ante omnis mea familia

Rest in peace, my love..

I går var en sådan dag där allt kändes skit. Min pappa ville vara snäll och sätta in en ny hårddisk till mig. När han tog en titt i min dator tänkte han vara snäll att passa på och rengöra den grundligt. Han plockade isär min dator, skriv för skriv, han blåste, puffade, borstade och dammade. När det sen kom till att sätta ihop den igen.. Well.

Fläkten till moderkortet fungerade helt plötsligt inte längre. Efter många om och men började den sakta att snurra väldigt trögt.
Datorn hittade bara två av mina tre hårddiskar. Den hittade inte min lilla hårddisk som råkar vara min viktigaste hårddisk. När datorn sattes igång hördes ett tjutande och bankande i min låda. "Jag vet inte om det beror på att den flög i golvet innan" sa pappa. Öh.. flög i golvet?
Pappa hade arbetat med min dator i köket och bett min mamma hålla barnen därifrån. Laaiti hade ändå lyckas ta sig ut i köket och fått tag i hårddisken som låg vid kanten på diskbänken och dragit ner den – bums i golvet. Och det var naturligtvis den hårddisken som förde oväsen. Den fungerar inte längre.

Och det är Murphys Lag återigen. Det var min viktigaste hårddisk  med viktiga anteckningar, loggor och viktiga arbeten och bilder. Tusentals timmar nerlagt i arbete som  jag inte på något sätt kan gottgöra eller göra om. Så gårkvällen gick åt att svära över detta faktum men inse sanningen. Jag fick formatera en ny hårddisk och installera om mitt operativsystem. Jävla satans skit.

Efter att jag hämtat barnen hos mina föräldrar gick vi hem till min väninna som vi planerat. Hon har fått upp sina nya möbler och dekorerat sin lägenhet. Barnen var helt sanslösa, särskilt Laaiti varvid jag undrade om han verkligen var min avkomma eller djävulen själv. Han sprang runt som en kanin på amfetamin, hoppade och studsade, kastade kuddar och lekte marathon. När jag sa åt honom att sluta skrek han NEJ och fortsatte. När jag tog fatt om hans armar och stirrade in i hans ögon och sa åt honom att sluta, så skrattade han åt mig och hojtade muntert sitt NEJ. Jag hade lust att skalla ungen. Mitt på pannbenet.
Det busades och  bråkades och vid ett tillfälle när Phini låg på golvert kom Laaiti och skulle just stampa Phini mitt på huvudet när jag precis fick undan honom. Scener från American History X flashade för min näthinna. Jag tappade nästan hakan så barbarisk min yngste lille mobbare till son är.

De blev inte mycket lugnare när vi kom hem men det är alltid lättare hemma – här FÅR de ju springa mer, här är ju hemma. Här finns leksaker att underhålla sig med och mer grejor för barn att göra.

När de väl hade nattats tyckte jag mest synd om mig själv. Jag slängde mig i soffan vid tv’n men blev besviken på programutbudet. Needless to say, det blev en ganska tidig kväll..

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

13 tankar om “Rest in peace, my love..”