Orden efter bäst-före-datum passerat

Vi sparar sällan när vi har i överflöd utan hellre när det nästan är slut. Har ni tänkt på det? Ett oskyldigt men talande exempel är när barnen kommer och frågar om de kan ta ett glas mjölk. Har jag då nyss varit iväg och veckohandlat, och vi har blygsamma 5 stycken 1,5 liters mjölk i kylen så är svaret oftast ett givet ja, såtillvida att vi inte ska strax sätta oss att äta och jag inte vill att barnen dricker sig mätta. Skulle vi däremot vara ha en liten skvätt kvar i ett sista paket och jag vet att jag inte kommer iväg att handla nytt så kan svaret låta annorlunda, ex ”ja, men ta inte allt”, ”spara lite”, ”inte för mycket” osv. Kanske hade mjölken räckt längre om man haft samma tankegång hela tiden. Bara en tanke.

Jag upplever att människor överlag har en tendens att göra just så, inte bara med mjölk – om ens det, som i ovannämnda exempel, utan även annat i livet. Allt man vill eller behöver dryga ut just innan det tar slut.

Likaså med uppskattning. Människor kan vara väldigt bra på att uppskatta varandra och visa att vi bryr oss – men inte alltför sällan, lite för sent. Vet våra nära och kära om vad vi egentligen tycker, när de avlider? Har vi varit bra på att förmedla detta då de levde eller kommer det i en känslostorm i form av en text på internet efter bäst-före-datum har passerats eller kanske i ett tårfyllt farväl i ett tal på en begravning eller minnesceremoni? Ni vet, då när det egentligen är för sent. Vem bryr sig vad du känner efteråt? Man vill och behöver veta vad du känner här och nu, när man som mest behöver det, när man är kött och blod, med lungan full av luft.

Jag brukar inte ha långt till att berätta för mina nära att jag älskar dem, att jag finns här för dem. De borde veta detta utan att jag ska behöva tjata ihjäl mig om det. Men jag är inte perfekt. Jag har, som många andra, förlorade tillfällen, möjligheter och chanser bakom mig. Jag kunde ha sagt, jag skulle ha sagt men jag valde annat. Jag förmodar att det är så vi alla lär oss livets läxor – erfarenhet.

Jag har valt mitt liv, men än mer, jag har valt vem jag vill vara. Det har inte förändrats och kommer med största sannolikhet inte göra så heller. Jag vill vara helt ärlig mot människor i mitt liv. Jag tycker fortfarande inte om lögner, jag hatar det faktiskt. På gott och ont det där, till varför många människor väljer bort mig, vilket inte stör mig längre. Vi är alla olika, med olika behov. Om jag inte vill något (umgås, prata om något, förklara något, gå någonstans, etc) så kommer jag vara ärlig om det och säga det ganska så rakt ut. Detta är inte alltid så välkommet och kan uppfattas på många olika sätt och jag har väl alltid haft svårt att förstå människors reaktioner på detta eftersom jag inte fungerar så själv. Men jag står fast vid att mitt primära ansvar ligger hos mig själv och min familj främst. Andra människors reaktioner och känslor är inte mitt ansvar. Jag tänker inte ljuga för att skona någon annans känslor. Men jag tänker inte heller erbjuda en ovälkommen sanning bara för ett JAG skulle känna det behovet om det inte behövs. Sistnämnda något jag lärt mig genom åren. Däremot har jag lärt mig genom åren en del tricks om hur man kan vara ärlig utan att för den sakens skull totalt bryta ner en människa, men utan att för den sakens skull åsidosätta min moral vad gäller lögners vara eller icke-vara.

Nu kom jag av ämnet lite känner jag. Jag antar att kontentan av det hela är att det är väl fascinerande hur vi människor är bra på att göra rätt – vid fel tillfälle. Kanske något att fundera på. Jag kan undra om det blivit lite av en norm i samhället. För låt oss ponera, att man öppet och hjärtligt bedyrar sin kärlek till alla de vi älskar, här och nu, så ofta vi bara kan – frågan är hur man blir bemött?

Så alltså – hur hade du bemött ett mail, sms, telefonsamtal från någon du kanske till och med haft sparsamt i ditt liv i bakgrunden, som kunde ha skrivit ett facebookinlägg efter din död om hur mycket h*n egentligen tyckte om dig – men väljer att skriva hur mycket h*n egentligen tycker om dig HÄR och NU – lite sådär från ingenstans. Hur bemöter du det, handen på hjärtat?

Jag tänker lite såhär – dagen då jag slutar andas och min kropp slutar leva – vad kommer människor säga om mig då? Hur kommer den Facebook-statusen se ut, det Instagram-inlägget? Kommer någon att säga några ord på en begravning för mig och vad säger de då? Men framförallt, mina vänner – visste jag redan om detta när jag levde eller dog jag utan att veta hur DU känner för eller om mig?

Tragiskt nog är svaret med största sannolikhet JA.

Jag skulle önska, i en perfekt värld, att man faktiskt talar om för människor som man älskar, att man älskar de, medan de fortfarande levde. Det där jävla inlägget på Facebook eller Instagram eller de vackra obligatoriska orden på en begravning kan jag vara utan – jag bryr mig inte. Couldn’t care less. Det vill jag veta nu – INNAN jag dör, tack. Oavsett om folk hatar mig eller gillar mig, säg det hellre nu än sen, fegis. För då är det för sent.

Detta hamnar i kategorin ”Livsläxor jag lärt mig”.

Du gillar kanske också...

2 svar

  1. Sarah (Misan) skriver:

    Jag gillar dig! Jag skulle gärna vara en närmare vän till dig & din familj. Har försökt, i samband med din pappa senast, att berätta att jag finns för dig. Tror jag frågade vad JAG kunde göra när yngre avkomman avvek. 🙄 I ärlighetens namn känner jag mig dock lite överflödig i ditt liv, men så känner jag att många känner, så inte specifikt bara du.
    Kram

    • Är det så? Vilka fina ord och vad glad jag blir! För någon som vill vara när de vän så lyser du dock med din frånvaro haha. Jag kan vara svårt att vara vän med. Jag är inte alltid den som hör av mig utan snarare svarar på tilltal 😂

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.