Min mördade själ – Det var värt det

Notis: Följande inlägg är långt och djupt.
De som är känsliga till ämnen som rör exempelvis övergrepp
bör överväga huruvida det vore lämpligt att läsa detta inlägg.

Jag minns när jag var runt 14 år. Jag bodde då i Ystad med min familj och var en väldigt olycklig person. Olycklig utan plats någonstans. Mina hemligheter var enorma och åt upp mig inombords. Jag hade ingenstans att vända mig. Ingen axel att gråta på, ingen som lyssnade på mig. Det var faktiskt extremt nu när jag tänker tillbaka, hur ignoranta människor var. Jag var självmordsbenägen helt öppet. Alla visste om det, alla såg det men ingen gjorde någonting åt det. Jag har nämnt som hastigast förr, hur jag satt med tubar av TREO i handen när lärarna på skolan gick förbi, tittade för att sen gå vidare. Utan att ens stanna upp en minut för att fråga om allt stod rätt till – för det gjorde det inte. De gånger jag skar mina handleder ytligt och visade upp genom att se till att mina händer låg med handryggen mot bänken, i hopp om att någon – någongång, skulle fråga mig hur det var fatt. Ingen frågade. Och ja, det var ett skrik på hjälp alla de gånger när jag var så ung och skyltade med självmordsförsök.

Mitt första steg var att bryta min tystnad och få berätta min hemlighet, om vad som faktiskt hade hänt mig, vad som hade mördat mig. Jag var på ungdomsmottagningen i Ystad av helt andra anledningar än vad det egentligen blev. Jag var där för att konsultera barnmorskan i frågor om mens och magsmärta och hennes fråga var avgörande när hon tittade på mig och frågade ”Du, hur är det med dig egentligen.. finns det något du vill berätta för mig?”. Där kom det. Min chans. Min chans att äntligen få berätta – någon som frågade. Utan ett ord, ja utan en ens en suck bröt jag ihop och fick vad som förmodligen var min första panikångest attack. Och när jag väl började berätta, när jag spydde fram orden, kunde jag inte sluta. Jag berättade allt, i minsta detalj och jag kunde inte sluta. Hon lyssnade och hon tröstade och jag kände hur jag sakta men säkert tömdes. Det var min nyckel till frihet – att berätta. Att dela med mig. Att få ge en bit av min själ, och i detta fallet, den biten som ruttnat, förtvinat och förpestat mitt liv.
När jag gråtit färdigt och berättat allt, sa hon att mina föräldrar måste få veta. Det var inget tvivel om den saken – de måste få veta. Hon förstod att jag inte hade styrkan att göra det själv så hon erbjöd sig att vara den som berättade och gav mig valmöjlighet om huruvida jag själv ville närvara. Vilket jag inte ville, inte klarade.
Inte långt därefter fick mina föräldrar komma dit. Jag var hemma och väntade spänt. Jag visste inte vad de skulle säga, jag kunde inte föreställa mig om hur de skulle reagera på information om hur deras dotter blivit förgripen och de har inget vetat i alla dessa år och ingenting kunnat göra åt saken i heller.
Jag låg på min säng inne på mitt rum när de kom hem. Jag hörde hur ytterdörren stängdes bakom dem och jag minns det som om det var igår. Mamma kom in till mig. Vi pratade inte om det. Pappa sa ingenting. Inte ett ljud. Och han har inte dragit upp det iheller sedan dess och det är snart 15 år sedan han fick veta. Mamma och jag har pratat om det då och då. Pappa förnekar att det någonsin kan ha hänt. Eller ja, han gjorde det förr i alla fall, hur han ser på saken idag har jag ingen aning om.
Jag kunde inte förstå varför han gjorde så. Vad gav honom rätten att förneka mitt liv, mina ord? Men idag är det lättare att förstå att han inte kunde hantera det. Att han inte kunder förlika sig med tanken att han inte fanns där för att skydda mig, att han inte visste någonting.

När denna dörren öppnats för mig så började jag prata mer och mer och jag berättade mer och mer. Jag hade många hemligheter som var helt otroliga och svåra att förstå. Det lät som om jag återberättade en hemsk film jag hade sett men det var mitt liv. Nu i efterhand kan jag förstå hur det kan ha varit svårt att ta till sig för de runt omkring mig, men det var mitt liv.
Inte långt därefter, när jag hade min då – enda vän på besök, öppnade hon sig och berättade om hennes pappa. Hennes pappa som förgripit sig på henne. Och jag kunde förstå. Jag kunde relatera till känslan av maktlöshet, av förtvivlan, av skammen. Jag kunde förstå hur ont hon hade, att tystnaden grävt i henne och hon var nu tvungen att göra samma sak som jag nyss hade gjort – berätta. Jag tog henne an mig, 14 år gammal och nyligen befriad från mina egna hemligheter. Jag tröstade henne som en annan bruten människa som förmodligen var den enda i världen just då, just där, som kunde förstå henne. Mer än så kunde jag inte göra. Jag tog med henne till ungdomsmottagningen och hjälpte henne med att kunna börja där jag började, för att få ett slut på hennes lidande. Då började en del av min läkning. Jag använde mina egna erfarenheter till att hjälpa någon annan. Och DET – gjorde det värt det. Jag kände hur en styrka började så ett frö inom mig.

Men det rådde tvivel om det jag berättade. Det fanns de som kallade mig lögnare – särskilt när jag berättade vad min morfar hade gjort. Min mamma hade redan blivit utfrusen ur släkten då hon stod vid min sida. Tills dagen kom och allt blev verifierat. När min yngre kusin kom till samma punkt som jag tidigare hade gjort och berättade. Hon berättade och en läkare verifierade efter en undersökning. Och DET – det verifierade även min historia. Du kan inte föreställa dig vilken börda som släpptes inom mig. Jag grät av sorg då jag återupplevde min egen barndom när jag som då fyllda 23, höll om min tonåriga kusin som var alldeles förtvivlad. Men jag grät av lycka att det för min del blivit verifierat.
För när man blivit utsatt för något sådant här, och tiden går och man inte pratar om det och inte får något erkännande utan bara blir utfrusen och förkastad som lögnare så når man en punkt där man faktiskt börjar tvivla på sig själv och undrar om det verkligen var minnen eller bara en hemsk dröm man hade haft. En väldigt verklig hemsk dröm. Men det var ingen dröm, det hade hänt.
Jag pratade med min kusin och bad henne berätta vad som hänt och hur det hänt och jag kände empati för första gången. Jag kände hur min själ drogs tillbaka till dagen då det var jag som var där. Jag hade varit henne. Jag visste hur hon kände och jag visste vad hon behövde och att ingen gav henne det. Så jag tog mig den rollen, att jag skulle lyssna.
Det gav mig styrka att lyssna på henne – styrka att bearbeta mina egna minnen och styrka att kunna erbjuda henne mina erfarenheter. Och DET – det gjorde det faktiskt värt det. Om jag inte hade blivit utsatt för morfars övergrepp innan henne – vem hade då kunnat finnas där för henne som jag? Vem hade kunnat ge henne den kramen som bara jag kunde som sjöng om förståelse och djup empati?

På något magiskt vis så hittar vi varandra. Jag har inte fingrar tillräckligt för att räkna upp antal flickor, tjejer och kvinnor som kommit till mig för att de har någonting att berätta. Ibland undrar jag om det står skrivet i pannan på mig, att jag har varit där, jag med, att jag är den som förstår. Men de hittar mig. Och när de hittar mig så spelar det ingen roll vart jag är i livet, vad jag gör eller hur jag är, för de öppnar sig för mig, dessa främmande tjejer, och berättar om hur de själva blivit mördade. Ibland räcker det med en blick för att veta att en människa kan förstå.

Jag vägrar att tro, att mitt liv spoilerades av en annan människa – för ingenting. Jag vägrar att tro att jag blivit utsatt för incest, övergrepp, mobbing, psykisk och fysisk misshandel i flera år utan någon som helst anledning alls. Jag vill gärna tycka att jag är värd mer än så.
Så om jag ska ta hela mitt liv, fram tills dagen idag och summera all tragik och all dramatik som jag har överlevt själv, med svett, tårar och blod och se till all erfarenhet jag har vunnit. Hur min syn på människor och samhället jag faktiskt är en del utav har förändrat mig och format mig till den jag är idag – så har jag faktiskt vunnit mycket. Jag är starkare än få, jag står fortfarande. Jag lever.

Det fanns stunder då jag var så bräcklig och så svag, då jag kände att det var hopplöst. När jag stod handfallen utan någon och utan lösningar och det enda jag hade var smärtan inom mig som var så påtaglig och som jag inte kunde göra någonting åt. Då det gjorde så ont inom mig att jag inte kunde leva med den smärtan. När varje hjärtslag gav mig andnöd och varje tår brände som syra på mina kinder och faktiskt lämnade röda märken på mitt ansikte. Det fanns en tid när jag ville dö och försökte. Jag lyckades nästan några gånger men idag – med mina två underbara barn, mina enorma vänner och min familj – är jag tacksam för mitt liv.
Och alla dessa människor som passerat flyktigt i mitt liv, som jag på något sätt kunnat hjälpa, om än lite grann, att förbättra sin egen livs situation, då är jag nöjd och desto mer tacksam för att jag fortfarande andas och även tacksam för allt jag fått uthärda. Det var meningen med att jag blev mördad.
För att jag, likt Fenix, dog men återuppstod. Jag kom tillbaka starkare och jag växer än idag. Och med denna styrkan kan jag hjälpa andra som finner sig i livet där jag än en gång har varit. Jag kan inte mycket om geografi, jag kan ingenting om om matematik, men jag kan sorg och smärta. Jag kan förmedla mig både verbalt och skriftligt och jag kan hjälpa andra när de inte hittar någon annan. Deras sorg ger mig mer styrka att gå vidare och hjälpa andra. Därför är jag tacksam för de prövningar jag varit tvungen att ta mig igenom – det byggde mig till det jag är idag och jag känner att jag klarar alla prövningar som ligger framför mig.

Jag har sagt det förr och jag kommer fortsätta känna så – Tack till de människor som mördade mig och försökte ta min själ. Tack för alla år av mobbing och misshandel, tack till alla er som fullständigt sket i mig. Tack för fetman som i slutändan blev mitt eget fel och Tack till de som förgrep sig på mig när jag var liten. Tack till dig också morfar (may the lord have mercy upon your soul) för alla mardrömmar du gav upphov till. Tack till männen i mitt liv, särskilt dig W, som lärde mig mycket om hur människor kan mörda varandra utan att använda fysiska vapen. Du krossade också mig och mördade mig igen och igen, men jag är tillbaka nu.

Tack. Utan er hade jag inte varit så stark, utan er hade jag inte kunnat hjälpa andra. Tack vare er har många andra människor fått ett bättre liv för att ni gett mig ammunition att hjälpa andra – och jag tänker fortsätta. Laddad och taggad.

För min mördade själ – Tack, det var värt det. 

Lämna ett svar till Anna Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

39 tankar om “Min mördade själ – Det var värt det”

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com