Operation nästa. Fuck this..!

Murphys Lag säger, att om nått kan fitta sig, så gör det det. Bara så ni vet det och nu är jag hemma – osnittad. Kan man säga så? Ja fan, jag kan.

av Lotta När Lotta kom hem till mig idag räckte hon över en påse. I påsen fanns en blomma, ett vackert kort som hon skrivit "Älskar dig" i, och 3 dubbelnougat. Hon tyckte jag behövde det idag. Och jag blev nästan sentimental av hennes omtänksamma gåva. Tack <3
Vi satt och snackade ett tag och när vi diskuterade min häsa och mina recept ochsåvidare kom Lotta fram till att hon måste bli min förmyndare så att jag sköter min hälsa bättre och tar alla mina piller och sprutor och kollar upp det ena än det andra. Det var nog inte meningen att hon skulle veta hur det ligger till, för nu ligger jag risigt till.

Vi gick till bussen som körde fram ÖVERBEFOLKAD. Det var nästan så att människor fick hänga ut genom fönster för att få plats och Lotta & jag fick hedersplatser bredvid chauffören. Sen var det packat som i en sillburk och chaffisen fick köra förbi hållplatser utan att kunna ta upp fler. Tur att vi kom på i alla fall, jag hade tid på KK klockan 13.
När vi hoppade av bussen fnissade Lotta nått om att hon nog fan är mer nervös än mig. Tack för stödet, liksom? Haha.

Vi kom fram och jag fick betala ytterligare 300:- idag. Skäms, sjukvården! 600:- på två veckor. Det är fan löjligt, jag blir ruinerad.
Lotta och jag fick vänta utanför ett rum och vi snackade mest avslappnat, drog några skämt och det kändes bra. När jag kom in i rummet berättade läkarne att Lotta inte fick var där inne och jag sa att jag gärna ville ha med henne. Men det gick inte alls för sig för att detta var ett operativt ingrepp. Men när Kim var där frågade de hennes man om han ville följa med in. Jag undrar mest WTF skillnaden är, om man tar med sig sin make in eller en vän. Stöd som stöd, människa som människa? Men om jag sagt att Lotta är min livspartner, min hustru då? Hade det blivit okay då plötsligt?
Och när Lotta fick lämna rummet kände jag hur paniken växte inom mig av någon anledning. Plötsligt kändes det värre denna gången än sist jag var där. Kan hända att det var alla verktyg jag såg ligga där utplacerade på det där lila bordet med knipsareoch grejor och jag visste att en del av min kropp kommer skäras bort.

Både läkaren och sköterskan märkte nog hur jag blev rädd och de försökte lugna mig och bad mig slappna av. Det gick inte alls och jag könde hur hela jag var spänd. Han baddade min livmodertapp med den ättikan som svider och skulle undersöka igen med ett mikroskåp. Men lampan på mikroskåpet fungerade inte vilket resulterade i att sköterskan fick springa ut och hämta en ny lampa under tiden som läkaren åter igen försökte propsa på mig den jäva hormonspiralen som jag av olika anledningar bestämt mig för att inte ta. Vad fan är detta, får de provision på att sälja in hormonspiraler?
martor_skalpellSköterskan kom tillbaka och läkaren tittade med mikroskåpet. Undersökningen gick snabbt och han bedömde att mina "problem" sitter så djupt in och är så utspritt att det inte går att skära bort där på plats utan jag får skickas till operation. Och vipps så var jag på fötterna igen och fick fylla i en hälsodeklaration. Läkaren satt vid datorn och fyllde i en remiss med förtur till operation och Lotta kom in igen och gick raka vägen fram till mig och la sin arm omkring mig och kramade om mig hela tiden. Och jag visste varken ut eller in, för detta var jag dock ej förberedd på. Och det gick så fort..? Men det var inte detta jag var där för? De skulle ju skära bort allt på mig?

Så okay, om jag fattat detta rätt…
Om man har lite cellförändringar så knipsas det bort på plats.
Om man har mer än vad som kan knipsas bort så får man lokalbedövning och det skärs bort, någorlunda på plats.
Men om man har fan så mycket mer än så ska man till operation och under full narkos operera bort en jävligt stor bit av livmodertappen.
Känns som om detta är min sista anhalt, vad mer kan man göra än att operera bort detta?

Så jaha. Här sitter jag. Utan att ha blivit stympad av en man idag som jag mentalt förberett mig på. Jag vet inte om jag ska vara lättad eller ännu mer nervös? Är detta positivt eller negativt?

Och provsvaren sen då? Eftersom de inte kan se direkt att det verkligen ÄR cellförändringar.. nähä? Vad kan det annars vara?

Men jag vet i alla fall att det ABSOLUT INTE är cancer. För det sa bägge läkarna. Det var de noga med att understryka, både förra veckan och även idag. Som om det är en standardfras de säger till alla kvinnor som de ska undersöka muttan på. "Bara så du vet det så är det inte cancer så du behöver inte oroa dig".
Nähä, men det är tydligen någonting som inte är helt hundra rätt, det kan vi enas om och bara det kan jag tycka är en, åtminstone liten, anledning att oroa sig.
"Oroa dig inte" kan läkaren säga om allt ser perfekt ut. Inte annars.
Sen undrar jag hur läkaren kan veta att det inte är cancer? Bara genom att titta? Ska det inte prover och provsvar till för det eller är jag naiv i mitt tankesätt?

Men vad vet jag, jag är inte doktor. Jag är inte ens smart. Jag vet bara att någonting inte stämmer och jag ska opereras. Mer än så vet jag inte.

Du gillar kanske också...

18 svar

  1. susanne skriver:

    Hej!
    Hittade precis åt din blogg.
    Fy va hemskt det där verkar! Har aldrig varit med om det själv. Skickar lite cyberspace-love till dig! :D
    *kjerlek*

  2. Maria skriver:

    När det gäller cellförändringar så kan det ju som man begriper bli cancer. Det kan ta 4-10 år enligt den info jag fick vid senaste testet. Jag skulle tro att man ser ganska tydligt om det övergått från förändringar till något värre. Jag tänkte att hur fan ska jag veta hur många av dessa 4-10 år har jag gått med mina förändringar då. Men jag blev faktiskt lugnad av att man sa åt mig att inte oroa mig, men att det var viktigt att jag kom tillbaks för att få förändringarna borttagna.

  3. Sandra skriver:

    Nu får det fan räcka med omständigheter *bash*

  4. Maria Malmgren skriver:

    som jag sa till dig på ”fonen” … jag /vi hållr tummarna

  5. Emelie skriver:

    Detta var ju inte alls vad jag menade med mitt ”lycka till” innan.
    Nåja, det kanske tröstar lite iaf att veta att vi är många som tänker på dig. Även vi som du faktiskt inte känner.

  6. Frida skriver:

    Vad fan äre frågan om, kunde dom inte se det sist? och 300kr till för att bli vidareskickad igen, näe nån måtta får det väl vara!

  7. Emma skriver:

    Oj, jag hoppas det går bra nästa gång och allt går som det ska. Jobbigt att bli skickad vidare. Tänker på dig *blomma*

  8. MittLivSomJag skriver:

    Fy fan… Här sitter jag och vältrar mig i mina skitproblem när du går igenom detta på toppen av allt du redan klarat av.

    Vill att du skall veta att på mina mörka dagar tar jag styrka från att du klarat dig genom så mkt mer.

    Mina tankar är hos dig och jag hållar varenda tumme och tå jag kan för dig!

  9. Rebecka skriver:

    sänder tankar till dig

  10. Jessica skriver:

    JAg hade vägrat stanna kvar i de rummet utan min vän närvarande

  11. Anna skriver:

    Fy fan va jobbigt.. Vet inte vad jag ska skriva mer än att du finns i mina tankar och hoppas du får det här gjort så fort så möjligt så du kan gå tillbaka till ett vanligt liv utan massa skit… *love* *trosta*

  12. Sarah skriver:

    Oj! Finner inga ord öht,
    men en stor kram skickas snabbt över *trosta*

  13. ninna skriver:

    amen va fan sysslar dom med, som om du inte fått genomlida nog?
    jag förstår mig helt ärligt inte på sjukvården idag( inget ont om dig Lotta för du jobbar väl inom vården va?)

    Hoppas verkligen att det ordnar upp sig och att du får klarhet i vad detta är och handlar om.

    Sen vill jag säga att jag tycker du gör rätt i att inte ta spiralen, jag själv fick min cysta av just hormonspiralen. Så efter att jag tagit ut den då försvann den så jag behövde aldrig genomgå OP som tur var.

    Jag tycker det är FEL att dom propsar på om spiraler o skit. Vill man inte så vill man inte, jag var själv emot det innan jag fick min insatt efter min första dotter fötts, men eftersom alla pratade så gott om den så gav jag mig o testade, efter 7 mån gav jag upp., jag var deprimerad, tappade mitt hår och jag hade gått upp MASSOR i vikt jag besökte KK och en läkare där undrade varför i hela friden jag ens fått den utskriven när det var uppenbart att jag inte ens tål hormon.

    Så ibland undrar man allt vad läkarna tänker med??

    Tänker på dig!
    Kram *trosta*

  14. Insanity skriver:

    Men då, jag vet inte vad jag ska skriva faktiskt :S

    Jag tänker på dig iaf! :)

  15. Ellen skriver:

    Usch, jag förstår din oro…jag känner också oro för dig när de vimsar så *krama*

  16. lotta skriver:

    Tack för dina fina ord stumpan..
    Ja du ligger dåligt på det nu när du visade mig allt det där. *blomma*

    Som jag sa till dig. Jag e med dig fram tills du somnar av go narkos och jag e det andra ansiktet du kommer att se när du vaknar.

    Förstår helt dina tankar i detta. Det finns stor chans till att detta e hel ofarligt och det är den linjen du måste tänka i…

    *hart* love ya

  17. MansonDust skriver:

    Tänker på dig. Förstår att du är rädd. Men jag känner en som gjorde exakt samma sak nyligen, hon fick också operera bort massa cellförändringar & det gick jätte bra för henne. *hej*

  18. Therese Anerland skriver:

    Vet inte riktigt vad jag ska skriva.
    Oj..
    Ena sekunden ska du bara knippsas och nu ska du opereras?

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com