Min penna glöder (jag skriver på boken)

 
Det är faktiskt inte så jävla lätt att skriva på denna boken, ska ni veta. Rent fysiskt är det ingen ansträngning och jag skriver nog ganska snabbt. Problemet är den känslomässiga biten och det är enormt påfrestande att nysta i mitt eget garn och återuppleva, minnas och ta tag i mitt förflutna för att få ner allt som hänt, sagts och känts i mitt liv. Men jag vet att när det väl är nere och ur mig så mår jag mycket bättre och lättare. Det är just när jag skriver som mina andetag tycks vara tyngre.

Jag har nog omedvetet medvetet inte skrtivit på boken på ganska länge. För jag har faktiskt haft fullt upp med att leva. Med att bara vara. Att gå till jobbet, laga mat till mina barn och träffa mina vänner. Och just den delen av boken jag har nått fram till är de sår som är nyast och därmed svårast att ta sig an igen särskilt som det gör sig så ständigt påmint, om och om igen. Jag har nyss gått igenom seperationen i boken och är mitt uppe i att berätta om vårdnadstvisten och jag är tacksam för de blogagrna jag har som återuppfriskar mitt minne om hur det egentligen var för annars hade jag medvetet förträngt en del. Jag gick tillbaka till den hemligaste bloggen och minns allt igen. Vilken sjuhelvetes historia.. På nått sätt känns det som om det var århundrade sen men nu när jag ögnat igenom mina egna ord minns jag det som om det vore igår.

Tänk om jag lika lätt hade kunnat öppna en bok eller en dagbok för att läsa om framtiden, som om det redan hade hänt? Tänk omn jag kan få lov att skriva min egen framtid leva det därefter..

Stackars starka maskrosbarn

Jag undrar var och när min bok kommer att sluta. Meningen från början var att jag skulle skriva om min traumatiska barndom och mina tonår men allteftersom jag skrev så levde jag. Och när jag levde insåg jag att det slutade inte. Mitt liv gick samma väg och jag banade väg för nya traumatiska händelser – för det är det enda liv jag känner till att leva och detta är en uppfriskande insikt. Så om jag får bestämma lite, och det tänker jag göra, så kommer min bok sluta nånstans detta året för att kunna börja skriva en ny bok. De vägarna jag vandrade i min barndom, mina tonår och ända fram till nu, mitt 30:e levnadsår, får sluta här. Detta blir min bok – mina första 30 år. För vägarna jag ska välja härefter ska inte vara lika destruktiva. Rikedom, Lycka och Kärlek väntar på mig, det har jag bestämt och det blir min andra bok.

Du gillar kanske också...

3 svar

  1. Emma skriver:

    Toknyfiken….

  2. Kicki skriver:

    Ser fram emot att läsa :)

  3. Andie skriver:

    Du är verkligen stark som tar dig an denna uppgift att skriva ner ditt liv. Du är en förebild att man inte bara är ett offer utan också en överlevare.

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com