När en mamma går ape-shit-crazy 5


Sådär! Nu har jag farit runt färdig för idag. Lämnat Kaeli på dagis, till apoteket, hem. Köra med Phini till 1:a linjen, tanka, hämta Kaeli på dagis, hämta Eljena på skolan. Hem & släppa av Phini och köra tillbaka till skolan och hämta Laaiti. Hem.
Har jag sagt att vi behöver en 7-sitsig bil? Haha. Men jag är i alla fall så fruktansvärt för mitt prickfria körkort & att vi har bil överhuvudtaget.

Jag ringde ju BUP i höstas för Phini. Han blev mobbad i skolan vilket ledde till att han såklart mådde skit. Skolan gjorde inte ett jävla dugg så jag tog itu med det själv, med hjälp av vänner. Fick liksom gå bakvägen. Tänker inte gå in på detaljer, men pojkarna som mobbade min son fick avlusning och varningar av mina vänner vars son de leker med och de backade.
“Ni ska vara glada att det inte är Phini’s mamma som får tag i er” sa de till pojkarna.
“Varför då? Är hon hemsk?” undrade killarna försiktigt.
”Värre…”

De såg mig nog inte när jag var nere på skolan den gången och framför både elever och lärare läste lusen av en pojke som hade sagt till Laaiti att “knulla sin mamma”. Han skämdes att bli uppläxad framför alla, men jag sket fullständigt i vilket.
Och de såg mig nog inte heller den gången jag körde efter dem för att läxa upp dem, innan de hann ur mitt synfält.
Alltså – jag skäms inte ett dugg. Jag gör verkligen inte det. Den ENDA anledningen till att jag inte sparkat ner dörren till klassrummet och plockat dessa äckliga mobbare – är utav ren respekt och kärlek till min son som bad mig att inte göra det.
För mina barn – gör jag ALLT; och lite till. Man jävlas inte med MINA barn och tror att man kommer undan. Har de inte sett en mamma gå bananas innan så…
Men nu är den historien över. Nu får det fan vara sista gången för mitt tålamod tog slut denna vändan. Nästa gång får Phini helt enkelt förlåta mig, jag tänker inte backa en millimeter.

Men i alla fall; psykologen på BUP tyckte också att Phini tycks må bättre. Och ja, jag kan hålla med, han ha blivit lugnare och tycks må bättre sedan dessa två killar sluta reta honom och slå honom. Men jag fick hennes kort så jag kan ringa eller maila om vi behöver.

Så nu är vi tillbaka till att “bara” ha en unge på BUP – det är ju vår Duracellkanin Laaiti som  behöver lite uppbackning med sina 3 fenomenala diagnoser. Han är ett riktigt ljushuvud. Han är så sanslöst smart och i kombination med sin överaktiva ADHD och förmåga att ha många bollar i luften så blir jag förvånad om han inte blir enormt framgångsrik. Det är antingen det eller en VIP i häktet – det är de två öden som väntar diagnoskidsen. Men det är över min döda kropp att nån av våra barn hamnar snett. Så tänker väl alla föräldrar. Men alla föräldrar är inte jag. Vi curlar inte – vi pushar. Pushar men stöttar. Men gör det själv, för fan! Men det är ett helt annan inlägg – vårt föräldraskap. Olikt många andra men bra på vårt sätt.

Sen har vi Kaeli. Jag skulle inte bli förvånad om hon också har nån diagnos. Hon är lik Laaiti till sättet – energin! Men framförallt, hennes smarthet. Hon var tidig med att prata och har pratat rent länge. Och hon säger såna tokiga saker, man har aldrig tråkigt med henne! Och hon är utan tvekan den tuffaste av våra fem. Hon låter definitivt ingen sätta sig på henne, då åker de på stryk utan en ögonblink. Hon kommer inte bli mobbad – kan inte se det hända.
”Vilken tur att hon har två storebröder som kan skydda henne” har jag hört. Då skrattar jag.
Eh nä – vilken tur att Kaeli har 4 syskon hon kommer skydda.
När Kaeli går in i ett rum så äger hon inte bara rummet – hon äger alla i rummet också.
Kaeli måste man försöka dämpa lite. Till skillnad från Eljena som vi måste “dra fram” lite. Men Eljena har blivit så mycket mer framåt sen Magnus & hon flyttade ihop med oss. Det var roligt att höra dagispersonalen säga samma sak på utvecklingssamtalet innan hon slutade dagis. Och det var kul att se hennes kurva från BVC från 5-års kontrollen där man kunde se när de flyttade in hos oss och hon gått upp lite i vikt. Inte för att hon var mager innan (missförstå mig rätt) men för att hon får annan kost nu. Eljena var/är den tysta, blyga och enormt försiktiga flickan som jämt vill vara till lags. Så det jobbar vi på. Att hon ska få känna att man FÅR LOV att trotsa, vara uppkäftig, säga ifrån, tycka annorlunda etc.

Och Keeron då? Fettoklumpen som absolut inte vill ligga själv. Han KAN vända sig, men skiter i det. Det kanske är jobbigt eftersom han är så fet? Haha. Han kan sitta själv, men varför bemöda sig när han har så många famnar att uppehålla sig i? Han är älskad av alla. INGEN har varit förbannad på honom – ÄN. Han har det utan tvekan bäst i familjen.

Jag ÄLSKAR min familj!!


Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

5 tankar om “När en mamma går ape-shit-crazy

  • MansonDust

    Nej man ska inte backa. Star blev hotad med en MATTKNIV av en unge som höll på & trackade henne av noll anledning i skolan under ett par månader. Föräldrarna gjorde ingenting, trots att jag ringde till dom & sa att NU har han hotat henne med en mattkniv, vafan är felet?! Och dom bara ”Nej han är ju hemma & är sjuk”. Icke, den ungen hade alltså varit ute ändå ringde dom sen & sa. Bra koll… ;)
    K åkte runt & letade efter ungjäveln, tog ett REJÄLT snack med honom framför hans kompisar (K är stor, nästan 2 m & ser för andra förbannad ut hela tiden, haha). Unge spelade ball, men sprang sen hem & grinade. Varav hans föräldrar kom hem till oss & UNDRADE varför K skällt på deras barn. HAHAHAHA! Du hör ju… VARFÖR?!?!?!?! Gör inte dom något så måste fan VI göra något. Och nej, han trackar henne inte längre, alls..