Min terapi

Så var det det där om terapi. Psykolog, psykriatiker, terapeut, kurator. De kommer i olika former och jag har träffat de alla i alla dess olika skepnader. Äldre män, yngre män, äldre kvinnor, yngre kvinnor. Ingen av dem har lyckats. Ingen lyckas förstå, och eftersom de inte kan förtstå hur ska de kunna hjälpa när de inte ser självaste problemet?
Jag fick rådet av en läsare att söka terapi för att tav itu med mina problem angående det tidigare inlägget.  Det var ett gott råd och jag tackar för omtanken, men… Men.

Mina föräldrar sökte "hjälp" till mig när jag var runt 11, 12 år gammal. Allt antecknades i mina journaler. Allt från hur jag var klädd, min dåvarande sinnestämning, vad jag sa och hur mitt kroppsspråk förådde mig. Det var på den tiden innan jag lärt mig sambandet mellan mina händers gestukulationer och hur min röst bar mig. Ögonkontakten och fumlandet med fingrarna. Alla mina ord antecknades med läkarnas egna ord och med latinska ord som ingen vanlig svensson kan förstå. Det dokumenterades om mina medicineringar och allt skrevs ner. Sen bytte de psykolog/terapeut/kurator och trots att de hade jounalen tillhanda fick jag upprepa allt från början och just som jag gått igneom allt igen efter några sessioner byttes psykolog/terapeut/kurator igen och hela proceduren började om igen.
Efter något år, när jag var i tonåren, blev jag inlagd på psyket för utredning. Jag var inlåst där i 4 veckor. I 4 veckor med 4 killar. Smart tänkt – att låsa in MIG, med min  bakgrund, med 4 killar. Jag diagnoserades, medicinerades och fick utföra massa tester för att se hur det egentligen låg till med mig. De undersökte min mentalitet, min IQ och min EQ, och min kropp genomsöktes både invärtes och utvärtes. Jag har gått igenom det mesta under både barndomen och tonåren men inget av det verkade hjälpa. För att ingen kunde förstå. Deras kunskap begränsades av det ytliga de läst till sig genom böcker och dokumentationer. De kunde läsa sig till hur sexuella övergrepp mot barn yttrar sig fysiskt och psykiskt, hur dessa barn kan hantera det. De visste allt detta teoretiskt  och kunde sitt jobb, jovisst. Men någonstans undrar jag om de glömt bort individen själv. Att alla är vi olika och olikt skapta. Vi hanterar inte vår börda på samma sätt. Somliga snittar sig, somliga blir aggressiva, somliga dricker sprit och rökar hasch för att undkomma minnnen och andra knullar runt som stans hora. Vissa tjejer gör allt på samma gång. Andra tjejer gör inget av det. De förtränger och glömmer bort tills det inte längre finns och aldrig har hänt.

Jag tyckte aldrig om att prata med dem. Jag kände obehag av frågorna för att det var på deras villkor. De ställde frågor och jag svarade. Och de ställde de frågorna som för mig inte var väsentligt. Det var inte det jag ville eller behövde prata om. Den typ av terapi fungerade inte på mig. Och oavsett hur mycket terapi en kvinna/man får så försvinner inte minnen och flashbacks. Och att prata om samma sak om och om igen hjälper inte mycket – det har jag gjort i flera år. Saker och ting förändras inte för det, det som har hänt har hänt i alla fall. För det är ju det man gör hos en terapeut – pratar. Och jag har i dagsläget inga problem att berätta. Jag är, som ni alla vet, en öppen bok. Jag skäms inte för något och jag har inga hemligheter.

Och jag känner inte att något av detta hindrar mig i mitt vardagsliv. Mitt kärleksliv och mitt sexliv måhända inte är normalt men det är ingenting jag i dagsläget längtar efter iheller. Sen ska ni veta att min barndom och alla sexuella övergrepp har del i detta jovisst men faktiskt är det så att mitt förra förhållande satte sjupa sår i mig och mördade den sista biten av tillit en människa kan känna för en annan. Det finns olika typer av övergrepp mot en människa och mitt ex var av den värsta sorten som tog hela min barndom och återupprepade den för mig under några intensiva mördande månader. Det har tagit mycket arbete och tid att försöka ta sig över det och stundtals undrar jag om jag någonsin kommer bli helt hundra igen.

Min terapi är detta. Detta du har framför dig just nu, som du sitter och suger in. Mina ord. Mina tankar, mina känslor, min ventil. För om jag är en kokande gryta så är bloggen, dagböckerna och boken jag skriver locket som jag lyfter för att släppa ut all min ånga. Jag mår mycket bättre efter varje gång jag skrivit ner allt.

Detta är min terapi.

Du gillar kanske också...

9 svar

  1. ninna skriver:

    jag tycker att bloggande är kanonbra terapi, har ju själ vfört dagbok sen man var barn och det följer med även nu i vuxen ålder. Man mår väldigt mycket bättre av att skriva av sig.
    Dock upplever jag att jag själv inte får så mkt tid som jag önskade vid datorn och kunna verkligen blogga och skriva ner mer än vad jag hinner göra idag.

  2. Anna skriver:

    Jag håller med Ninna att blogga är en super bra terapi. Men när jag gick till psykolog nu sist så va det inte alls att hon ställde massa frågor utan hon frågade mig bara varför jag va där. jag fick berätta vad JAG ville ha hjälp med och det ända hon gjorde va att lyssna och komma med förslag på lösningar till dom problem jag hade då. Jag tyckte att det kändes jätte bra med henne jag hade då hon va i min ålder och det kändes inte alls som att hon typ såg ner på mig.. =) Men jag förstår om du inte vill gå i terapi efter det du gått igenom med just psykologer mm… Man ska göra det som känns bäst för sig själv så länge det hjälper…. *clap* *love*

  3. Ellen skriver:

    Jag tror visserligen inte att psykolog/teurapet jobbar så i dagstid, jag går och hela tiden frågar hon vad jag behöver prata om och när vi kommit in på ett ämne ställer hon nyckelfrågor för att komma åt problemen. Vi har aldrig pratat om barndom och liknande för det har enligt mig själv inte vart aktuellt. Men fortfarande är det ju så gumman att du själv känner vad du behöver, ingen annan kan ju göra det åt dig. Jag bloggar också och där tar jag ut min frustration över alla diagnoser som drabbar den här familjen, min ilska och min förtvivlan likväl som min lycka, glädje och mitt hopp.
    Jag hade dock (för din skull) vart mycket nyfiken på att höra vad ett proffs skulle säga om dina öppna, ärliga och kanonfina bloggar, ord från din sida är nog i många fall överflödiga om man har läst din blogg, du lär, du lever och du förändrar din situation till det du vill uppnå och så som du vill att ditt liv ska vara! Stora creds för det! *krama*

  4. Emma skriver:

    Och jag är tacksam för att du låter den ångan pysa ut.

  5. FantasyMoon skriver:

    Yea man.. en bra ventil det är. Alla skall plågas och skalas av vart enda litet skyddande lager.. innan man kan lämna saker bakom sig, bit för bit. En mening i taget kan konserveras in i sin lilla kategori och suvas undan.. då den är klar.

    hum.. detta är inte bra.. Du inpsirerar mig till att blogga. :D Skall nog blogga liten dagbok jag. :P

  6. Therese Anerland skriver:

    Jag tycker inte om psykologer eller rättare sagt hjärnskrynklare överhuvudtaget.
    När jag har det jobbigt så skriver jag eller verkligen pratar ut med någon nära.
    Precis som du själv skrev du är så öppen och ärlig om precis allt och det är ju därför som vi alla läser din blogg.

  7. Johanna skriver:

    Tycker du är en förebild för många,du har gjort så att ja kunnat öppna upp mig själv för människor bara genom att läsa vad du skriver:) jag har inte gått igenom allt som du gjort men några punkter har ja allt gått igenom …tack för att du berättar om ditt liv så öppet o du hjälper nog fler människor än du tror:) kram Johanna

  8. Främling skriver:

    Hej! Jag undrar om du vet någon hemsida där man kan ställa fråga och få lite terapi eller hjälp, har tydligen ett problem i mitt förhållande som jag INTE kan diskutera med min flickvän eller någon som jag känner!!! Skriv gärna till mitt mail! Tack så mycket!!!

  9. Felicia skriver:

    Hej Främling. Detfinns en sajt som heter Terapisnack. *rock*

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com