ante omnis mea familia

Minnen finns överallt

Kära dagbok.

Nu har jag nyss lämnat mina pojkar på dagis. De målar om inne på Laaiti’s avdelning vilket innebär att de inte kan vara där inne på ett tag. Barnen flyttas då temporärt till någon av de andra avdelningarna och det är smart, tycker jag, att Laaiti får vara på den avdelningen som han ska flytta till i höst.
Jag sitter nu och väntar på att Jenny ska bli färdig med sin frulle så att vi kan ut och promenera. Det är underbart väder idag och jag känner mig förbannat motiverad och taggad ut i fingerspetsarna.
Jenny äter frulle innan vår promenad, jag äter efter. Jag har hört att det är bättre. Jenny går upp fem på morgonen eller så och cyklar till jobb. Sen har hon ”håltimme” mellan 9-12.30 och däremellan äter hon frukost och från och med idag promenerar med mig.

Så, kära dagbok. Jag sitter med mitt gröna thé (rabarbergrädd) och njuter av solens sken i mitt kök och funderar på vad denna dagen kan ha att erbjuda. Promenad, cykling, frukost, städning, kanske.

På radion spelas Lemon Tree. Ni måste ha hört den, den var poppis för några år sedan.. ”Några år” sen för en kvinna i min ålder är en sådär 10+ år. Runt kröken. Tänk att tio år känns som igår…
Lemon Tree får mig att tänka på T.
T var min allra bästa vän när jag var tonåring och det är lustigt det där, hur jag minns att vi blev vänner. Från att gräla och vara ovänner till att bli bästa vänner. Vi hade en period då vi umgicks dagligen och hon var nästan en del av min familj. Hon sov hos oss och var alltid hemma hos oss och när mamma dukade bordet för middag placerades en tallrik automatiskt åt henne med. Jag hoppas att mina barn också får en sådan vän som jag kommer automatiskt duka på bordet åt och kalla alla till middag.
Men vad hände egentligen mellan T och mig? Jag vet faktiskt inte. Gled vi isär? Förmodligen. Vardagen kom emellan. Hon fick sin första son ganska tidigt och flyttade till en annan stad och innan jag visste ordet av hörde vi inte av varandra så ofta mer. Vi träffades då och då men inte mycket mer. Hon flyttade tillbaka till vår by och jag hoppades att vi skulle ta upp vår vänskap igen men det blev aldrig så. De gånger vi träffats i ”vuxen ålder” känns det inte som förr – vilket egentligen är givet. Men det finns många stunder då jag tänker på henne, särskilt som jag hör Lemon Tree på radion..

Visst är det (på gott och ont) underbart att vissa små saker kan betyda så mycket och få oss att resa baklänges i minnesbalken. En asdålig låt på radion får oss att tänka på en gammal vän eller pojkvän, en aftershave som påminner om den heta natten med den där snygga killen som aldrig ringde tillbaka.. Små saker som kan betyda mycket. På gott och ont. Och jag har många sådana saker.

Att äta glass ur samma bytta med varsin sked får mig att tänka på min sommar romans jag hade för några år sedan (DS). Att äta kryddstarka nudlar (Samyang Ramen, 3-minuters) toppat med smält ost får mig att tänka på mitt ex – och nej, de nudlarna äter jag inte mer eftersom jag mår illa av bara lukten. Jag fick byta märke.
Alla sånger jag fått dedikerade mig av gamla beundrare.
Minnena är många och det visar sig ofta som små oskyldiga flashbacks. Låten som drar mig tillbaka i tiden och sätter mig framför personen som den får mig att tänka på. Nudlarna som ger mig smak i munnen bara jag tänker på dem..

Nåja.. Nu måste jag göra mig iordning och hämta upp Jenny.

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

9 tankar om “Minnen finns överallt”