ante omnis mea familia

Min självbiografi: Motivation

Boken jag skriver ligger latent bredvid mig och längtar efter att fyllas på med ord och meningar i omfamning av mina minnen och erfarenheter. Mina ursäkter är många. Tidsbrist – jag är ju faktiskt en arbetande ensamstånde tvåbarns mamma. Energi. Mental sådan. Kan du ens ana hur mycket det krävs at mig att öppna dörren där jag packat ner traumatiska minnen..? Jag vet att det är bra för mig, men det är vägen sit som är svår, att ta mig själv dit. Men dte är så överväldiogande. Det ska mcyekt kraft och energi till för att samla sig och öppna den dörren. Vissa människor har svårt att förstå det. Att skriva för mig är inget lättvindigt. Det är inget ytligt. Oavsett ämnet jag må beröra är varenda liten bokstav viktig för mig.

Än så länge är det mina mest distinkta minnen som är nerskrivna. Ganska diffusa och hastigt nerskrivna med mindre detaljerade beskrivningar. Jag har hunnit med att anteckna mina barndomsår och mina tonår. Jag vet att jag glömt mycket utav det som hänt men antecknar det när jag får en flashback. För det är oftast så jag i dagsläget minns saker från förr. Flashbacks och rysningar. En doft, en smak eller någonting man ser kan framkalla ett minne – ett minne så starkt och klart att man genast förs tillbaka till DÅ det hände och åter igen befinner sig där och känner den där doften igen i näsborrarna eller smakar den där smaken igen. Har du hört om det? Har du kanske upplevt det med? Flashbacks..

Och nu när jag hunnit med barndomen och tonåren har jag nyligen gått igenom just när jag och mitt ex separerade. Fram tills slutet av 2006. Nu sitter jag fast. Fast för att det var så nyligen allt detta hände och jag vet inte om jag egentligen bearbetat allt detta ordentligt för att börja gräva i det igen, sortera känslor och tankar och få ner allting så ”kallt” som möjligt. För det är så jag vill berätta min historia – just nu. Känslorna och tankarna kring mina upplevelser får komma sen när det svalnat så att min bok inte blir något känslodravel. Jag vill inte att fokusen kommer bort, jag har ju någonting att berätta.

Det som är viktigt för mig när jag skriver är lugnet omkring mig, jag skriver i takt som jag hör mig själv säga det i huvudet och vill helst inte bli störd på något sätt alls. Jag kan lätt bli irriterad om jag avryts mitt i en tanke, mitt i en mening, just när jag skriver. Jag minns när jag skrev introduktionen till ”Witches Tail” och alltid hade keltisk musik spelandes i bakgrunden, ungefär samma stil av musik som vi hörde i filmen Braveheart med Mel Gibson, för den har vi alla sett, inte sant. Den har vi lipat till och rodnat till när vi såg honom lyfta på kilten. Underbara Mel G.

Men jag borde ta mig i kragen och skriva. Jag vet ju att det gör mig gott i slutändan. Det knuter ihop många lösa trådar i mitt liv och avslutar kapitel samtidigt som det ger mig ett tredje perspektiv över saker i mitt liv.

Jag behöver bara motivation…

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

10 tankar om “Min självbiografi: Motivation”