När döden knackar på blir man påmind.. RIP. 

Det verkar som om ryggen är på rätt väg. Det känns i alla fall bättre. Jag ringde min husläkare och vi pratade lite och jag fick bättre tillfällig medicin utskriven. Hon kollade igenom mina svar från magnetröntgen och kom på att jag har dessa låga & buktande diskar som strular så  med största sannolikhet ligger de och tycker på nerver.  Så det tar iallafall udden av det värsta så att jag kan göra det jag måste – bära barn, köra osv. Laga middag. Men det är allt. Vi diskuterade även EDS. Jag har läst läst och läst lite till och pratat med vänner osv och jag vet att jag måste utreda detta mer grundligt.  Vad är då EDS – Ehlers-Danlos syndrom? Ehlers-Danlos syndrom är en grupp ärftliga tillstånd som karaktäriseras av att bindväven har en förändrad struktur, vilket påverkar bl.a. hud, leder, ligament och blodkärl. Det är alltså massvis olika symptom och jag jag uppmärksammats av framförallt vänner och bloggläsare som följt mig genom åren för att många symptom jag har pekar på det. Eds är/kan vara genetisk och jag jag sett några saker hos barnen som gjorde mig fundersam (ex varför Laaitis höfter har en tendens att fastna/klicka och varför Keerons höftled klickade). Även om jag skulle få en diagnos skulle det förmodligen inte förändra någonting mer än att jag vet om det. Att jag har en förklaring på mina bekymmer och kanske då även vad/om det kan handla om, om barnen visar symptom man kan associera. EDS är en väldigt sällsynt diagnos och inte många läkare kan/vill sätta diagnos eftersom de kanske inte kan så mycket i dagsläget. Men information finns att få överallt på nätet.

Meelo är mig veterligen frisk – jag är förkyld. De andra barnen är också friska. Så peppar peppar så håller det i sig. 

På sistone har döden gjort sig påmind i mitt liv. Först fick jag veta att min farbror låg i respirator i Thailand.  Han bodde där. Dagen efter fick jag veta att han dött – Inter blödningar & lunginflammation. Jag har inte haft någon relation till honom sen jag var barn, upp i tonåren sen försvann han. Men han var min favorit och den enda av mina farbröder jag faktist HAFT en relation med. Han var annorlunda från min familj och de andra. Han övningskörde med mig, ställde upp som kontaktperson och backup när jag var en problematisk ungdom som skulle få egen lägenhet. Han köpte startpaket från Ikea till mig med serviser. Ingen av mina andra farbröder har jag knappt ens träffat. Förutom denna farbror, Kalle. Så även om jag inte haft kontakt med honom på flera är så blev jag nedstämd av hans bortgång. Det är en människa jag känt och en gång beundrat och älskat. Så jag tänker tillåta mig själv att sörja honom ändå. 

Nån dag senare fick jag veta att en kille från  mina tonårskretsar gått bort. Nibbe och jag var aldrig vänner. Vi umgicks aldrig. Tror inte ens att vi gillade varandra. Vill snarare minnas att jag tyckte han var ett burdust, otrevligt rövhål (kanske därför vi inte kom överens, det är ju jag med). Men han var i alla fall sjukt smart.  Och han och jag har väldigt många gemensamma vänner – hans syster är en väldigt god vän till mig. Vi träffades mest på fester med våra gemensamma vänner. Han flyttade till USA för länge sen och levde sitt liv där. Och även om detta inte heller är mig någon nära så känns hans död ledsam. Han var ung, alldeles för ung – han råkade ut för en motorcykelolycka och respiratorn fick stängas av efter en kort tid.  Jag vet ju vem han var. Död överlag påverkar. 

Det gör mig påmind om liv och död. Att man inte kan ta något för givet. Det ger upphov till tusen tankar och känslor. Man börjar se sig omkring i sin närmsta krets och uppskatta de vi har i livet och kanske oroa oss för de man inte vill förlora. Jag är en andlig person även om det är något jag sällan visar hur som helst. Jag är inte kristen men jag har min egen tro. Jag tror på något mer. Mer än detta livet. Jag tror på energi. Jag undrar vart Kalle & Nibbe är nu. Har de det bra? Många tankar. 

Ni som följt bloggen länge vet att tarot, kristaller, salvia och annat ”hokus pokus” är min grej. Och jag har de senaste dagarna (av uppenbara förklarliga skäl) börjat söka mer och mer. Meditera. Rena och ladda mina kristaller. Det känns som om någonting drar mig, som en magnet. Som om något viskar inom mig ”det är dags nu”. Jag får rysningar över hela kroppen och blir plötsligt väldigt ledsen och får tårar i ögonen utan anledning. Antar att jag bara tänker alldeles för mycket… jag är nog bara känsligare än vad jag vill tro. Inte alls tuff, alltså. 

Death will do that to ya.. 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

En tanke om “När döden knackar på blir man påmind.. RIP. ”

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com