Pure act of goodness..

De senaste dagarna har varit väldigt omtumlande för mig. Det har varit ett åkande på en berg och dal bana, känns det som. Samtidigt som man har haft tusentals tankar i huvudet om det ena än det andra, så började jag känna mig sjuk också. Febrig, ont i nacken ner mot ryggen, kraftlös och orkeslös och helt utan en gnutta energi. Psykosomatiskt tror Cindy och det kan stämma. Jag är ingen läkare så jag låter det vara osagt. Men jag stannade hemma från jobb i tisdags och i dag och har försökt vila upp mig. I morgon jobbar jag och då har centrat öppet till 22. Så det blir en lång dag för mig..

Och mitt i mitt eget grubbleri där jag har suttit och tänkt på samma saker om och om igen och ställts inför svåra val och frågor har jag även fått ljuspunkter i min vardag från många olika människor. Jag blir överväldigad av det stöd som människor omkring mig ger mig, helt oberoende av varandra och helt utan baktanke eller anledning. Jag kunde knappt tro det var sant när tjejen i butiken häromdan kom fram och överlämnade en presentpåse till mig. Jag har aldrig träffat henne förr och visste inte vem hon var, men hon.. vet i stort sett allt om mig. Hon läser ju här, som alla ni andra. Och när hon hade vägarna förbi kom hon in och gav mig denna presenten och jag hade så mycket att göra på jobb, mitt i lönedagar. Butiken var full i omgångar och mina studiokunder var halvvägs inne i studion när jag som hastigast fick ta emot en gåva från henne. Jag ÖNSKAR så att det hade varit mindre folk i butiken den dagen så att jag hade haft mer tid att verkligen säga tack. Det enda jag hann var att sträcka mig över disken och krama om henne och jag tror nog hon fick en puss på kinden med. Jag hoppades resten av dagen att hon skulle komma in igen när det skulle vara lugnare. Jag var helt chockad och överväldigad och kunde (kan) knappt tro det.. Vilken handling av ren godhet och hon kommer aldrig nånsin ana min uppskattning. I presentpåsen låg en paket lösvikts thé, ett doftljus och en underbar mugg och ett kort med texten “En liten gåva för glädjen & tacksamheten över att få dela del av din vardag i bloggen. Nu om någon gång kändes det som lite uppmuntran var på sin plats! Vi är många här ute som känner för sig & pojkarna. STOR KRAM Caroline – Bloggläsare från norr <3”
Kan man annat än att bli varm i hela kroppen? Så från djupet av varenda pulserande del av mitt levande jag; Tack så ofantligt mycket för ljuset i mitt liv du gav mig i måndags, Caroline, min bloggläsare från norr.

När jag sen på tisdagen kollade i min postlåda såg jag ett paket från Tina på alskadebarn.se. Jag vet att jag inte har beställt något nytt smycke så min första tanke var att det kunde handla om det vi har diskuterat via mail på sistone, så jag blev väldigt förvånad när jag såg att så inte var fallet. I det vadderade kuvertet låg en liten present ask och inuti den låg ännu en ring. En likadan kärleksring som de två hon gjort tidigare åt mig med mina barns namn och datum som jag alltid bär. Men denna gången stod mitt eget namn på kanten och ovanpå läser man texten “PER ASPERA AD ASTRA” som är latin för “Till stjärnorna genom svårigheter”, dvs. “genom kamp till seger”. En liten lapp låg med i paketet till mig med och jag var ännu en gång mållös. Jag känner mig åter igen överväldigad och vet inte riktigt hur jag ska bete mig, för ett simpelt tack känns för lite. Hur tackar man sådant..? Ringen sattes direkt på samma finger där jag har barnens och den sitter perfekt där, det är precis där den ska vara och den kommer påminna mig varje dag om både styrkan att övervinna men även tron på det goda hos människor. Älskade Tina – jag är dig evigt tacksam. Ringen är ljuvligt vacker och jag kommer lägga upp en bild på den så fort jag kan. Av hela mitt hjärta: Tack.

Och ja, det är överväldigande.. och idag kom en överraskning till. Ett brunt vadderat kuvert i min postlåda. Från Schweiz. Till min kännedom känner jag ingen där även om jag har ett minne av en läsare där som gjort sig till känna. Anledningen till att jag minns det är för att hon bär samma namn som mig.  I kuvertet låg ett kort med texten “Hej Madde. Jag vet att du går igenom en tuff period just nu (ytterligare en). Som trogen bloggläsare är det inte mycket man kan göra mer än att skriva peppande kommentarer. Efter regn kommer solsken. Choklad botar inte ett brustet hjärta – men man mår bra en stund i alla fall. Kram Madde H från Zürich.” Och åter igen vet jag inte hur jag ska bete mig. Vart kommer allt detta ifrån, vart kommer alla ni ifrån? Det är SÄLLAN, i dagens värld, som man stöter på människor som er. Som gör en osjälvisk handling för någon annan vinnings skull. Det är nästan så att jag vill börja gråta. Inte för gåvorna och det jag egentligen fått utan för omtanken, generositeten, kärleken, tanken. Raraste Madde från Z: jag är dig otroligt tacksam. Tack och tack igen.

Just som jag behövde det som mest kom dessa gåvor och tankar från helt ingenstans och det är en magisk känsla. I tre dagars följd kom detta och det ger mig en pirrande känsla i hela kroppen. Tänk att människor faktiskt tänker på mig och bryr sig..? Jag känner mig mindre ensam i alla fall när man vet att det faktiskt finns fler än de jag bara ser hör och känner, som bryr sig. Det är en enorm känsla, den är varm och överväldigande och jag vet inte hur jag visar min tacksamhet bäst..? Jag känner mig inte värdig, jag är bara en annan mamma som har djupa dalar och höga berg och försöker kliva över, som ni flesta andra. Så jag vet inte hur jag ska bete mig men jag gör det enda jag kan här och nu och ger er en del av min kärlek: Tack.

Vidare dog ju den lilla vita. När Emma fick reda på det dröjde det inte länge förrän hon bestämde att vi skulle ta med den till netonnet där jag köpte den förra året. Emma var ju med så hon minns det men vi mindes inte om det har gått ett år.. jag hittade inte kvittot men de brukar ha kvar det på deras datorer, och det hade de. Och garantin på den lilla vita gick ut för en månad sen. TYPISKT! Men jag reklamerade datorn och de kommer se över den. Om de anser det vara fabrikationsfel får jag tillbaka den lagad eller förmodligen en ny, om inte får jag betala för att de kikade på den och frakt. Vi gick in och tittade i affären och det dröjde inte länge innan jag gick ut därifrån med en annan mini laptop. En billig liten sak som duger att blogga med så jag kan bibehålla den enda form av terapi jag känner till och som tjänar mitt syfte. Jag har i alla fall fyllt frysen efter att Emma tog med mig och pojkarna på storhandling så vi har i alla fall mat så vi klarar oss men får klara oss utan lyxvaror ett tag. Det kan vara värt det, för om jag inte kan skriva av mig får jag förmodligen inom kort bli inlagd på hispan.

Jag hämtade mina killar idag lite tidigare än vanligt. Redan på vägen hem gnällde Phini att han frös, hade ont i magen och ryggen och ville bara hem. Han ville inte ens äta chokladen jag gav honom. När vi kom hem la han sig i sin säng och dåsa lite och när jag tittade till honom och skulle pussa på honom var han brännhet så jag plockade fram termometern. Jo.. stackars barn ligger med 39.9 graders feber med diarré. Han är inte så gnällig som man kan tro men slö, ja. han ligger i sin säng och ser på tecknat och kommenderar mig om vad han behöver och vill ha och det kan han få lov att göra. För om man inte kan bossa med sin mamma när man är sjuk, när ska man då få lov att utnyttja tillfället..?  Så jag får vara hemma två dagar till och helgen. Vilket innebär att jag för första gången på vad som känns som år, missar i stort sett en hel vecka på jobb. Det kommer göra svinigt ont vid nästa löning.. men barnen kommer först.

Du gillar kanske också...

4 svar

  1. Hanna @ jasas.se skriver:

    Vad fint gjort, kan bara tänka mig att det är en underbar känsla att få gåvor, helt från ingenstans.

    Åh stackars liten.. hoppas han snart mår bättre. Bra att du har dator, wiih.

  2. Mimmi skriver:

    Jag var lite orolig ett tag och gillade inte att du var utan dator, speciellt som jag vet vad ventilen betyder för dig. Och så fick man liksom inte veta hur du mådde eller hur allt gick. Tänk att man kan fästa sig så vid en människa genom en blogg, som så många har fäst sig vid dig. Även jag! Tänkte ett tag att låta dig låna en av mina två, men hur skulle det se ut om en främling kom och erbjöd en dator? Det hade du nog inte gillat. Man vill ju inte vara påflugen!
    Passa på att vila ut ordentligt nu när du ändå är hemma. Bekymmer klarar man bättre utvilad. Choklad tycker jag är en bra medicin när man behöver återhämta sig.

    Måste fråga dig vad det står på ditt smycke, jag fastnade så för texten när du visade det för mig i affären. Var det ”Familjen betyder allt” eller nåt sånt? ”Familjen framför allt” kanske? När du har tid kanske du kan skriva vad det heter på latin, har letat överallt men hittar det inte. Har funderat länge på en ring från ”Älskade barn”. Om det inte är för mycket besvär alltså. Tack på förhand och sköt om dig!

  3. patruska skriver:

    vad händer i missmaddis liv nu då? ska ni skiljas eller har ni bara det berömda ”uppehållet”

  4. Caroline. skriver:

    *kjerlek*
    Det var det enda jag kunde komma på att jag ville göra när jag nu för första gången i livet var i Malmoe. Fixa en blomma och titta in med den till dig på jobbet.
    Sen fick det bli ett ljus för att lysa upp lite i allt det mörka och jobbiga och lite th’e som du kan krypa upp i soffan och njuta av. (Passar mig för kaffet, det vet jag ju att man inte leker med *haha* ) Kändes lite mer mys och mer personligt än en blomma.

    Vad roligt att du tog det just som jag önskat. Ville bara visa min uppskattning och försöka sprida lite glädje kring mig. Det kostar så lite att göra en annan människa glad.

    Tack för kramen och ja… pussen på kinden också.
    Du är en underbar människa Madde.

    Caroline bloggläsare från så långt norr ut som karlstad ;)

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.