Phini’s första skoldag = ångest

DSC02164 (Medium) 
Nu är två dagars inskolning överstökade och idag lämnade jag min son 8:15 på skolan för hans absolut första riktiga skoldag i sin nya förskoleklass. Det var en glad och sprallig pojke med en enormt förväntansfull blick som jag tog farväl utav. Han skuttade lyckligt in i klassrummet som om han har varit där hundratals gånger förr och som om han kände alla som var där. Jag fick min puss och min kram och pekade på hans ryggsäck som hängde vid hans nya hylla med hans namn, och berättade att hans pennor som han fick av Emma och hans sommarminne-låda ligger däri. När jag gick därifrån skickade jag iväg ett sms..

”Nu har jag lämnat Phini på hans första riktiga skoldag. Han är förväntansfull och hans mamma DSC02171 (Medium)har lite ångest. Stackars barn. Om han bara visste vad dessa 9 år i grundskolan innebär. Känns som  om jag kastat mitt eget kött och blod åt hajarna”.

Det är förskolan, Maddis. Inte Alcatraz. Jag vet att jag överdramatiserar, men jag ser mina barn växa upp fort så in i helvete framför mina egna ögon och jag hinner ändå inte med, trots att jag är här hos dem varje dag.

Min dator kraschade igår. Det var meningen att pappa skulle kolla vad som var tokigt eftersom min dator inte hittade en av mina hårddiskar men när han plockade isär min låda var det ett familjärt påpekande om vilka gamla delar jag har och hur gammal min dator egentligen är. Jo men den funkar till mitt syfte, sa jag. Jag har inte känt nått behov av en monstermaskin, som min pappa har. Konstigt det där, hur min pappa, som kanske egentligen tillhör den icke-intresserade-utav-datorer-generationen, är den som kan mer än mig om detta med hårdvara. Och vi kompletterar varandra lite för mjukvara är nått som intresserar mig mer. Och när han vidare skrivade isär bitar och satte ihop den igen så gick den inte igång överhuvudtaget. Han sa att processorn inte heller funka som den ska och itne nätaggregatet heller. Så egentligen betos min dator av  gamla fallerande bitar och det var en tidsfråga innan allt skulle resignera och kasta in handduken. Och då kom det.. just som pappa höll på md någonting, när han gjorde någonting, så small det till och lukten av rök fyllde rummet lite. Det var alltså nått som VERKLIGEN hade gått sönder. På riktigt. Ciao PC. Godnatt. Rest in peace, I’ll always remember you.
Pappa sa att det var många delar som behöver bytas ut. Han pratade om moderkort, elverk, processor och allt. Sen körde pappa ner till Petrus, som har vår lokala datorbutik och som tjänat äckligt mycket pengar på min pappa kan ni tro, och förhörde sig lite, Han kom hem till mig igen lagom när vi satt oss till bords för att äta potatis/kassler gratängen som jag hade överfyllt till brädden i formen varvid resultaet blev en ugn som nu måste storstädas då det rann över.
Och eftersom pappa fick så dåligt samvete för att någonting verkligen nästintill i stort sett exploderade när han trixade så sa han att han köper nya delar till mig och får igång min dator igen. Jag försökte berätta att han inte behöver ha dåligt samvete men min far är en envis man, Om han tycker, tänker eller känner nått, så är det så och därmed basta. Men underbara far min, jag är tacksam att du ens ville försöka och jag vet att du kan mer än mig – om jag hade försökt ge mig på det så hade jag förmodligen eldat ner hela Staffanstorp. Worst case scenario, liksom.

När jag på kvällen skulle ta ett kvällsbad förberedde jag mitt bad som jag brukar, Det varma vattnet strilade ner i karet och skummade till och jag gick ut på balkongen och tog en cigg under tiden jag väntade på att karet skulle fyllas lite. När jag kom in i badrummet igen tyckte jag att skummet var lite prickigt. Jag trodde först att det kunde vata flock från de torra kläderna som hängde på torkställningen ovanför badkaret så jag plcokade bara bort det skummet och satte mig i karet. Vid en närmare blick såg jag att det var små små flugor och tanken äcklade mig. Jag vände mig om och tittade mot fönstret bakom som var lite öppet på glänt och såg fler flugor där. Min blick gled längst väggarna och upp mkot taket och vid en sista destination fångade min blick en hemsk syn. Jag smsade Martin (ja jag vet, löjligt att smsa nån i samma längehet, men orka skrika?) att jag blir attackerad av flugor. Han smsade tillbaka och undrade om han ska komma. ”Ja! Ta med en k-pist!” svarade jag och Martin, som inte tog mig på allvar tappade hakan när han kom in och såg hur hela badrummet var invaderat av dessa små äckliga flugor. Så jag duschade av ming, tog min handduk och gick ut. Det var sista gången jag satte min fot i det badrummet den kvällen. Martin gjorde nån häxblandning som han satte där inne och sen var han där inne länge på kvällen. I morse vaknade jag av att han spolade vatten i badkaret och plockade bort alla flugor. 10 pluspoäng till min underbara pojkvän. Jag slapp befatta mig med det. Och med äckelkänslor i hela kroppen började jag storstäda badrummet idag när jag kom hem. Dammsugaren sattes igång 8:20 och sen var jag i full gång med mopp, trasor och rengöringsmedel och klättrade på badkar, klättrade på toastolen och upp på tvättmaskinen. Nu är där RENT. Usch.. Godmorgon.

Du gillar kanske också...

3 svar

  1. Jenny skriver:

    Kan bara tänka mig hur du kände idag.. Antagligen kände jag nåt åt samma håll.. Liam började skolan idag också..

  2. Kicki skriver:

    Hm.. det där med flugorna då var du inte tjurig för att han inte gjorde på Ditt sätt!! ;P

  3. Linda skriver:

    Tiden bara rinner iväg, min mellersta börja med förskolan nu o min äldsta börjar 3:an, man hinner inte med. Du har en trevlig sida, brukar gå in o läsa:) ha de gott!

Lämna ett svar till Kicki Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com