Oreda är en psykisk påfrestning

Kaeli är fortfarande sjuk. Feber kommer och går och hon är enormt gnällig och sjukt mammig. Hon vill helst vara i min famn konstant. Och hon sover ovanligt mycket. Hon brukar vanligtvis sova en timme om dagen och det klarar hon sig på men idag exempelvis, vaknade hon 6 med mig, somnade igen vid 9 och sov 1,5-2h. Sen somnade hon igen vid 14-14.30 och sov fram till omkring 15.30. Hon hade feber igen när hon vaknade men kvickande till av lite alvedon och var pigg resten av eftermiddagen. Vi tog ett bad tillsammans efter middagen (i stort sett det enda hon velat äta idag) och jag smorjde in henne med Nivea sen var hon trött och somnade igen vid 20:40. Stackars tös.

Och jag. Jag har sjuk jävla ångest. Jag trodde inte det skulle påverka mig så mycket att leva såhär men jag antar att man lär sig mer och mer om sig själv allt efter som. Det är enormt påfrestande för mig att ha en sådan oreda och röra hemma hos mig. Och smutsigt. Jag får stundtals panik och på gränsen till panikångestattacker. Löjligt va?
I gamla lägenheten tömde vi killarnas rum där vi öste in alla packade lådor och ituskruvade möbler och säckar. Så de sov hos mig i 2-2.5 vecka. Det var jobbigt men jag tröstade mig med “Snart flyttar vi in i lägenheten och de får sitt eget rum”  vilket var även vad jag lovade pojkarna, men som ni vet blev det inte så. Ett tag kunde vi i alla fall nyttja sovrummet i nya lägenheten tillsammans men nu har vi inga sovrum alls att nyttja utan min säng står på det enda stället den får plats på vilket är där vardagsrumsbordet egentligen ska stå. Trångt som fan.

Och jag mår väldigt dåligt av att inte få komma iordning. Det är, för mig, psykiskt påfrestande. Så det lilla jag kan göra för att känna att NÅGONTING händer, är att börja sätta upp saker på väggarna som i alla fall är tapetserade och målade. Jag kan inte bara gå här och se detta utan att göra någonting. Så mitt projekt var att sätta upp kökslampan igår, lysröret ovanför vasken och hyllor och krokar i hallen.
Pappa och mamma var här och jag var på ett sjukt dåligt humör. Jag svor och skrek åt alla vilket resulterade i att min pappa blev förbannad och gick och inte ville hjälpa mig med nått.
Jag fick upp lampan i köket men jag tyckte inte om hur det såg ut med den “sockerbiten” så jag klippte av den, skalade sladdarna och tejpade ihop dem med vit eltejp. Nu i efterhand har jag fått veta att det inte är det mest bästa. Jag gjorde likadant med lysrörets sladd som jag tyckte var för långt.
Idag skulle jag sätta upp en hylla i hallen och en kroklist. Jag var redan på dåligt humör när jag började och såklart, ont i händerna och fast besluten att göra det NU – på sekunden. jag ville inte vänta. Vilket har, under dagens gång, resulterat i 14 hål i väggen som jag inte kan använda – eftersom jag är så jävla sjukt dålig på att mäta men ännu sämre på att hålla en slagborr – satan var det gjorde ont i mina händer. Sen när jag skulle skruva i skruvarna tog jag i för allt jag förmådde och jag kände hur mina händer skrek om nåd men jag fortsatte tills jag bokstavligt talat fick blåsor i händerna och var tvungen att ge upp och inse att det är lönlöst och värdelöst. Jag har INTE styrka att ens längre skruva i en skruv i en plugg.
Mamma, Malin & Henke har varit här i omgångar och sett mig på detta dåliga humör. Malin & Henke drog sig lite tillbaka och jag förvarnade dem att “Jag ber om ursäkt i förväg om jag säger något jävligt dumt, jag mår inte bra”. De förstod det med. Mamma fick som vanligt ta mina tårar som kom när frustrationen tog överhand. Jag blir så sjukt frustrerad och arg när jag inte kan.

Jag ringde pappa ikväll och  bad om ursäkt för mitt beteende. Han ska hjälpa mig imorgon och vi kör iväg och handlar lite först.

Jag klarar inte detta mycket längre. Om inte golvläggaren kommit senast onsdag så vet jag någon som kommer bli brutalt misshandlad.
Imorgon är det 14 dagar sedan vi flyttade in.
De har satt in innerdörrar, fixat möglet, målat & tapetserat och fixat låset till uterummet. Golven kvar. Tvättmaskinen kvar, Diskmaskinen kvar, smågrejor som lampkåporna och badrumsproppen. Och jag har ännu inte ens fått mitt namn på dörren och postboxen..

Du gillar kanske också...

5 svar

  1. Linda skriver:

    Min köksrenovering (den enda referens jag har upplevt) jag fick ta medicin på kvällarna för att jag skulle komma till ro. Så JAG FÖRSTÅR DIG, jag fattar precis vad du säger. Och jag tycker det är olyckligt att detta behövt hända… fan att jag inte bodde närmre, jag är en jävel på att skruva och plugga :)

  2. TezzeliTezz skriver:

    Förstår verkligen din frustration! :(

  3. Malin skriver:

    Jag lider så med er.
    Jag ska hålla tummar och tår
    för att det blir fixat snarast !

    Kram

  4. Inte misshandlad, utan MISS-MADDIS-behandlad ;)

  5. Emma skriver:

    När det väl är fixat så kommer allt kännas som en lättnad!

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.