Offentligt dumpad: Jag gör slut

Det är uppenbart att jag och en annan bloggare har samma läsare. Och när man följer två bloggar sidledes och vet hur deras förhållande har sett ut så märker man när någonting plötsligt inte är sig likt. Ni har märkt det och jag har fått förfrågningar från läsare som undrar vad som händer när de läst inlägg i hennes blogg som är uppenbart fyllda med diverse pikar åt mig. Så jag tänkte svara er alla på samma gång och få detta tramset avklarat en gång för alla.

Denna bloggare har för vana att göra sig osams med främlingar och goda vänner och jag tänker inte gå in på varför eller hur, det fixar hon själv. Däremot tänker jag berätta hur hon & jag kom på kant. Det är ganska simpelt – varför komplicera saker och ting?

Jag skrev ett inlägg om bloggmobbing som resultat av en kvälls surfande runt bloggar. Jag är medlem på mer trafik där man ska få fler unika besökare i gentjänst om att man surfar runt på andra bloggar. Ni känner kanske till det. Och när jag klickat och skummat igenom vad som kändes som tusentals bloggar började massa tankar virvla i mitt huvud om bloggvärlden. Hur bloggar skriver om varandra, pikar varandra. Precis som i mellanstadiet. Jag känner igen mobbing när jag ser det. Jag hade en tanke och en känsla och jag bloggade om det utan någon särskilt i åtanke. Om jag hade haft någon i åtanke hade jag nämnt det. Om det varit någon som jag kallade vän hade de fått höra det först innan/om jag bloggat om det. Så pass väl känner mina vänner mig.

Jag har aldrig gett mina vänner anledning att tro att jag ljuger för dem. Så när ett sms pep mitt i natten och undrade om jag syftade på henne var svaret givet nej. Mitt nej räckte inte. Vi skulle diskutera. Jag la korten på bordet, som alltid och sa att det inte var henne jag syftat på, att jag inte syftat på någon speciell. Hon fortsatte. Ena sekunden sa hon att hon då förstod att jag inte syftade på hennes blogg då hon inte uppfyllde de punkter jag nämnt i inlägget. I andra sekunden skulle vi älta det. Jag ältar inte. Jag vill inte älta. Att älta saker mår jag inte bra utav och det löser ingenting. Så det sa jag till henne och som svar fick jag att jag vet att hon är en person som ältar saker och det borde jag ha förståelse för.
Då tycker jag att hon kan älta det själv. Jag berättade hur det låg till (precis som jag redan från början nämnt i bloggen) och där satte jag min punkt och trodde det var slutdiskuterat efter att hon sagt sitt & jag sagt mitt. Så enkelt är det nämligen i min värld nuförtiden.

Dagen efter fick jag fler sms och diskussionen fortsatte. Hon hade i alla fall tagit illa upp av det inlägget och blivit sårad och ville att jag skulle be om ursäkt för att hon blev ledsen. Jag kunde inte se varför jag skulle be om ursäkt när jag inte hade syftat på henne, inte ens haft henne i åtanke. Varför ska jag be om ursäkt för något jag inte gjort? För att hon blev ledsen. Men det är inte mitt fel att hon tar åt sig av någonting som inte ens var ämnat henne? Jag är itne typen som ber om ursäkt föär att det ska så vara. Inte för husfridens skull. Jag ber om ursäkt när jag VET att jag har gjort fel. Och mina vänner vet det varvid de tar mina ursäkter med extra omsorg.

Det är enormt pinsamt att man ska bli osams över BLOGGAR på internet. Var det ens en solid vänskap från början? Som jag sa i ett sms till henne – jag vägrar tro att man ska bli osams över bloggar på internet. Om jag knullat hennes pojkvän, jovisst då har vi en bra grund för osämja men fan inte för att jag skrev om någonting jag reflekterade över som för övrigt inte hade ett dyft med henne att göra?

Hon blev ledsen för det inlägget. Jag blev ledsen för att en av grunderna i en sund vänskap tydligen inte fanns. Var är tilliten? Hon skulle inte ens behövt smsa mig det och ens undra. Hon borde veta att om jag hade något att säga henne så hade jag sagt det direkt i telefon, precis som jag gjorde de gångerna jag undrade vad hon säger bakom ryggen på mig eftersom hon oftast pratar illa om sina andra vänner till mig. Hon tog det lättvindigt och skrattade bort det, men jag menade allvar.

Hon undrade hur vi skulle lösa detta. Jag drog allt igen. Och igen. Och sa att jag inte tänker be om ursäkt för någonting jag inte har gjort. Och då var den kortvariga vänskapen slut men jag grämer mig inte alls och ångrar inte ett dugg. Jag står för vad jag tror på.

Jag tänker inte smutskasta någon. Jag tänker inte ödsla min tid med att lämna pikar i nästan alla mina inlägg om andra bloggare, trots att de gör det om mig och så tydligt och ostrukturerat att det genomskådas av främlingar. Det är under min värdighet. Det är nogväl hedrande att jag fortfarande uppenbart tar så mycket tid, tankar och känslor att jag är värd att pikas.

Men detta är prematurt. Jag är snart 30 år gammal. Hon med. Detta är tramsigt. Inte ens mina små barn håller på sådär.

Men ja, nu vet ni varför hon pikar mig hela tiden. Hon måste få älta saker. Låt henne få kräka av sig, få älta, få vara långsint och spendera tid och energi på att vara arg och hata/tycka illa om. Det rör mig inte, jag tycker mest synd om henne.

För JAG tänker inte älta saker och jag tänker inte be om ursäkt för ingenting.