Natten i vår huvudstad 8


Klockan är strax innan midnatt och jag är nu i Stockholm med uppehåll på 45 minuter. Jag har fått se bland annat globen, kan ni tro. Första (och enda) gången jag varit i Stockholm var faktiskt förra (och enda) gången jag åkte till Östersund men då var det byte av flyg på Arlanda.

Bistron har stängt men jag sitter här ändå, alldeles ensam, det är lugnt och skönt men de ser helst inte att man är här inne men jag fick tillåtelse från en av konduktörerna. Frågar man snällt så är ingenting omöjligt! Särskilt när en flicka talar skånska…

Och nej, än så länge har jag inte begett mig till hans vagn. Men när jag och rummis E tog ännu en fika i bistron satt han där.. vi fick ögonkontakt och vi log lite. Och han tittade mycket. Vi såg varandra på perrongen och trots att jag gick förbi honom två gånger tog han inte tillfället i akt att kontakta mig. Mes..
Så nu får vi se vad som händer. Han stod bredvid konduktören när jag kom fram och frågade om jag fick sitta här inne och han vet var jag är och om han hade nu varit jävligt smart så hade han kommit in. Får se vart denna lilla historia tar vägen..

Det känns lagom trist att känna att man inte har någonstans att ta vägen. Min rumskamrat har bäddat sin säng, som faktiskt egentligen är min enligt min biljett men hon föredrog att ha den understa bädden och jag har nog i ärlighetens namn bättre förutsättningar att klättra upp – jag är ju trots allt född på sjuttiotalet och hon på femtiotalet.
Och jag är inte trött nu. Inte alls. Utrymmet i kupén är som sagt minimal och ett förbannat bök.

Vi har pratat väldigt mycket, min rumskamrat E och jag. Trots ålderskillnaden har vi mycket gemensamt och det känns fortfarande som om hon är en äldre kopia av mig. Hon har i dagsläget kommit till många insikter som jag redan nu nått fram till, det har jag upptäckt under våra samtal idag. Hon fick sina två barn i samma åldrar som jag fick mina och har varit ensamstående med dem. Det känns familjärt, inte sant. Hennes barns pappa var en dickhead och även det känns familjärt. Hon är, som ni kanske förstår, lika öppen och rakfram som jag och det känns som om vi redan känner varandra väl. Avslappnat som gamla vänner, till och med.

så nu är det nästan "bara" sex och en halv timme kvar av min resa och än så länge har det gått förbannat fort och inte alls så tråkigt som jag först trodde det skulle bli… Men jag hoppas fortfarande att "Fredde" – min hemliga beundrare, vågar ta mod till sig.


Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

8 tankar om “Natten i vår huvudstad