November. Snart är året förbi.

November.
Oj – det är ju november nu! Vad hände? Vart tog året vägen, snart är det ju slut. Och som varje år när det börjar närma sig sitt slut brukar jag ta en snabb funderare över det gångna året.

Vad har jag åstadkommit, vad jag jag gjort? Har jag lyckas med någonting eller har jag något fatalt misslyckande i bagaget? Har jag gjort eller sagt någonting jag ångrar?

 

När Wayne lämnade mig bestämde jag mig för att varje år åstadkomma NÅGONTING som för mig – av värde. Det behöver inte vara någonting stort, men någonting som betyder något för mig. Det första året när han stack fixade jag jobb och kämpade med svett och tårar att ta mig upp på fötter igen, mentalt, känslomässigt, ekonomiskt, you name it. Det var tufft. Jag hade operationerna i samma veva, först bukplastiken, sen brösten. De kommande åren renoverade jag lägenheten och började successivt skaffa egna nya möbler och bonade hemma och tog mig an mer och mer jobb. Jag blev mer social och började umgås med vänner igen. Jag hade pojkarna också och jag stämde ju Wayne på vårdnad som jag fick 2008.
2009 träffade jag Martin och den historien känner ni till. Ett totalt fiasko och misslyckande men pärlan i det svinet grodde inom mig och Kaeli föddes ju 2010. Och hela mitt första år som trebarnsmamma har ju faktiskt gått ganska bra ändå. Jag verkar klara av det, tycker jag. Det är inte så överväldigande svårt som jag hade föreställt mig, det har flutit på. Hela 2009 var kaotiskt på många sätt och definitivt händelserikt. Bara året i sig hade kunnat fylla en bok. Sen kom ju 2010 och dramatiken låg än vid mina hälar och jag kämpade för att sparka bort den.

Men mitt 2011. Mitt 2011.
Kaeli fyllde sitt första år och hon sa mamma till mig. Min son började i förskolan och storebrorsan började tvåan. De börjar bli stora, mina hjältar. Jag hamnade i en svacka – eller kan man kalla det ett uppvaknande, någonstans vid slutet av sommaren och började ifrågasätta allt och alla i mitt liv och gjorde några dramatiska förändringar. Jag öppnade mitt hjärta och la det på ett fat för några av mina närmsta vänner och hoppades på det bästa men det resulterade i raka motsatsen och det enda jag kunde göra var att resignera och acceptera utgången av det. Jag sa upp mig från India där jag började jobba första omgången 2002 – där jag träffade Wayne från första början. Jag stängde den boken för gott av olika anledningar. Jag tog ett helt annat jobb med helt andra tider och en helt annan lön och jag ångrar inte det en sekund. För som det ser ut nu är jag hemma på eftermiddagarna med mina barn och jag kan få vara mer mamma nu.
Året 2011 handlade mestadels om omprioriteringar. Jag valde bort delar av mitt liv. Och andra delar försvann som ett direkt resultat av mina egna handlingar.
Ångrar jag mig? Nej.
Hade jag gjort om det? Ja.
Jag måste göra det som jag tror på, jag måste göra det som känns rätt.
Även om det innebär att jag förlorar mycket.

Men året är inte slut ännu och just nu känns det bra. Jag har goda “vibbar”. Jag har införskaffat grejor som ger en känsla av “pricken över i:et” och jag börjar bli mer och mer nöjd med inredningen av lägenheten. Och jag flyttar ju i början på nästa år och det kan ju knappast bli mycket bättre än så, eller hur.  Mitt 2012 kommer nog också bli riktigt bra. Något säger mig det.

Och för resten av detta året..

Början på November har jag först Lisettes förlossning -  på torsdag! Det ska bli en intressant upplevelse.

I mitten av november ska jag gå på Terry Evans storseans vars biljett jag bokade för över ett halvår sedan. Planen var helt annorlunda då än vad den är nu. Jag skulle gå med Lotta – det var min enda tanke. Sen tillkom någon (jag hade köpt 4 biljetter) och sen föll någon bort och någon annan tillkom men beständiga var jag och Lotta. Och läget är helt uppåt väggarna nu. Som planen ser ut kommer jag att gå ensam och vara ensam, även om jag fått erbjudande om sällskap med Emma och Lotta så känns det inte riktigt som att jag hör hemma där. Det känns inte bekvämt. Och några andra människor jag ett tag tänkte att jag kunde socialisera med där har också försvunnit ur mitt liv och jag känner stort obehag och olustig även där. Jag hör liksom inte hemma någonstans och känner mig utesluten (Ja jag ÄR ju utesluteten såklart, i vissa fall är det mitt eget “fel”). Så det enorma längtan jag hade att gå till denna storseans har bytts ut mot.. någonting helt annat. Jag kan inte ens beskriva vad jag känner. Men jag känner mig obekväm och olustig och känner lite att jag kanske ändå inte hör hemma där. Lite ‘out of place’. Vetefan vad jag ska göra.

Senare under november är det dags att ta sig till tingsrätten igen. vad blir det nu, femte försöket? jag vet inte om han behagar dyka upp, om han kommer försöka hålla sig undan eller om han blir eskorterad. Och sist jag åkte in hade jag två vänner som moraliskt stöd men jag tror inte de ‘är lediga tills nästa besök till tingsrätten..  så en liten figur i röda kläder med spetsig svans och högaffel sitter på min axel och viskar att jag borde ringa en viss fröken MJ och fråga om hon har lust att sitta på åhörarbänken och lyssna. Det är ju öppna dörrar – alla är ju välkomna.. What a sight for poor eyes. Man kanske hittar fler ex som blivit illa behandlade som vill sitta och lyssna?

I december har jag Phini’s åttonde födelsedag och ett kalas får ordnas. Det ska julpyntas och julbakas och julfiras sen ska vi fira nyår. Sen hoppas jag att tiden rusar förbi fram till februari så att vi kan flytta till vår efterlängtade marklägenhet!

Men än.. än är inte året slut. Men det gick fort fram till hit.

Du gillar kanske också...

3 svar

  1. Mrs Andie skriver:

    Jag håller med dig om att detta året har gått otroligt fort för som sagt nu är det redan November!!
    Angående den där seansen kanske du skulle kunna lotta ut dina biljetter (eller iaf de extra) här i bloggen till någon som bor i närheten. Det är ju tråkigt att du ska känna dig out of place när det kommer till detta då du verkligen verkat se fram emot det.

    Och slutligen ska det bli spännande att fortsätta följa dig och dina barn även under 2012.

  2. jeli81 skriver:

    Spännande år, och det kommer ju bli en spännande fortsättning!

    Det Andie skrev om biljetterna lät ju bra, annars tycker jag du ska göra det du känner känns rätt i hjärtat! Det är ju något du sett fram emot (vad jag förstått av tidigare inlägg) och då skulle jag gå men skita i de andra. Du går ju för din egen skull och inte någon annan!! Men känn efter vad som känns rätt, du brukar ju ha en bra sådan förmåga!! Lycka till oavsett vad du bestämmer dig för!

    Fortsatt lycka till dig och din familj!! :)

    Kram kram

  3. Millan skriver:

    Du har verkligen åstadkommit nåt det här året! Bytt jobb för att kunna vara mer med familjen, byte av lägenhet (ja, det är ju först nästa år, men det ”hände” i år) och jag tror det kan vara bra för er att komma bort från den ni bor i nu och få ny, frisk luft och energi, du har haft andliga upplevelser, fixat diskmaskin för att underlätta vardagen, rensat bland vänner och bekanta etc etc.
    Jag är övertygad om att du satt igång en positiv spiral, som bara kan leda till goda saker i ditt liv framöver!
    Lycka till med förlossning, rättegång, på nya jobbet och allt annat!
    Stor kram från Trollhättan!

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com