MOD: Att våga våga. 14


Idag hade jag en liten gul lapp i min postbox från Skatteverket. De ville att jag skulle kontakta dem ang namn.
Jag skickade in en ansökan i höstas om namnbyte för mig och pojkarna och har inte hört någonting om det. Jag hade faktiskt planerat att ringa idag för att göra en statuskoll. Och så blev det med. Kvinnan jag talade med berättade att de har haft så mycket att göra och för lite personal att de har kommit efter med alla papper därav den enorma förseningen. Hon berättade hur läget låg till för min ansökan.
För att få byta efternamn på pojkarna måste vi ha deras pappas samtycke eftersom det är hans efternamn de bär. Om ett samtycke inte kan fås måste man ha ett yttrande ifrån Tingsrätten om att det är förenligt med barnens bästa att få ett namnbyte.

Skatteverket bad mig kontakta Tingsrätten för ett sådant yttrande.

Jag ringde Tingsrätten som sa åt mig att det är Skatteverket som ska kontakta Tingsrätten för att be om ett yttrande. Kvinnan på tingsrätten som jag pratade med satt med lagtexten i hand och läste för mig och sa att det var så hon tolkade lagen i alla fall. Hon nämnde att det är väldigt ovanligt med sådana här fall.

Jag ringde Skatteverket igen. Jag berättade vad de hade sagt på Tingsrätten. Kvinnan på Skatteverket höll fast vid det, att det är jag som ska söka yttrande hos tingsrätten således ligger min ansökan fortfarande orörd.

Det är inte omöjligt, att få bukt med allt detta, det är bara tidskrävande. Det vore väl enklare att försöka få ett samtycke från barnens pappa, inte sant? Jo, måhända.

Här kommer den fega biten av mig in i bilden, för jag vågade inte ens tänka tanken. Skulle jag verkligen våga ringa honom? Tänk om  han bara lägger på? Tänk om  han blir arg bara han hör min röst, tänk om han skriker eller säga hemska saker?

Jag chattade med Lotta på MSN och förklarade läget och hon uppmuntrade mig att "bita i det sura äpplet" och ringa. Kan inte gå mer än åt helvete, inte sant. Jag ringde upp henne och fick ett snabbt peptalk innan jag vågade att slå hans nummer. Jag fick kedjeröka och försöka dämpa mitt bultande hjärta som överröstade telefonen. Inget svar. Jag visste inte om jag var lättad eller besviken efter allt mod jag tog till mig. Jag provade att ringa alla hans telefonnummer och hans flickvän med. Inget svar. Jag ringer från dolt nummer som är olistat och det är därför han helst inte svarar. Men jag fortsatte ringa i alla fall, under tiden som jag satt vid datorn och klickade mig fram mellan olika sidor just som han faktiskt svarade. Jag blev nästan lite ställd.

Jag bad om några minuter eftersom jag har en snabb fråga. Jag undrade om han mindes vårt samtal om namnändring och om jag skulle kunna få hans underskrift att byta namn på barnen. Ja. Ja.
?!?
Var det så enkelt..? What tha..
Jag förklarade att jag kommer skicka hem papper till honom och frankerat kuvert som han bara behöver fylla i och posta. Just som jag tackat honom sa han att om jag ska försöka få tag i honom igen kan jag inte ringa från dolt nummer. Jag förklarade läget med mitt olistade nummer. Han lät väldigt konstig på rösten varpå jag snabbt frågade honom om han är okay. Yes, bye, klick.
Och med det var samtalet över.

Tänk att det var så lätt. Jag undrar lite varför. Han blev förmodligen ställd och förvånad att jag ringde.

Detta underlättar för mig och det dröjer inte länge förrän vi har våra nya efternamn! YAY! Snart är allt komplett och fullständigt. Under förutsättning att deras pappa inte ångrar sig och inte skriver under.


Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

14 tankar om “MOD: Att våga våga.