Är det en blessing för mitt barn att födas?

Det verkar vara väldigt många som bryr sig och har åsikter plötsligt. Det brukar ju vara så när det rör sig om lite drama. Konstigt det här, har jag inte bloggat om detta förr eller är min deja vu känsla helt ute och reser? Nä för helvete, kommentera inte mina vardagar för där händer inget. Stötta mig inte när barnen är jävliga eller när jag diskuterar mina i-landsproblem för det är väl bagateller. Men när “the shit hits the fan”, ja då ska folk kommentera, ge råd och vara med. Men va fan, jag står för yttrandefrihet helt och hållet. Naturligtvis får ni alla tycka vad ni vill och det är helt okay med mig, jag behöver inte hålla med och det är inte alltid jag gör det. Men ibland undrar jag om vissa av er TÄNKER på vad det är ni egentligen kommenterar..? Verkligen TÄNKER. Och även om inte många rakt ut skriver vad de egentligen tycker så kan ju till och med jag, utan ett medlemskap i MENSA, förstå den underliggande meningen.

Men som svar på den frågan jag tyckte var sämst av alla: “Är det en blessing för ditt barn att födas?" är svaret ganska enkelt. Ja, det är det. Det är en blessing. Jag är ingen dålig mamma. Jag vill gärna tycka att jag har ganska rätt för mig och mycket att lära mina barn och enormt mycket kärlek att överrösa dem med.
Beslut om huruvida barn ska födas eller ej kan man inte ta utifrån “what-if” och framtidsperspektiv. Ingen vet vad som händer i framtiden och förhållanden kan man aldrig ta för givet. Ska man ta abort för att “pappan KAN ju dö i en olycka om nått år”?
Fröken Greta förmodade att när mina knattar föddes så var planen ändå att deras pappa skulle vara med i bilden. Och ja, det har hon rätt i. Men om jag i dåvarande sits hade fått en glimps av framtiden och sett den som den är nu och sett mina två vackra söner som de är hade jag inte gjort valet annorlunda. Jag hade fortfarande gjort om det igen och igen, för dessa sönerna var värt det.
“Har man den planen är det ok sen att det inte blir så sen är också ok”, skriver Greta.
Precis. Och har jag den planen att vara ensam med tre så är det okay och om det inte blir så så är det okay? Eller hur.
”Men jag har ett minne av att du ville att alla dina barn skulle ha en och samma pappa.
Jag tänker kanske snarare på hur barnets uppväxt blir”
– Åter igen, helt rätt. Det har jag sagt och det ville jag (då) och det trodde jag (då). Men människor förändras eller hur? Att ha halvsyskon idag är inget ovanligt alls och jag har svårt att se hur barnens uppväxt skulle ens komma på tal? Mina söner vet redan att bebisen i magen inte har samma pappa som de och mina barn förstår det och är okay med det och det är inget konstigt med det för pojkarna. Jag kommer inte göra skillnad på mina barn för det. Jag kan erkänna att jag inte riktigt förstår var Greta vill komma…? Barnets uppväxt blir…? Vem vet? Vem vet vad framtiden erbjuder nånsin – för någon? Vi gör alla det bästa vi kan, inte sant?
Och när man har valet att låta ett barn födas till världen och få pendla mellan hem till hem – well, vet du hur jag ser på saker och ting? Barn som exempelvis aldrig haft en TV skulle aldrig kunna sakna det, eller hur. Ett barn som ALLTID pendlat vet inte hur det är att INTE göra det, om det nu skulle bli så. Åter igen – och helt seriöst, jag kan inte låta frågor som det påverka mitt beslut om huruvida jag ska släcka mitt eget barns liv..? För mig känns allt det där som befängda tankar, det är inte det man grundar sig på när man ska ta ett beslut om ett barns liv. Vem i helvete bryr sig om pendling och olika DNA string?
Och vet du vad, Jessica – i samma sekund som jag och Martin la oss nakna i sängen och hade sex med en chans/risk (kalla det vad fan ni vill) till graviditet, så fanns det ingen återvändo. För det är varje vuxen människas ansvar att se till att man INTE blir gravid, om man nu absolut inte vill det. Och ja, olyckor händer (även om det inte var nån olycka i mitt fall), men även då får man ta konsekvenser. Även om man olyckligtvis kör på nån i trafiken exempelvis, får nån betala för det, eller hur? Även om det “bara var en olycka” och ingens fel.

Vad hände med good old fashion kärlek och respekt, omtanke och ömhet, förmåga att uppfostra och ge barnen en stabil och trygg och harmonisk uppväxt med god moral och etik med ett enormt omfång av stöttepelare och socialt nätverk? För där vinner jag med hästlängder så ja, det ÄR en blessing för mitt barn att födas.

För som jag skrev i ett sms till en vän: “Vet du… tanken om ett val hade inte slagit mig förrän andra började fråga vad jag skulle göra. Och varje gång jag ens tänker på det så brister det och jag gråter. Nej… det är inget alternativ. Jag kan inte det. Jag kan inte döda mitt eget barn”.
Jag vet inte hur det blev att jag plötsligt hade ett alternativ. För i min värld egentligen, fanns det inte. Och redan när jag skrev inlägget Käftsmällen rakt i nyllet visste mina närmsta vänner att jag egentligen redan hade ett beslut.

Trampa på en öm tå?
Jepp.

Du gillar kanske också...

11 svar

  1. Anna skriver:

    Jag förstår dig till 100% jag reagerade också på att alla helt plötsligt ska kommentera när det är något hemskt som har hänt här inne. Och visst jag är inte bäst på att kommentera heller men jag gör det bara när jag känner att jag har något att skriva. Och när jag läste ditt inlägg käftsmällen rakt i nyllet så kände jag redan på mig att du skulle behålla barnet. Dels för att jag ser vilken underbar ensamstående mamma du är idag och klarar det hur bra som helst och sen för att jag också vet hur svårt du har att överhuvudtaget bli med barn. Så om jag var du så hade jag behållt det. Allt i våra liv händer ändå för någon mening (även fast det kanske är svårt att se det så ibland) men det är vad jag tror i alla fall.

    Och sen förstår jag inte heller folk som kan sitta och skriva för och nackdelar med att göra abort eller behålla det. det ända rätta är väl bara att skriva att man önskar dig lycka till i vilket du än kommer att välja för dig och ditt/dina barn. Och som dina vänner har skrivit dom finns ju där för dig vilket som….

    Ta hand om dig och DIN familj…. *harrt*

  2. Madde skriver:

    Hej tjejen!
    Har inte suttit vid datorn så mycket som jag skulle vilja sedan min underbara Kasper föddes. Men nu har jag försökt läsa ikapp alla inlägg. Jag blev vansinnig när jag läste vissa kommentarer.
    Som jag ser det är du den mest kärleksfulla mamman i världen. Skitsamma om pojkarna inte har samma pappa som deras blivande syskon. Alla kommer att älska varandra lika mycket för det. Jag hoppas att ni mår toppen toppen och önskar er alla lycka i världen !
    Puss och kram *harrt*

  3. Hanna @ jasas.se skriver:

    Jag kände nästan tvärt om.. brukar kommentera då och då men backade nu då detta hände dig. Tänkte faktiskt skrivit ett mail till dig i stället.

    Förstår heller inte hur folk kan kommentera si och så, de tänker verkligen inte på att du är en levande människa på andra sidan tråden. Sen tror sig folk alltid veta bäst och ger gärna råd till höger och vänster, blä. Kram till dig.

  4. Kim skriver:

    Så nu snackas det om det är blessing att låta detta lilla foster födas in till denna värld pga Martins snetramp?

    Jag personligen anser att det är en jävla stor blessing att kunna skapa ett barn, bära på ett barn & kunna föda ett barn. Det é den största blessing som finns i denna värld. Det ären blessingen att kunna vara den ultimata föräldern & kunna ta ansvar för ett barn oavsett om man står ensam eller om man är två.

    Pendling/eller inte pendling. Närvarande pappa/ eller inte. Hur kan det ens peppa en att vilja ta bort ett foster med ett tickande hjärta? Jag själv anser att det behövs ’lite’ större anledningar för en abort än det.

    Ett barn har ALDRIG valt själv att komma till världen oavsett hur mycket kärlek det finns mamma & pappa emellan. Barn väljer inte sina mamma & pappa själv. Barn väljer inte sina syskon. Barn får ta det som finns.

    MEN många mammor & pappor väljer att låta ett barn komma till världen även om dom kanske skulle tänka efter ett par gånger före, dessa barn riskera te.x misshandel, brutna ben, sönderslaget ansikte, dom riskerar att bli våldtagna av sin pappa & hans polare medans mamma tittar på, dom riskerar att dö i tidig ålder.

    Tänk er dom som inte kan få barn, tänk er dom som kämpar som idioter för att ens bli med barn. Jag blir så ledsen, min egen syster kämpar som en idiot men hon tappar dom tidigt i graviditeten, det enda hon önskar är en liten bebis.

    Jag vet att Madde ville att W skulle vara pappa till alla hennes barn. Men hon tillät sig att släppa in M i sitt liv & planerade ett gemensamt liv tillsammans. Att det sen inte höll sig som det skulle är än mindre en anledning att släcka ett liv.

    Jag stod sida vid sida om Madde ’live’ under W perioden, jag såg henne trasas sönder, lappad med säkerhetsnålar, med små fina stygn i taget blev hon så småningom en ärrad 2 barns mor, en mor som gör allt för sina barn, hon ger dom vilkorslös kärlek & får samma tillbaka av barnen. ’Många’ barn skulle nog vilja ha Madde som förälder, hon finner sig inte i skit från barnen, hon lärde dom tidigt rätt & fel. Hehe, kom tänka på den gången när dom hade disskution om bröst ;)

    Att en lite bebis nu ska bli den 4:de familjemedlemmen är en stor blessing, pojkarna kommer bli stolta storebrödrar, dom kommer älska den lilla oavsett dna.

    Denna bebis kommer till en familj som hyser varm kärlek till varandra, som stöttar varandra, hjälper varandra. Det kommer komma motgångar & jag vet att Madde har folk vid sin sida. Jag vet att Madde fixar detta, ja jag vet, hon é inte mer än människa. Men Madde är en människa som sällan ger upp, Madde gör allt i sin makt för sina barn & sig själv.

    Oavsett vad Madde hade valt, hade jag stått vid hennes sida & stöttat henne. ÄVEN om jag hade tyckt annorlunda. Det é hennes liv som ska förändras inte mitt. Tips & råd behöver alla men i slutändan gör man ett eget val utifrån ens egna känslor.

    Men fortfarande är varje litet barn som föds till denna värld en blessing

    *lavloo* *lavlooo*

  5. Jessica skriver:

    JAg ber om ursäkt. Det var inte alls min mening att varken trampa dig på tårna eller på annat vis vara dum mot dig. Jag har aldrig någonsin tvekat på din förmåga att vara mamma eller att du inte skulle klara av det eller på något vis vara dålig för barnet. Absolut inte, jag vet att din kärlek till detta barn inte skulle veta några gränser utan precis som för dina söner alltid finnas där och kämpa.
    Och du har rätt, man vet aldrig vad som kan hända i framtiden. Jag bara tänker hur jag gjort med facit i handen (inte för du har facit så men du vet ju lite).

    Jag ber som sagt igen om ursäkt och jag ska tänka mig mer för nästa gång jag yttrar mig, eller snarare kanske hålla min trut stängd. Jag menade aldrig att såra iaf, vill du ska veta det.

    • missmaddis skriver:

      Jessica, tro mig, du har verkligen rätt att tycka vad du vill och skriva vad du vill – jag behöver bara inte hålla med. Och ja, utan facit i hand – INGEN har facit. Det hade inte du iheller haft. Ingen vet hur det kommer gå.
      Så nej, håll inte truten, säg vad du tycker, även om du trampar mig på tårna.

  6. Fröken Greta skriver:

    Jo. Jag tillochmed jag hade hajjat att du skulle behålla barnet. Och egentligen skulle jag faktiskt hållt käft. Jag känner inte dig, och jag tillför faktiskt ingenting till ditt beslut.

    Nej du är ingen dålig mamma. Det tycker jag högst ärligt att du verkligen inte är.
    Och ja du har rätt i att har barnet bara pendlat så vet det inget annat.

    Ursäkta att min kommentar var förvirradande, svår att tyda osv. Det var inte alls min mening att jag inte kan framföra vad jag menar på ett bättre sätt.
    Och ja..kalla mig känslokall elak idiot. Men jag hade tagit bort barnet. That’s it. That’s me.

    Och ursäkta att min kommentar klampade i klaveret på dina ömma tår.

    Lycka till med ny bebis och allt annat.

    /Fröken Greta

  7. Mimmi skriver:

    Maddis, way to go girl! Du har redan rest dig och du kommer att göra det om och om igen. Så är vi kvinnor och speciellt du. Det är ingen lätt uppgift du har framför dig, med skiljsmässa och bråk etc. Men jag tänker och känner som du. Barn är en gudagåva, och din baby har en jävla tur att komma just till dig. Fortsätt följ ditt hjärta så kommer allt att ordna sig.
    Upp till kamp emot kräken!

  8. Jessica skriver:

    Okej. Vill bara inte du ska känna det som att jag sårar dig. För jag tvivlar verkligen inte på dig som mamma. Jag håller tummar och tår för att allt kommer att gå fint och som jag redan sagt så vet jag att du kommer göra allt i din makt för att barnet ska få det hur bra som helst. Hoppas bara den andre hälften gör likadant

  9. Eva T skriver:

    Hej !

    Det tragiska är väl i och med ett barn med honom innebär ju att du ”aldrig” kommer att kunna välja bort honom helt och hållet.
    Och med tanke på den tragiska skrattretande anmälan så kunde det kanske vara på sin plats att ifrågasätta ifall du vill ha honom i ditt liv.
    Han verkar ju inte alltför smart.
    Kram på dig och lycka till i dina beslut, och tack för ditt initiativ som gjorde att jag hittade dig. (du vet vilket jag menar)

  10. Emma (MittLivSomJag) skriver:

    Lugn Maddi, bara lugn…
    Bara för att det finns de som anser att man kan ta de fakta man har på hand och sätta dem i en ”möjlig framtid” och ta beslut utefter det så innebär inte det att något ifrågasätter dina möjligheter eller kompetens som mamma?

    När man skriver en blogg får man räkna med åsikter, därav kommentarsfälten och är det så att man inte vill att folk SKA tycka till om ens personliga kriser, får man helt enkelt låta bli att blogga… Du kan inte gå på krigsstigen för att det finns de som tycker annat än du om ditt liv, som du väljer att dela med dig av.
    Så tre djupa andetag, vore på sin plats.

    Alla som läste ditt inlägg och dina funderingar kunde läsa mellan raderna att du redan gjort ditt val som är just det – DITT val och därför var det säkert många som reagerade med att påskina att det finns en annan sida, ett annat val.

    Tror ingen vill anklaga, ifrågasätta din roll som mamma eller kärleken till barnen du har och barnet du bär. Men ibland räcker inte kärlek för att täcka allt annat. – Precis som du tyvärr fått erfara i dina två senare äktenskap.
    Amor vincit omnia – Kärleken övervinner allt – Kanske. Men kärleken kan inte ge någon större ekonomisk trygghet, kärlek kan inte förändra relationen mellan dig och Martin (såvida ni inte löser era problem, som inte är kärleksbaserade och börjar om?) och kärleken kan inte heller förändra det fakrum att det kommer att bli tufft.

    Men så länge du har alla de här faktorerna med i din beräkning och med säkerthet kan känna att ”detta klarar jag!” Så är det väl det enda rätta?

    Men man MÅSTE faktiskt ta med en hypotetisk framtid när det gäller ett barn som man har ansvar för resten av dess liv (eller åtmonstone de kommande 18åren) för att det är förälderns ansvar att se till att barnet blir det bästa det kan bli. Mentalt friskt, tryggt och lyckligt! Och det är iaf vad jag tror att de här människorna menat när de skrivit till dig.

    Jag önskar dig som vanligt lycka tjejen…
    Givetvis får du fler kommentarer när det är drama? Läser du en bok utan handling?

Lämna ett svar till Jessica Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com