Min operation – så gick det.

Just nu har jag mer ont av att ha fått töja upp mina piercings igen. För min kropp tycker inte om att ha massa smycken i sig så om jag ger kroppen den minsta lilla möjlighet att läka igen hålen så tar den chansen. Jag blöder måttligt och smärtan i magen kommer i vågor. Det blir en lugn eftermiddag och kväll för min del..

I morse vaknade jag okristligt tidigt. Barnen sov hos mormor så jag behövde inte stressa om det i alla fall. Jag tog en kopp kaffe som jag inte fick och jag tog en cigg som jag inte fick och försökte fixa till en rufsfrissa. För jag visste ju att det inte var lönt att lägga ner energi på sitt utseende idag. Jag började plocka ur mina piercings men lämnade de kring munnen till sista minuten eftersom jag vet att de kommer dra ihop sig snabbare.
Lotta mötte upp mig på sjukhuset i Lund och vi gick till KK tillsammans.

Väl vid operationsavdelningen på KK fick jag veta att Lotta inte fick följa med längre. Såvida det inte finns skrivet nånstans att jag av särskilda skäl måste ha med mig någon. Det gjorde mig plötsligt lite räddare för Lotta var en järnpelare för mig. Hon gjorde mig stark och tuff. Om jag kanske bara nämnt att hon faktiskt är syrra på sjukhuset, bara någon avdelning därifrån, kanske läget varit annorlunda? Om Lotta utnyttjat sin yrkesstatus kanske läget varit annorlunda? Jag vet inte. Men jag vet så mycket att sekunden efter dörren stängts bakom mig och Lotta var en vägg ifrån mig blev jag plötsligt mesig som fan.
<KENOX S630  / Samsung S630> Jag blev ombedd att byta om till nät trosor och de var inte ett dugg sexiga som trosor av nät har förutsättning att vara. En operationsklänning tre storlekar för stor och strumpor som gick upp över knäna. Jag fick låna en peang för att skruva av mina smycken och efter lite möda lossnade de och jag fick en brits att ligga på. Sköterskan måste ha läst mig som en öppen bok om hur rädd och nervös jag var. Men narkossköterskan verkade inte se samma sak eftersom hon fick det att låta som om jag inte behöver lugnande, som de brukar i regel ge alla innan operation. "Vi brukar ge lugnande, men det är väl inget du känner att du behöver" sa hon i nekande ton vilket medföljde att jag svara i samma nekande.
Min sköterska var riktigt överdrivet pedagogiskt trevlig. Ungefär som om jag vore en treåring. Jag berättade att jag är livrädd för nålar och svårstucken. Vilekt för övrigt är den sämsta tänkbara kombinationen. Hennes reaktion var inte ett dugg ovanlig eller ny för mig. Hon påpekade mitt yrke och hon påpåkade alla mian piercings. Skenet kan bedra, din höna.
Hon hämtade värmekuddar som hon la på mina händer där jag skulle bli stucken. Efter en 20 minuter eller så kom hon fram till mig och kände hur mina fingrar ändå var som istappar och la de under täcket på min mage. Mina händer blev bara varma just där kluddarna var, ingen annanstans.
När hon sen skulle sticka mig fick hon kalla till en annan sköterska. "Kom och kolla här.. jag kommer inte in!" hörde jag henne säga till den andra sköterskan. Till mig sa hon att hon aldrig sett något liknande. Tydligen var kärlet så enormt segt att hon inte kunde komma in. Jag kände hur hon petade sig fram med nålen under skinnet och känslan var mindre skön. Efter en stunds konsultation lyckades de äntligen komma in i kärlet och blodet rann till. Jag fick medicin intravenöst istället för panodil som jag inte kan svälja. Sen var det bara att vänta. När min tur var kommen kördes jag in till operation och väl därinne pratade jag som hastigast med läkaren som jag hade första gången på KK, läkaren som nu skulle beröva mig en del av min kropp. En sköterska bad mig att själv hoppa upp på operationsbordet – i detta fallet vår sedvanliga "hästrygg". Jag fick andas väldigt djupt och känbde mig så enormt utelämnande, naken och fruktansvärt rädd. Jag fick faktiskt kämpa emot för att itne börja storlipa. Det var kallt i rtummet och jag klättrade upp. De bad mig skjuta ner rumpan lite och en sköterska hjälpte mig upp att sära på benen. Det var enormt utelämnande och hela min kropp blev stel. Särskilt när hon började ta av mig trosorna och höll ögonkontakt med mig hela tiden. Det kändes.. nästan som ett övergrepp men inte lika farligt men minst lika utelämnande. Det var en enormt obehaglig upplevelse och jag önskar att de inte hade gett mig valmöjlighet till det där lugnande utan istället proppat mig full av narkotika så att jag inte brytt mig ett skit.
De la ut min högra arm med en blodtrycksmanschett på och de fäste elektroder på tre olika ställen på bröstkorgen. Sen kom en manlig läkare och höll en syrgas mask över näsa och mun och de bad mig ta djupa andetag. Sköterskan försökte lugna mig och såg hur min puls skenade iväg när deras aparatur kom igång och de kunde se hur uppstressad jag var. Jag vet faktiskt inte, nu  när jag tänker efter, om de gav mig lugnande då eller om de bara söv mig direkt. För en stund senare så brände det utav helvete i hela handen upp mot armen och jag svor till. Sköterskan sa att man sover gott med detta medlet och att jag skulle försöka tänka på något trevligt… Jag dåsade av och..

Sen vaknade jag utav att någon kallade mitt namn. Det kändes som en evighet senare men tydligen hade själva operationen bara tagit en tio minuter eller så. Och med operationsvana var det min första fråga "hur lång tid tog det". Sen frågade jag om jag får kaffe men det fick naturligtvis dröja. De körde in mig på uppvaket och en minut senare stödde jag mig upp på armarna innan en sköterska la mig ner igen och bad mig slappna av. De kollade puls och blodtryck och de körde upp en grej i min näsa. Syrgas.
Jag kämpade allt jag kunde för att hålla mig vaken och piggna till istället för att följa kroppens sömninga signaler. Jag ville därifrån fortare än kvickt så det gällde att visa hur pigg man var så att man slipper stanna längre.
Efter ett tag hämtade sköterskan en kopp kaffe till mig, ett glas proviva och ett glas yoghurt. De brukar servera en smörgås men jag är ju VBG-opererad så yoghurt dög fint och sköterskan ville jag skulle få i mig någonting innan hon släppte iväg mig så jag fick tvinga ner yoghurten för hennes skull.

Lotta ringde uppvaket efter att hon väntat på samtalet som inte kom. Hon hade bett sköterskan ringa efter min OP men ingen hade gjort det så Lotta ringde själv och jag fick prata med henne. Hon hade väntat på sitt jobb, tålmodigt och underbart. Det var en trygghet för mig att veta att hon satt där utanför sen när det blev dags för mig att gå hem.

Sköterskan ville även se till att jag fick allt dropp som var inkopplat till mig. De hade blandat ut det med intravenöst Cyklokapron för att jag är lättblödande och ville se till att jag fick allt i mig innan jag gick hem. Jag fick även recept utskrivet på tabletter av samma sort, i fall jag skulle börja blöda mer än normalt. Sköterskan ordinerade mig att gå på toaletten så att det var icheckat att det fungerade som det skulle och sen fick jag lov att byta om till mina kläder, få armbandet avklippt, information och bege mig ut till väntrummet där Lotta väntade med öppen famn för mig. När vi kom ut där ute tog hon mina papper och läste igenom, beordrade mig att HÄMTA UT medicinen (som jag inte hunnit ännu, förlåt) och ringa om det är någonting. Sedan dess har hon smsat mig hela dagen med jämna mellanrum och frågat hur jag mår.

<KENOX S630  / Samsung S630> De första timmarna efteråt kände jag mig skakig och trött. Jag gick inom ICA och handlade lite, begav mig hem och satte på kaffe och spenderade en hel del tid med att mecka ihop mina piercings, töja upp hål och trycka, klämma och gnälla. Jag har fortfarande inte fått på kulorna på mina ringar, det får dröja tills onsdag när jag ska till studion.

Sen hämtade jag barnen på dagis och möttes av höjda ögonbryn av Phini’s fröken "Är du redan på benen?!" undrade hon. "Jepp, jag har inte tid att vara sjuik, jag har småbarn att ta hand om" svarade jag. Jag har inte berättat för dem om min operation men jag antar att min mamma upplyst dem om mitt tillstånd.

Och där har ni hela historien, upp tills nu när jag snart ska laga mat till oss… Och jag lever ja. Det var en mindre trevlig upplevelse och jag kommer kämpa med att förtränga vissa detaljer av denna dagen.

Du gillar kanske också...

18 svar

  1. alma skriver:

    kram vännen, bamsekram… *hart*

  2. MaddeMad skriver:

    Du e fan stark vännen min!
    Vad var det för jävla sköterska som manade på att du inte behövde lugnande?
    D e hennes jobb att ta hand om & lugna ner patienter INNAN själva operationen.
    Det var starkt gjort gumman!
    Ses ikväll!
    Puss love u! *hart*

  3. Anna skriver:

    Skönt att höra att allt gick bra även om det inte va trevligt… Ta hand om dig och dina barn nu…. *love*

  4. Ellen skriver:

    *KRAMA* Välkommen hem! *trosta*

  5. Carita skriver:

    Men vad skönt att det gick bra ändå även om det var problem med att få in nålen!!!

    Ta hand om dig nu!!

    Många kramar *kjerlek*

  6. ninna skriver:

    skönt att det gick bra nu hoppas vi att du ”läker” fort så du bara kan få må bra nu i fortsättningen.
    Kram

  7. Sarah skriver:

    Åh..
    Jag hoppas någon kommer och rår om dig lite nu kväll,
    för inte ska du behöva vara ensam efter operation med två små barn, du behöver skämmas bort!
    Och slippa göra något över huvud taget!!

    Hoppas du sover gott i natt

  8. Karin skriver:

    Skönt att höra att det gick bra! Hoppas du mår bättre snart!

  9. Frida skriver:

    Skönt att höra från dig och att det gick bra. Vet hur ont det gör när dom sprutar in sömnmedlet :(

    Men nu är det gjort!! Duktig du *blomma* *cheer*

  10. Jessica skriver:

    Jag förstår inte varför inte Lotta fick lov att följa med. Varför dem inte kan förstå att man vill ha någon där hos sig mitt i allt skrämmande. Att dem inte kan inse att det är rätt självklart att man är rädd. Hoppas du får en lugn kväll

  11. Emma skriver:

    Du är en stark person. Skönt att det gick bra även om jag förstår att det är obehagligt.

    Här får du en blomma *blomma*

  12. mie skriver:

    skönt de gick bra :) bara tanken får mig att rysa, oprationer, sprutor och allt de där. Har aldrig varit med om något sådant – möjligtvis när jag va mindre men aldrig ”vid den här åldern” , bara tanken skrämmer mig just nu. Du är stark som fixar det varje gång, heja dig! *cheer* *blomma*

  13. Emma skriver:

    *cheer* Heja Maddis du är bra!!
    När du har tid och lust med mig är jag all yours. Jag tycker att du varit duktig som fan!

  14. TuffLoysan skriver:

    Skönt att höra att det gick bra. Imponerad över att du var på benen så snabbt, och tillbaka i vardagen. Men förstår om du känner att du ”inte har tid” att vara sjuk. Beundrar dig!

  15. Miss Attitude skriver:

    *trosta* *trosta* Beklagar att du ens ska behöva gå igenom allt det här, det måste va så otroligt tungt, men starkt av dig att göra det.
    hoppas du läker snabbt, att du snart mår bättre och kan förtränga dom hemska sakena du gått igenom. Glöm inte att vila mycket, det är då kroppen återhämtar sig. Förstår att det är svårt med barn och allt.
    Kram! *blomma* *kjerlek*

  16. Emma skriver:

    Hej. Du kommer orka dig igenom det här oxå. Hoppas att du mår lite bättre idag.

    Tänkte berätta att det här är min nya blogg och mail adress oxå eftersom jag och min sambo gifter oss på fredag. Så att du inte tror sen att någon har ditt lösen som du inte känner till. Det är alltså fortfarande jag =)

    tidigare emma cederquist, misscomplicado.blogspot.com

  17. Therese Anerland skriver:

    Skönt att höra att allt gick bra även om det var mindre behagligt. *love* *kjerlek*

  18. Thina skriver:

    Tur att det gick bra! men jag tycker att det va konstigt att dom inte sövde dig från början! Jag har opererat i underredet, med titthåls operation men det va under narkos! fast jag ville va vecken och se..
    Men det fick man inte alls! Så man tycker att dom borde gett dig nåt rejält innan!
    Men skönt att det gick bra!

    Krya på dig och ta det lugnt!
    *blomma*

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com