Min son skrek av smärta

Idag har halva min dag varit som sänt från Lucifer själv. Den började bra med frukost och miniteori med Emma innan vi körde runt lite och övningskörde. Jag lämnade av mig själv vid dagis och där började helvetet braka loss. När Phini trotsade mig. Han kastade sina termobyxor mot väggen och sa emot mig och skrek på mig och jag har NOLL TOLERANS. Vi grälade och jag kände hur det sved till i magen. Jag fick på dem kläderna och vi skulle gå mot ICA men Phini var skitsur på mig och ville inte med mig, så han fick gå upp till sin morfar och stanna där. Laaiti följde med till ICA och det gick ganska okay. Det sved fortfarande i magen.
Väl hemma och hämtat upp Phini tog jag ett varmt bad och mina magsmärtor blev värre. Jag fick lägga mig i sängen och vila i nån timme tills Phini tyckte att jag skulle laga mat för att han var hungrig. Sagt och gjort och en stund senare serverade jag fiskgratäng med potatismos, ärtor och morötter. Mina mediciner hjälpte inte, de har egentligen inte gjort det på ett tag, och mina smärtor satt i. Phini somnade i soffan precis när maten var klar och naturligtvis blev det ett jävla liv när han väcktes. Jag försökte äta men fick inget behålla och mina smärtor satt kvar. Det är ju själve fan att man betalar så mycket pengar för medicin som inte funkar längre..
Jag vilade lite efter maten och vi satt i soffan allihop. Faktiskt nästan hela kvällen. Jag orkade inget. Trött, ont och ett jävla dåligt humör. Pojkarna grälade och bråkade och lyssnade inte mycket på mig. Ett tag därefter ville Laaiti mysa mest hela tiden och det kändes väl behövligt. Vi låg i min säng och läste sagor. Då blev ju Phini sur såklart för att jag hade gosat så mycket med hans lillebror men inte med honom.. vad gör man liksom..

Sen började Laaiti gråta om att han hade ont i benet. Först var det det ena benet och sen var det båda och hans gråt blev värre och värre och jag visste att han faktiskt menade det (bortsett från alla gånger han fejkar att haont bara för att få ett häftigt plåster). Och jag kände igen det, det var samma smärta som jag hade så mycket när jag var liten. Växtvärk. Jag minns hur min pappa alltid masserade mina ömma ben med Algesal. Han gnuggade sina händer jättefort med salvan tills de blev varma och masserade sen in det på mina ben och det gjorde så ont men pappa lindrade smärtan. Och med detta i bakhuvudet ringde jag upp mina föräldrar ikväll “Vad hette salvan ni smorjde in mig med när jag var liten, har ni nån sånt hemma”. Nu är det jag som får göra samma sak med min egen son. För vissa saker kan jag gladeligen låta gå i arv. Men jag hade ingen Algesal hemma så jag tog min Cocoa Body Butter och gnuggade händerna så fort jag kunde tills jag kände hur det brände till och masserade min sons ömma ben och sjöng för honom där han låg i min säng och grät. Efter att jag masserat bägge hans ben och smärtan började lätta lite ville han att jag skulle mysa med honom så jag la mig bredvid honom och la armen omkring honom och lät honom somna i min säng. Phini satt vid fotändan och väntade. När lillpojken somnat satte jag mig i soffan med Phini och mös med honom tills han somnade och jag fick bära in honom till hans säng. Shit vad han växer, jag har knappt styrka kvar att lyfta upp honom mer.

Och angående inlägget tidigare idag som egentligen skulle bli ett “hah hah – inlägg”. Jisses vad det urartade bland kommentatorerna. Och lustigt det där, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta att det blir en sådan debatt av en rolig lista och inte alla de gånger jag skriver om viktiga saker?
Det enda det fick MIG att tänka på var kommentaren från Me som tycker att min blogg inte är vad den en gång var. Och det vill inte jag hålla med om, från min stol satt. Jag tycker nog att jag skriver på samma sätt, på samma öppna, raka, ärliga sätt och som jag gjort sedan mina barn föddes är det mest dem jag skriver om och mitt vardagsliv i största allmänhet med en avbrytning då & då för inlägg om tankar. Den enda skillnaden är vkl att jag skrev aggressiva inlägg om Dickhead ett tag, men det är passé.

Ni som följt in blogg ett tag – tycker ni också att min blogg förändrats och om så, hur då?

Lämna ett svar till Bara jag Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

13 tankar om “Min son skrek av smärta”

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com