Nu har vi officiellt 2 tonåringar hemma.

Låt mig dedikera ett inlägg och berätta om min son, Laaiti.

Det är den 16 maj 2005. Klockan är 06.53 och jag har precis blivit hans mamma. Vi har nyss träffats men jag inser direkt hur mycket jag älskar honom. Han är kladdig och skrynklig och något av det vackraste jag nånsin sett. Jag lovar honom tyst att jag ska kriga för honom. Att jag ska hålla honom trygg, älska honom, fostra honom och alltid finnas för honom. Alltid. Mitt barn, min son. Min kärlek.

Och så många gråa hår han gett mig, denna speedade duracellkanin. Så många gråa hår. Jag märkte ganska tidigt att han var annorlunda de andra barnen. Inte alls på något negativt sätt, men annorlunda. Han var mer aktiv än de andra barnen och väldigt hyper. Lite stirrig kan man säga. Han var inte alls så eftertänksam som han är idag. Han var impulsiv, vilket han fortfarande är, om än på ett annat sätt. Han var busig och hittade jämt på hyss. Pedagoger på förskolan behöver alltid hålla ett öga på honom och jag likaså när vi var hemma. Men glad var han nästan alltid. Skulle jag räkna upp alla hyss han sysslat med hade vi suttit här länge. Hyss som man idag kan skratta åt.

Efter mycket tjat & påtryckningar på BUP, två utredningar och några år senare efter jag flaggat min fråga så fick vi min modersinstinkt bekräftad – duracellkanin har ju NPF diagnos. ADHD var givet. Men diagnosen autism/asperger och odd kom som en överraskning. Så jag fick söka kunskap om dessa för mig, nya diagnoser. Möten på bup, habilitering och skola. Medicineringar, kunskap, förståelse och anpassningar – vi har kommit så långt. Jobbat så hårt. Jag har krigat för dig älskade unge och för allt du behöver, förtjänar och är berättigad. Och jag kommer fortsätta kriga för alla dina rättigheter. Ingen får stå i min väg.

Idag fyller han 13. Han blir tonåring. Jag inser flyktigt att tiden går fort nu. Tiden fullkomligt susar framför mig och han är inte min bebis länge.

Idag är han fortfarande hyper och stirrig men på ett helt annat sätt. Han är en liten clown som gärna skämtar, skojar, prankar, busar, gör grimaser och skrattar. Han sitter på huvudet för det är hans normala. Han springer istället för att gå och pratar högt. Han är allmänt störig och han vet om det och tycker det själv. Och nej, det är inte i någon negativ ton alls – det är att konstatera faktum.

Hans mediciner han får hjälper honom att koncentrera sig i skolan. Och det var den enda anledningen till att jag kände att han behövde utredas. Om utredningen visar diagnos öppnas plötsligt möjligheter till anpassningar och hjälp i bland annat skolan. Skolor ger sällan rätt hjälp, har man inte officiellt diagnos och bup I sin ringhörna. Jag var orolig att hans hyperaktivitet och oförmåga att fokusera skulle hindra hans möjligheter att tillgodose sig den utbildning och kunskap som skolan erbjuder. Och bihåll fick jag av BUP.

Medicinerna hjälper honom att koncentrera sig och med det kunde han utnyttja större potential av sin intelligens. Jag visste han var smart, det märkte jag tidigt. Men det var sällan som andra kunde se det genom hans hyperaktivitet, innan han fick rätt medicin. Som natt och dag. Mellan åk 1-3 hade klassen två lärare som turades om att hålla ett öga på honom, innan skolan godkände min önskan om resurs. De fick planera sina raster så de inte gick samtidigt för någon måste ha koll på honom. Innan ens hans diagnoser var officiella hade hans mentor redan anpassat skolan för honom. Hon såg hans behov och rättade sig efter det, diagnos eller ej. Det var till enorm hjälp och den grunden hon la för hans skolgång då kommer för alltid vara grundläggande och fundamental.

Han har alla förutsättningar för att komma långt. Han kan verkligen bli vad han vill och jag försöker inspirera och motivera honom. Han är verkligen väldigt smart och begåvad. Man kan lätt glömma att han nu bara är 13 när man pratar med honom.

När han har ett mål eller intresse och motivation så är han enträgen att nå sitt mål, vare det är att jobba ihop en slant för något han vill ha eller jobba på en uppgift som leder honom till sitt mål. Han är alldeles för bra på att argumentera för sin sak till varför han ibland kan vara svår att säga ”nej” till.

Han är enormt kärleksfull – på sina egna villkor, när han som mest menar det och inte för sakens skull. Om han ger någon en kram så är det för att HAN verkligen vill. Han älskar sina syskon, man ser det tydligt även om de kan bråka med varandra. När det verkligen gäller så har de alla varandras ryggar. Han sticker inte under stol med att Keeron och Meelo är hans favoritsyskon men han visar på olika sätt att han älskar de andra också. Hans bakgrundsbild på Facebook är ett foto med honom och hans systrar (av respekt för Nenas biomamma censurerar jag Nena (som egentligen heter något annat)).

Jag är så stolt över honom. Så stolt. Han är så förbannat bra, min unge.

Imorse väckte vi honom med kladdkaka, 13 ljus och presenter. I eftermiddag blir det tårta som jag fixar under dagen. Fläskpannkaka har han önskat till middag.

Så med det sagt, GRATTIS Laaiti.

Grattis på 13-årsdagen, nu är du tonåring.

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

5 tankar om “Nu har vi officiellt 2 tonåringar hemma.”

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com
%d bloggare gillar detta: