i dagspressen dag ut och dag in, DU är nummer ett på den listan för mig, du ger mer än någon annan! *kramar om*

  9. Sabbe skriver:

    Jag förstår faktiskt hur du kan tacka allt. Jag tror att allt som händer gör det av en anledning. I ditt fall att faktiskt kunnat hjälpa andra personer och det är en fruktansvärt bra egenskap!! Ta Hand Om Dig//sabbe

  10. Tessan skriver:

    Du e en förebild för många. Stark är ordet…

  11. Ninna skriver:

    Finner knappt några ord,kan inte förstå hur man kan göra så mot andra människor. Det är fruktansvärt att behöva genomlida något sådant. Men som jag ”ser” dig nu så är du otroligt stark som person och har en stark personlighet och som andra säger du hjälper andra nu och bara det är stort.
    Var rädd om dig!
    Kram

  12. Anna skriver:

    Som vanligt skriver du som man blir helt fast.. Trist att du utsatts för det här men du skriver väldrig bra..

  13. Malin skriver:

    Jag förstår hur du kan hantera allt detta, allt händer av en orsak. Jag kan bara gå till mig själv, hade inte jag/du klarat av att hantera såna här situationer hade dem inte iheller kommit till oss.

  14. fia skriver:

    vet inte riktigt vad jag ska skriva. men jag beundrar dig, att du kan vara så stark efter allt du gått igenom. du är verkligen en förebild!

  15. GirlGoesMom skriver:

    Jag brukar leva efter mitt motto att inte ångra något, för det har gjort mig till den jag är idag. Du har gjort det inte bara till en livsstil, utan en konstform och där ligger jag i lä. Jag har kommit så långt att jag kunnat förlåta dem som svikit mig genom misshandel, våldtäkt och publik förnedring… Men det är inget, INGET mot för det jag förmodar at du gått igenom.

    Som du vet har jag läst de delat du publicerat av din självbio. de grep tag om mig och jag kunde inte sluta. Redan då fänglsades jag över hur du tacklade mobbing och övergrepp… Jag är glad att du kan hjälpa andra med dina upplevelser.

    Jag försökte lixom du hjälpa en tonårsflicka, när jag själv var som lägst. Träffade henne när hon låg i en pöl av blod, på min väns badrumsgolv. Jag vet inte om det jag gjorde fungerade… Men jag höll henne borta från sin far många nätter… En dag bröt hon med mig. Jag fick inte tag i henne längre, men folk sade att hon levde… Idag vet jag inte.

    Stå på dig!

  16. Linda S skriver:

    Herregud tjejen!!! Får rysningar igenom hela kroppen när jag läser å känner att tårarna bra gärna skulle vilja trilla nerför kinden!! Du är såå stark. Beundrar dig till max!!

  17. Mattias skriver:

    Kram på dig

  18. elliz skriver:

    Gumman, du har hjälpt mig när jag behövde det som mest! Jag är så tacksam över att du finns i mitt liv. Jag är stolt som kan kalla denna underbara, starka och vackra människa för min vän. Tack!

  19. TinTin skriver:

    Oj, det var lite av ett sammanträffande…
    Så sent som igår, så låg jag i sängen och tänkte vad jag är lycklig mitt i min olycka…
    Jag är lycklig i livet, har allt jag kan önska; underbar man, villa, massa djur, bra bil, bra inkomst, bra vänner… men mitt i allt så kämpar jag som fan med ångest, depression och även självmordstankar.
    Men jag lyckas ändå se det ljusa genom all psykisk smärta jag känner just nu.
    Och jag tänkte där jag låg igår, att jag var tacksam mot alla de i mitt liv, som faktiskt format mig till den jag är idag.
    Jag VET att jag inte varit samma person om jag inte varit mobbad, inte varit utsatt för sexuella övergrepp, inte varit så arg på min pappa för allt han gjort, och om jag inte blivit sviken av så många.
    Trots att jag har psykiska problem, som faktiskt INTE har något med mitt förflutna att göra, så är jag lycklig att jag är den jag är.
    Jag är STOLT över mig som person, mina värderingar, min moral, och min livsfilosofi.
    Jag kämpar än idag med små saker som tex. att lära mig att säga ”nej”, för att inte bli utnyttjad av vänner, men jag är en god bit på väg.
    Jag tackar alla de som format mig till den jag är idag!!
    Och jag är glad å dina vägnar, att du blivit formad till den DU är!

  20. FantasyMoon skriver:

    Ja.. jo så är det. Den förlåtelsen och man kan käna är för många ett mysterie. Men där många vill mörda är vi många som bara vill leva.. överleva ochleva.

  21. Ohh,Kan inte säga mycket annat att jag beundrar dig för din styrka och du ger även mig styrka omedvetet till att bland annat bryta upp från min pojkvän.
    Var stolt över att du hjälper så många andra,även de du inte vet om att du hjälper.
    Kramis/Hella

  22. Carita skriver:

    Du är otrolig, du är så stark!!!

  23. Karolina skriver:

    Tårarna bara rinner när jag läser. Men att säga tack, det skulle jag ha svårt att göra.

  24. MaddeMad skriver:

    Usch jag lider.. Tyvärr är världen fortfarande sjuk, så sjuk..
    Jag förstår vad du menar vännen. Av alla tragidier man upplever i sin barndom, tonår & vuxenliv sätter sina spår MEN går man in i djupet av sitt inre & bearbetar detta så får man något som man inte kan köpa eller läsa ur en bok… INSIKT!
    Du vet att jag tror på karma & reinkarnitation. Jag är säker på att din morfar kommer att återfödas & får vad han förtjänar både på ont & gott. Likadant dom som var/är jävligt okunniga & mycket dumma som behandlade dig så…
    Karma! Bara smaka på ordet…karma. Enkelt & kraftfullt ord. Det är meningens ord KARMA. What U give is what U get…
    Älskar dig..

  25. Therese Anerland skriver:

    Du är en otrolig människa.

  26. Marzipanen skriver:

    Shit….du ÄR verkligen grym!
    Jag är bpde tagen och så djupt imponerad av din styrka!!!

    Heja dig!

    Kram Marzipanen (O&J´s Mamma)

  27. Anna skriver:

    Starkt inlägg från en stark kvinna. jag är glad att du har hittat ett sätt att vända det, att känna att du trots allt kan dra nytta av skiten du upplevt. All heder till dig.

  28. Nora skriver:

    Jag kan nästan säga med 99% att din mamma också vart med om det med. det brukar oftast inte bara komma sig till stadiet att man väljer barnbarnen.

  29. Linda skriver:

    Fy fan sicken cool stark o vacker kvinna du är.
    Hoppas all skit numera ligger bakom dig i livet
    Lev väl
    /L

  30. Charlotte skriver:

    Jag är med ett maskrosbarn Känner igen så mycket av det du skriver, jag har själv varit i ett likadant helvete (incest/missbruk/mobbing och 15 kg övervikt). Men då för 11 år sen när jag var mitt uppe i det kunde jag inte ta emot handen som sträcktes ut till mig. Men för ett par månaders sen fick jag en hand från oväntat håll (från min chef) och jag tog emot den. Har nu varit på två samtal hos en psykolog och hävt ur mig det sista. Kan nu lägga det bakom mig så jag kan väl sägas var ”fri” från det då jag bearbetat mycket av detta själv.

    Nu är jag en glad tjej på 24 som är sambo sedan 5 år med mannen jag älskar, massor av vänner och har fast arbeta inom vården. Jag är där jag aldrig trodde jag skulle komma, även om jag inte hade något direkt självskade beteende så måste väl lärarna sett något och det vet jag att de gjort. En av mina äldsta vänner sedan gymnasiet berättade för en tid sedan att hon sagt till våra lärare att de var tvungna att göra något för hon visste hur jag hade det hemma och hur dåligt jag mådde. Men de blundnade och sa att de inget kunde göra, jag var tvungen att själv vilja ha hjälp. Nu finns mannen som gjorde detta mot mig inte kvar och det var en lättnad för mig när han gick bort för då kunde min läkeprocess börja, jag har och kommer aldrig kunna berätta för mamma vad jag varit utsatt för då det skulle knäcka henne. Härär jag idag en stark kvinna med siktet inställt på livet, med en styrka som få! Keep up the good work! *blomma* *cheer*

  31. Maria skriver:

    Tack för att du delar med dig! Jag blir så glad när jag ser hur du lyckas vända dig bort från det destruktiva och fortsätta på ett konstruktivt sätt. Det är fan inte lätt. Jag försöker jag med och den här texten ger mig styrka att fortsätta. Tack!

  32. Lizzie skriver:

    Finner inga ord på vad jag ska säga eller skriva.
    Det är helt enormt att du orkat kämpa dej igenom allt detta alltså.
    Herre Gud.Hade jag kunnat hade jag velat ge dej en stor varm kram alltså<3.
    Du är stark som tagit dej ur allting.
    Själv våndas man fortfarande över smärtan sedan mobbing i högstadiet,över vikt sedan 2 barn(vikten som jag kämpar hårt med för att bli av med) och smärtan över att ha blivit sviken av min sons pappa när jag var 19 år gammal och blev gravid.
    Men det gör en stark,på ett konstigt sätt.
    Du är verkligen värd all beundran. *harrt*

  33. Anna skriver:

    Tack, för att du delar med dig av dig själv. Du bjuder på styrka och ger mod till andra. Jag är glad över att du är en så härlig människa. Gott gry!
    *trosta* *cheer*

  34. victoria skriver:

    Hej…
    Hittade din blogg efter att ha googlat på Maskrosbarn.
    Försökte läsa en del av din historia. Ditt liv. Men kunde inte.
    Inte just nu. Det gör ont i mig att behöva veta vad du har gått igenom och just nu orkar jag inte. Men kanske ikväll. När barnen sover och jag kan låta tårarna flöda fritt utan att någon ska se. Kanske. Men läsa allt, det måste jag.
    Jag heter Victoria och är ett Maskrosbarn. Enligt andra.

    Själv har jag svårt att förstå det förflutna och rädd för att komma i kontakt med det. Orolig för vad som ska kunna hända om jag börjar rota.
    Men visst. Jag kan nog hålla med om att jag är ett Maskrosbarn. Fast det gör ont.

    Ville bara titta in och säga hej egentligen. Var inte alls meningen att ta upp din tid genom att babbla på så här ;-) …men försent. Jag har redan babblat.
    Fin blogg du verkar ha (har ju inte orkat se hela ännu).

    Kramar från Victoria

  35. Jonna skriver:

    Tack för du finns Madde, har sagt det innan, säger det igen. Jag beundrar dig. Önskar jag hade hittat dig tidigare i livet.

    Kramar!

  36. Eriiza skriver:

    Tack för du delar med dig av den här texten, starkt gjort.
    Och visst blir man gång på gång hittat av andra som varit/är i samma situation som en själv, ett är som att man har ett radar till varandra.

    Och jag är också tacksam för alla mina motgångar, utan dem
    hade jag varit någon helt annan, och jag vill vara den jag är!

    http://eriiza.webbblogg.se/

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com