Puppet-On-A-String

Ibland undrar jag, om jag kanske behöver psykriatisk hjälp och/eller medicinering. ibland känner jag inte igen mig själv och det är den sidan som ingen annan någonsin får se. Bortsett mina barn – ingen annan. Inte ens deras pappa som jag spenderade 4 år tillsmmans med. Jag kan inte förstå det, än mindre förklara det. Som om de där elektiska signalerna i hjärnan slutar skicka iväg en signal, skickar dubbla signaler nån gång och ibland sänder extralånga signaler.
Hur ska jag kunna förklara det så att du förstår när jag knappt gör det själv..?
Föreställ dig att det finns olika signaler i hjärnan som skickas från punkt A till punkt B. En ”GLAD” signal skickas mellan de två punkterna för att jag ska veta att jag är glad. Sen helt plötsligt, från ingenstans, skickas en ”FÖRBANNAD” signal från punkt A till punkt B och plötsligt finner jag mig själv få ett onödigt vredesutbrott utan att veta varför. Och det går så vansinnigt snabbt, ungefär som när man råkar få en eletrisk stöt när man rör vid någonting eller du vet det där rycket man kan få när man ska somna och man ligger och dvalar någonstans mellan vakenhet och sömn. Ungefär sådär. Sen plötsligt när jag står med adrenalinet pumpande i ilska skickas en annan signal med ”förtvivlad” mellan punkt A och punkt B och plötsligt blir jag ångerfull och kärleksfull och förvirrad. Ibland varar en av dessa signaler lite längre. Taccak och lov är det oftast glädjesignaler och förtvivladsignaler som brukar hålla i sig för det vore förödande att alltid gå omkring och vara förbannad.
När jag har människor omkring mig händer sällan dessa extrema signalskicken. De hastiga signalerna mellan UPP och NER, jovisst men inte så märkbart att mina vänner skulle ens märka av det så ofta. Ibland märker jag det själv om jag får frågan ”vad är det..?” Och oftast vet jag inte. Jag vet inte vad som händer med mig. Aningen har jag något fel i min hjärna eller så är jag besatt av en demon som tycker att det är kul att leka med mig som om jag vore en puppet-on-a-string.

Det var en av världshistoriens slöaste dag idag. Efter en ordentlig upplyftning av barnens rum kom Dizzy och hennes familj hit och vi fikade pannkakor i vardagsrummet med socker och alldeles för mycket jordgubbssylt. Mer om det i morgon, jag måste sova..

Du gillar kanske också...

3 svar

  1. Ellen skriver:

    Det du upplever är en stressreaktion som pågår i din kropp…väldigt enkelt att säga men svårt som fan att bli av med…det kan leda till depressioner och kronisk värk i kroppen bla och irritationen / ilskan kan vara det som efterhand tar över om du har otur, det du inleder inlägget med kanske var ironi eller skämt från din sida men en samtalskontakt av något slag som är duktig på detta med irritationer kan vara bra (även om jag tror att detta är väldigt tidigt och så) så det är ingen dum idé. Tänk själv vad du gör i ditt liv, du fostrar 2 barn själv, du försöker och ser till att ekonomi och hem går ihop, du ska ta ditt körkort, vidgar din karriär och ska ha ett socialt liv utöver…du är som så många andra i livet en aktiv människa och det är inte konstigt om hjärnans signalarbete får lite flirp ibland då ;-) Du måste tänka på bara DIG ibland också! *STOR KRAM*

  2. Therese Anerland skriver:

    Håller med Ellen. Du måste tänka på dig ibland också och inte alla andra. *love*

  3. Jasas skriver:

    En sak som jag la märke till nu var att man inte ser vilken tid som du skrivit inlägget på. Hm. Elr så är jag bara blind ala. trött.

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com