Sanningen är.. att jag inte står ut mer.

Klick KlickJag beklagar att belasta er med ytterligare ett inlägg som handlar om mina barn. Det är inte uppskattad läsning av alla, det finns ju de som ratar ”mammabloggar” – men vet du vad – Jag är ledsen att behöva säga det rakt ut: Jag skriver inte för er skull. Jag skriver inte vad ni vill att jag ska skriva. Om jag skulle få betalt hade jag fan övervägt det. Jag skriver för min egen skull. Min blogg är min dagbok och jag skriver what da fack jag vill, när jag vill, hur lite eller mycket jag vill och är man inte intresserad så är man ett klick bort från min blogg. Det är inte svårt. Så redan nu, vän eller inte – vill du inte läsa ännu ett inlägg om mina barn, så sluta nu och klicka bort. Det gör jag när jag ska läsa inlägg som jag själv tycker är tråkiga, t.ex renovationer, inredning osv. Orka materialisktiska bloggar, kalla och känslolösa.  Klick, klick.

Mitt i detta nattningsdilemma med Laaiti snörptes mitt hjärta åt ikväll när jag tittade åt Phini’s del av rummet, ner i hans vita lilla säng där han skulle sova. Jag har förundrats över storebror och hur väl han alltid somnar trots Laaitis skrikande, sparkande och enormt högljudda toner i flera timmar. Ni vet själv hur irriterad man kan bli när man är trött men Phini har aldrig klagat på Laaiti, hur mycket han har skrikit om kvällarna. Ikväll såg jag varför – stackars barn.

Så här somnar Phini om kvällarna:
Phini står ut…

Och det låter jävligt elakt att säga det men Phini och jag härdar ut. Jag, på gränsen, men vi står ut i alla fall. Jag längtar efter dagen då sömn inte är någonting Laaiti är rädd för längre. Kvällen då Laaiti kan somna tryggt och veta att mamma kommer finnas här – hela natten och i morgonbitti med. Men vad ska jag göra tills dess…

Charlotte var här ikväll och fick ta del av en halvtimmes skrik, sparkandes, uppsprungandes och säkert 50 nattningar. Hon har inga tips eller råd att ge.

Det har varit såhär, i stort sett varje kväll sedan den 20 september. Dagen D. Dagen då pappa aldrig kom. Och några dagar senare blev det värre. När pappa inte kom då iheller.  Sen bröt helvetet loss när pappa, för en tredje gång, inte kom.. och inte ens hörde av sig. Det är tre månader sedan. För mig, en väldigt kort period men för en tvååring, en hel livstid.Står inte ut.. 

Det börja verkligen tära på mig detta (om det är så jävligt för mig, undrar hur boetie mår?!) Jag vet inte vad jag ska göra, min idéburk är slut, mitt tålamod sinar och Laaiti verkar inte må bättre.. faktiskt tvärtom. Utbrotten blir värre, kommer oftare och mer kalla. Sömnen mer orolig. Han mår inte bra.. Min son mår inte bra och jag vet inte vad jag ska göra..!! Jag är ensam med barnen, de har bara mig om kvällarna. Jag är inte allsmäktig, jag kan bara fylla halva deras föräldrabehov, men jag försöker gottgöra för den andra biten som jag inte har.
De har mat på bordet tillräckligt för att fylla deras hunger och näringsbehov. De har ett tryggt hem  utan våld med överflöd av kärlek. De har rutiner, vanor och fasta gränser. De får presenter ofta, uppskattning varje dag och jag vet att de känner sig behövda och älskade. De har varsin säng att sova i, alla leksaker de har önskat sig. De har snygga, hela kläder som värmer dem. De har vänner omkring sig och ett socialt nätverk, de får komma ut varje dag och springa av sig som barn bör. Jag kan inte göra mer än så..? Kan jag?

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

15 tankar om “Sanningen är.. att jag inte står ut mer.”

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com