Mina kidz – man väljer sina strider

Ni som är multipla ensamstående småbarnsmammor (läs: ensam med mer än en liten unge) kanske kan relatera till mitt dagens inlägg – om hur kaotiskt katastrofalt morgnarna kan kännas. Lägg till försening ovanpå det och smaksätt med försovning.

Mina barn börjar dagis kl 9. Jag tror att jag fram tills på sistone varit den enda mamman som faktiskt alltid kommit i tid. Men med Laaitis dåliga sömn har jag, trots att jag inte velat erkänna det,varit tröttare än vanligt och haft svårt att komma upp på morgonen. Det kan bli så, när jag har sovit i samma ställning med en tvååring som använt mig som madrass.
Barnen har faktiskt inte (förvånande nog) ställt till med jävelskap om morgnarna på ett  bra tag (peppar peppar) så jag har inte vaknat med oro i kroppen och undrat om det brinner någonstans, vilket innebär att jag har kunnat dra mig någon extra minut under täcket i sängen innan jag märker att klockan är alldeles för mycket.

Morgonrutiner. Alla har vi sådana.
Jag stiger upp, går ut i hallen och tar nyckeln som ligger på hyllan och låser upp köksdörren. Varför dörren är låst? Läs här.
I köket sätter jag igång kaffekokarn som är väl förberedd kvällen innnan med en laddning extra wake-up-call. Sen tar jag Laaiti med mig in på badrummet och bytar hans blöja medan han sparkar mig på solar plexus till skratt. Jätte kul. Hysteriskt roligt. Sådär skitskoj att jag får hejda mig själv från att bryta av hans tår. Toalettdörren fick jag sluta låsa när Phini släppte sin blöja helt och behöver använda toaletten när han vaknar. Annars har den också varit låst. Varför? Läs här.
Så varje morgon hoppas jag, av allt jag förmår, att badrummet är intakt och att Laaiti inte ätit tvål eller tvättat sig med tandkräm och att mitt 200kronors läppstift inte har målats väggar med.
När Laaiti är bytt på går vi ut i köket där de får sätta sig på sina platser och jag ger dem frukost. När de väl börjat tugga tar jag min kaffekopp och en ciggarett  och låser upp dörren till vardagsrummet. Varför den är låst? Läs här.
Sen sätter jag mig på balkongen för att röka och dricka lite kaffe i så lugn mån det går som jag lyssnar på pojkarnas höga toner. Sen är det dags att göra sig iordning.
Jag går in på toaletten efter den vanliga uppmaningen om ”ät up nu, sluta skrika, rör inte mammas vindspelare, sluta skrik, sa jag!! ÄT NU!”.
Jag sätter i regel upp håret, ta på nödkittet mascara och drar på mig kläder, borstar tänderna och går ut i köket igen för att påminna pojkarna om att äta upp och sluta skrika. De har en förmåga att peppa varandra. Om Phini höjer rösten ska Laaiti fullkomligt vråla. Sen ska Phini matcha det.
Jag letar fram kläder till pojkarna och när de är klara så får de gå in på toaletten och tvätta av sig innan de klär på sig. Phini kan själv. Han är ju fyra och duktig. Han ska inte ha någon hjälp, tills det kommer att knäppa sins jeans, där inser han att loppet är kört.
Oftast får jag på Laaiti strumporna innan han skrattar och springer iväg och gömmer sig. Tick tack, tick tack, vi är redan sena. Jag springer efter honom och sätter honom i mitt knä och får på byxorna men hinner inte knäppa dem förrän han har sprungit iväg med ett ännu högre skratt och ställer sig i sitt rum och leker katt & råtta med mig. Tick tack, tick tack, vi är fortfarande sena. Under tiden har jag varit tålmodig och berättat att vi ska klä på oss nu sen gå till dagis och att han kan inte springa iväg nu. Laaiti skrattar fortfarande åt mig. Trots att jag höjer rösten och tycker jag låter förbannat tuff, så skrattar tvååringen åt mig. Jag får ta och hålla fast honom när jag tar på honom tröjorna under tiden han börjar bli sur för att jag inte leker med honom. Taskigt läge. Under tiden står Phini och hoppar bredvid mig för att jag ska hjälpa honom knäppa jeansen ”Ta på sig strumporna sålänge, Phini, jag hjälper dig snart, jag ska bara ta på Laaiti tröjan”. Phini tar  på en och en halv strumpa ”Mamma, kan man ha det såhär?” skrattar han. När Laaiti är påklädd hjälper jag Phini med byxorna och får springa efter Laaiti igen för att få på honom overallen samtidigt som jag säger till Phini att ta på sig sin. Phini lackar ur för att han inte kan dra upp sin overall och laaiti vägrar klä på sig. Phini börjar tjuta i frustration samtidigt som jag får mer eller mindre bända ner Laaiti’s ben i overallen samtidigt som han skrattar. När Laaiti’s overall är på och jag vänder mig för att hjälpa Phini så har Laaiti sprungit iväg igen.

Jag säger åt Phini att ta på sig sina stövlar, hämtar Laaiti som ska ha leksaksbil med till dagis varpå Phini totalt tappar besinningen. Laaiti ska tydligen inte ha ett skit med sig. Det får han inte för Phini. Jag säger till Laaiti att han itne kan ta med sig bilen, den kan ju försvinna och då har han ju ingen bil att leka med sen. Men Laaiti försöker truga ner den i fickan. Jag säger till Laaiti att iså fall får han ha bilen i fickan hela tiden så att de andra barnen inte tar den. Laaiti verkar förstå det efetrsom han upprepar mina ord.  Phini går inte med på det utan börjar skrika att det är HANS BIL, att Laaiti INTE FÅR ta den med sig. Jag förklarar för Phini att det får han visst, han brukar ju själv ta med saker och visa sina kompisar på dagis, då kan Laaiti också få det. Phini förklarar för mig att det inte är leksaksdag på dagis. Men det gör inget, han får ta den med, säger jag.

PhiniHalsduk, stövlar och mössa senare och Phini skriker fortfarande som Laaiti förnöjt stoppar ner bilen i fickan. Phini ville inte ha med sig någon bil själv, det var bara det att Laaiti inte skulle. ”Phini, det är mamma som bestämmer och nu säger jag att Laaiti får visst ta med bilen. Nu vill jag inte höra dig säga mer om det. Ok?!” Phini fortsatte en stund till och jag fick med mer kraft i min röst berätta att jag inte ville höra ett ord till om bilen. Till slut förstod Phini att jag menade allvar. Phini var jätte arg på mig. Tills vi kom ut i trappan och han såg dagiskompisen gå utanför. Då släppte hans ilska.

Väl framme vid Laaiti’s avdelning, plockade han fram inte bara en bil, utan två bilar ur fickan som han ska visa sin fröken. Jag sa åt honom att han får stoppa ner bilarna i sin låda, men Laaiti skulle visa. Det kan jag gå med på, varför hade han annars tagit med dem? Jag sa åt honom att han fick stoppa ner den EFTER att han har visat. Phini började lipa igen och jag berättade för Phini att Laaiti ska ha sin bil i sin låda och tack gode gud att Phini nöjde sig med det.
LaaitiVi gick in till de andra barnen och fröknarna efter jag och Phini satt på våra snygga blåa skoskydd och jag berättade för Laaiti’s favorit fröken, med glimten i ögat att Laaiti tvunget skulle visa men hoin kanske kunde få honom att lägga ner dem i lådan sen, han lyssnar inte mycket på mig, inte när jag föreslog att bilarna skulle vara i lådan, inte när de skulle vara hemma. ”Då är det bara att ta dem och ta den dusten” säger fröken och jag såg för min näthinna hur jag tacklar henne och skallar henne på näsbenet. Ta den dusten? TA DEN DUSTEN?! Vet hon HUR MÅNGA duster jag tar varenda morgon? Vet hon hur våra morgnar ser ut.. kan hon inte ens försöka föreställa sig? Hon vet att jag är ensam. Hon vet att jag har två barn. Hon vet att de är tätt i ålder och hon vet i vilken situation vi befinner oss i. Nåja.

Jag tycker väldigt mycket om mina barns fröknar. Somliga mer än andra, naturligtvis. Och jag antar att hon inte läser min blogg och har följt mina barns bravader och vet hur många duster jag tar med mina barn och deras tjockskalliga små viljor. Jag tar deras duster. Ofta och väl.

Men som en god vän sa till mig, man väljer sina strider.

Du gillar kanske också...

14 svar

  1. Teres/Bidosa skriver:

    Att klä på en 2-åring e som att sätta nätstrumpbyxor på en bläckfisk med epilepsi!!

  2. GirlGoesMom skriver:

    haha ajg vrider mig av skratt! Förlåt, men FY FAN vilka mornar.. jag som tycker jag har fullt upp med EN 1,5åring! Stackars. stackars. STACKARS dig… det här får du ebrätta för pojkarna när de är stora… Och nita fröken!!! Det är min åsikt.

  3. patruska skriver:

    vilka ungar. du säger att du höjer rösten till dom. efter att ha hört din whiskyochciggar röst du har så hade jag nog blivet skit rädd om du hade hjöt rösten mot mig hehehe

  4. Tale skriver:

    ha ha ha :oD I’m sorry! I know it’s not nice laughing but I can’t help it. I am not a singelparent, and it for sure helps a lot to have a dad, not noly a spermdonator, for the kids. But belive me, since I also have all weekday mornings alone with 3 terrorist under the age of 4 I have at least a small clue of what you’re talking about. My morning today was nice though, it only involved one glass splinterd on the kitchenfloor, one bowl of porrige on MiniBråks head and lap, and best of all just one crying kid. Not bad at all, beeing in this house. After an rather terrible evening two months ago, my moter said: ”Well well, in a while it’s a good story you can laugh about” I almost crept through the phone and killed her! But maybe I’ll write the story down in a mail and see if she was right. She also said ”you get the kids you deserve, honey!” What the fuck did she mean by that?!? ;-)

  5. becky skriver:

    förlåt men jag kan inte låta bli att skratta. Men jag förstår att du har ett helvete på morgonen me.Barn dom kan;)

  6. Anna skriver:

    haha… ja om jag hade haft det så där på morgonen så hade man ju inte pallat något mer på hela dagen sen.. :)

  7. A skriver:

    Hej. Jag gillar din blogg skarpt. Man behöver inte vara ensamstående för att ha sådana jobbiga morgnar.Även om jag förstår att det är värre då förstås eftersom du aldrig har ”avlösning”. Jag har haft typ sådana morgnar nu i minst tretton år…Det tar aldrig slut….Jag har också två pojkar tätt i ålder och de vill aldrig som jag vill…. Krig varje morgon och det är bara jag som tar det eftersom maken jobbar lååånga dagar och säkert inte hade gjort något ändå:(. Och fy vilken dum kommentar av fröken…Men det är rätt typiskt dagisfröknar… Ha en bra dag nu:)

  8. Hanna skriver:

    Man får perspektiv på sin tillvaro genom att läsa detta.
    Och jag tror jag kan känna igen frustrationen du måste ha varje morgon och ändå har jag endast passat ungar så jag vet att jag kan lämna bort dem sen ju!
    Beundrar dig för att du inte blir total tokig ;)

  9. Anki skriver:

    Bra gjort!!! Du är tuff och stark :) Stå på!! ;)

  10. Ninna skriver:

    jösses säger jag bara…:-)

  11. Johanna skriver:

    gud, jag tror inte att jag vill ha barn :P

  12. MaddeMad skriver:

    Ha ha ha jag lider med dig! Ändå har jag bara ett barn. Jag minns när Kevin var 1,5-2,5 år och jag skulle ta på honom vinteroverallen kl:06 på morgnarna. D var ett helvete! Tog jag på honom overallbenen så slet han av sig overallarmarna. Jag var konstant svettig & jäktad. Usch vilka tider! Tur i oturen att du slipper jobb 7-16(även om d e skönt m dagsjobb) för då hade d varit kris! Jag kan glädja dig att d blir snart bättre. Phini har blivit en sån förstående & duktig grabb. Laaiti kommer oxå dit. Men som sagt.. jag lider m dig! :)

  13. MansonDust skriver:

    Haha, känner igen det där med att de ska överrösta varandras skrik när de ska äta.. >_<

  14. Jessica skriver:

    Alltså, hur man står ut med allt det där är ett under. helt ensam liksom. Jag hade nog slitet sönder mitt egna hår samt fått gå med handfängsel för att hindra mig själv att göra något otillåtet

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com