Mitt arma hjärta brister

Jodå, Hanna – med Lotta har det gått bra och det bevisar bara en sak – att vår vänskap är sann och äkta.
Till en början var det mer jag som var tyst (och det efter erfarenhet har jag lärt mig när det är dags att bita sin tunga) men det släppte efter ett tag. Ungefär som om ett tyst ”det är okay nu” hade uttalats utan ord.
Mötet gick bra idag och jag har lite mer kött på benen om jobbet i sommar och ser enormt mycket fram emot det.

När det gäller den andra biten, den biten som passerar platonisk vänskap – nej det där verkar vara borta. Och mer om det tänker jag inte gå in på i denna publika delen av bloggen. Måhända en av mina andra bloggar, om inget annat i ett låst inlägg, när jag funnit de rätta orden och kunnat placera mina egentliga tankar och känslor och få lite feedback om det… eftersom man inte alltid får det annars.

Ikväll när jag hämtade pojkarna var de förbannat anti mig. De vill absolut inte hem med mig. De vill vara hos mormor. Det värker så i mitt arma svältfödda hjärta som hungrar efter kärlek, när mitt eget barn föredrar någon annans omtanke, kärlek och sällskap över mitt alldeles egna. Vi grälade lite efter att barnen turats om att slå på mig, räcka ut tungan åt mig, skrika åt mig och säga att jag är dum var varannan minut. Jag sa åt de bägge två att jag inte ville ha med det att göra. Jag förklarade att jag jobbar så mycket och ser de så sällan och har längtat så efter dem och tyckte inte alls det var roligt att de var så elaka mot mig. Med det sagt stängdes dörren till deras rum och där fick de sitta.
Jag förmodar att Phini tog till sig det jag sa för en stund senare hörde jag hur deras dörr öppnades och jag kunde höra min förstfödda pipa ett ”mamma.. jag älskar dig..” från hallen. Och alla irritation rann ur mig. Jag bad honom komma till mig och upprepa sina ord och tog honom i min famn, pussade på honom och berättade hur mycket jag älskar honom också, hur jag saknat honom och längtat efter honom. Resterande kväll spenderade jag och pojkarna till kuddar, filtar, levande ljus, chips & dippa med läsk och Merlin II. Det började åska ute och blixtrarna lyste upp rummet när himlen öppnade sig.

Jag råkar tillhöra den gruppen som inte räds åskväder utan tvärtom. Jag finner ro när det åskar ute och blixtrarna lyser upp hela rummen. När det öser ner ute och man känner hur spänningarna i hela kroppen släpper, som man grott på dagarna innan ovädret i form av huvudvärk, illamående, konstiga vibbar i hela kroppen och fucking bad judgement. Allt släpper och rinner ur en som ett vattenfall. Vi satt i soffan när det mullrade till bakom oss och Phini kröp ihop ”mamma, jag är rädd” sa han. Jag satte mig närmare honom och la min arm omkring honom med ett lugnande ”Phini, du behöver inte alls vara rädd. Det är bara himlen som är lite arg”. Jag tog med mig bägge pojkarna ut på balkongen där de inglasade fönsterna höll oss varma och torra inomhus. Laaiti satt i famnen hos mig och Phini på den andra stolen och vi lyssnade på mullret och tittade på blixtrarna och det var  så mysigt med det lilla ljuset brinnandes där på bordet hos oss. Jag vill inte att barnen ska känna rädsla för moder natur men de bör verkligen ha en stor del respekt för henne.

Efter en stund begav vi oss in igen och tittade på filmen igen som Phini somnade på soffan till. Laaiti somnade i famnen hos mig kort därpå som vanligt.

I morgon är det måndag och en ny vecka börjar igen. Helgen har lämnat mig reflekterandes om vissa aspekter av mitt liv och jag kommer fram till samma kontenta som alltid. Jag har det bra som det är och jag vill inte förändra det ännu. Och den biten inom mig som längtar efter någonting annat, någonting mer, skjuter jag ner omedvetandes medveten och skjuter ifrån mig vissa människor. Och det är tydligen helt okay för jag hör inga protester och det lämnar mig med svaret att det var så som var det bästa och det som i det tysta enats om.

Nu svamlar jag igen jag vet, jag är nog bara trött.. Jag lovar att få ner allting konkret i ett utelämnande låst inlägg inom kort. Tills dess – Godnatt idioter.

Du gillar kanske också...

9 svar

  1. Sandra skriver:

    You are a true supermum *hart*

  2. Anna skriver:

    Ja jag tycker också det är mysigt med åska *love* och speciellt när man har någon annan att mysa med också. Som du har dina barn… *kjerlek*

  3. Hanna skriver:

    Tack för uppdateringen, satt som på nålar!

    Åh meen, mormor:ar ÄR ju så speciella, klart att barn längtar hem till dem.. men jag lovar att dem hade längtat hem till dig också ganska fort.

    Och Moder Natur, ja. Jag älskar dess krafter. Men som du skrev så ska man ha respekten med sig.. Man är liten som människa på denna jord mot Moder Naturs krafter.. Rädd behöver man inte vara, men respekten ska man ha med sig.. Det ska jag lära Mio också =)

  4. Maria Malmgren skriver:

    efter när jag var liten och en åskboll kom in i vårt hus så sedan dess har jag varit skiträdd , där jag är uppväxt slog blixten ner hela tiden antingen i kyrkan eller i träden runt om.. eller i de två slotten :/ .. åska är mysigt på avstånd .. men när det är nära eller ovan på kryper jag i hop i fosterställning under mitt täcke :)

  5. Jessica skriver:

    Usch, jag e livrädd för åskan :( … Alltid varit

  6. Anna skriver:

    skönt föresten att det fixade sig med Lotta… *cheer*

  7. stark skriver:

    va fint med åskan och barnen dina. själv gick jag ut och plockade blommor i regnet med mina små(1 o 2år), blöta blev vi med oj vad dom skrattade!
    har baar läst din blogg några veckor men du verkar vara en bra förälder. bara så du vet. :)

  8. Therese Anerland skriver:

    Va bra att det löste sig med Lotta.
    Jag är åskrädd :(
    När jag var yngre så var det inga problem. Men när jag flyttade till mitt första hem så slog blixten ner och det var inte det minsta kul.

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com