Självterapi – att hjälpa andra.

Någonting som jag sällan bloggar om är responsen jag får från vissa utav mina läsare. För när man är så öppen som jag är och vilt delar med mig av allt, både gott och ont, så väcker det ibland känslor hos andra människor. Jag får ofta mail från främmande unga tjejer och medelålders kvinnor som känner mig. De känner mig för att de läser min blogg. De vet redan allt om mig.
Och här kommer nu del II av min självterapi.

Det är som en evig cirkel det här. Det ena leder till någonting annat osv. Jag började skriva för att få ur mig allt som ligger och gror inom mig och byggde berg och tog över mitt liv. Och jag bestämde mig för att jag inte skulle ha några som helst hemligheter för någon och delade med mig till alla. Det är ju sanningen, det är så det är. Även om jag gjort fel saker eller sagt fel saker så skriver jag ner det med, för om jag ska dö i morgon så ska jag i alla fall dö med rent samvete. Det var min originella plan – helt och hållet egoistisk – att JAG behöver få ut alla dessa demoner som strider inom mig. Den där som äter mig inombords. Och det gjorde jag och med det kom en sinnesro för mig. Att se det framför mig istället för inom mig öppnade så många nya dörrar för mig och gav mig så många nya AHA-upplevelser. Det blev genast verkligt och konkret och plötsligt kunde jag göra någontnig åt det eftersom det fanns där framför mig att arbeta med.

I takt med att jag fick fler läsare (och jag vet inte vartifrån ni kommer eller varför ni kommer) fick jag även mer respons. För er är jag Maddis. Maddis som är mamma, som har haft det tufft men tagit sig igenom det. Maddis som är piercare. För mig är ni läsare. Vissa av er är anonyma och det gör mig absolut ingenting alls. Vissa av er kommer jag aldrig kännas vid, jag vet inte att ni existerar men somliga av er gör sig till känna med  kommentarer här och där och hänger på i mitt liv. Sen finns det den skaran som tar mer personlig kontakt med mig och skickar mail till mig.

Första gången jag fick ett privat mail från en tjej som läser min blogg (jag vill mig minnas det var på lunarstorm) blev jag något ställd. För en sekund hade jag inte tänkt på hur mycket jag egentligen utelämnar mig själv när jag skriver så offentligt men när jag läste hennes mail, svarade och fick ett svar tillbaka insåg jag att det var bra. Det var som det skulle och jag kunde faktiskt, hoppades jag, kanske hjälpa henne bara genom att skriva. Att någonstans från mina erfarenheter ge henne råd, ge henne små nyttiga tips och stöd och finnas här. Här på internet, om ingenstans. För vissa tjejer har det jävligt jobbigt men svårt att prata med någon, svårt att öppna sig och vissa känner en trygget i att öppna sig på internet där man sitter trygg bakom en skärm och man är till viss del eller helt anonym. Och det är helt okay. För den kontakten kan vara den enda man har och det är bättre än solid ensamhet, utan någon att vända sig till. Och om jag kan vara den som kan hjälpa dem, stötta dem, få dem att må bättre eller bara mindre ensamma i en stor värld så mår jag fan så mycket bättre. Jag mår bättre av att kunna ge tillbaka. Att kunna dela med mig och att kunna nyttja det jag varit med om i en positiv bemärkelse och kunna säga till mig själv att det var inte förgäves. Det fanns en mening med det, det behöver inte allt vara till spillo. Och då mår jag bra. Jag mår bra om jag kan hjälpa någon annan. och det är relativt ofta jag får mail från tjejer som behöver någon, någonting, för att ingen i deras omgivning eller i samhället ser det som för mig är så uppenbart. Skrik på hjälp. "Förlåt för att jag skriver, jag vet inte varför jag skriver, jag vet inte vart jag ska vända mig… Du kanske tycker jag är knäpp som skriver till dig, du känner ju inte mig… " Så börjar många mail. Och i min värld finns det inga sådana dumma mail – de är alla lika unika, lika välkomna. Även om jag inte alltid kan fysiskt hjälpa så kan jag åtminstone vara någons stöttepelare på distans.

Mina nära vänner vet ju minst lika mycket om inte mer, om saker jag har gått igneom. Vissa av dem har fått se det "in action" och sett mig skaka och frusta, gråta och skrika men ävben hur jag rest mig upp igen och borstat av mina knän och tagit mig upp igen. Och i helgen var det en av mina nära vänner som följt mitt liv, IRL, som kontaktade mig, villrådig. En nära vän till honom mådde dåligt och han visste inte riktigt vad han skulle eller kunde göra och kom att tänka på mig. Han hämtade mig i morse och körde mig till sin vän som behöver någon – något, för att den hjälp hon behöver inte fås på annat håll. Så jag satt i hennes kök idag och drack kaffe och pratade och lyssnade på henne. Och jag vill så gärna göra mer än vad jag egentligen kan men vi vet alla att det mesta jobbet alltid ligger på individen själva. Men jag vill så gärna så mycket mer och kommer göra allt jag kan. Jag har inte kravlat mig upp i onödan och nu när jag står här idag vill jag gärna hjälpa andra upp.

Bottom line – att hjälpa andra, hjälper mig och det blir en form av självterapi, det också.

Du gillar kanske också...

9 svar

  1. Mallan skriver:

    Maddi – Tells it like it is! *rock*

  2. Emma skriver:

    Om du bara visste hur många som får hjälp av din blogg allena, så skulle du nog få en smärre chock. Jag tror inte att alla som mår dåligt skriver till dig, men desto fler får ändå lite hjälp och stöd utan att ge sig tillkänna. Jag tycker att du gör en underbar sak för världen och du är värd din vikt i renaste guld. *hart*

  3. Johanna skriver:

    Du är en klar förebild för många unga o äldre tjejer… Att bara sitta o läsa allt du skriver om är guld värt,för min egen del så har de hjälpt mig att öppna upp mig själv o ta bättre hand om de liv jag lever… Du är min förebild o tycker du är så stark efter allt du gått igenom… Att du lyckats fått ett så underbart bra liv efter allt är hur bra som hellst,bara en sån sak som att du har två söner efter de alla läkare sagt så är du en liten ängel:) fler som du behövs på denna jord:) kram Johanna

  4. Therese Anerland skriver:

    Jag håller med dig.
    Om jag kan hjälpa någon annan som har det jobbigt så gör jag det.
    Är duktig på att lyssna på andras problem och ge tips och råd.
    Dock är jag själv as dålig på att lyssna på andras råd.

  5. Hanna / Jasas skriver:

    Jag känner ju inte alls igen mig i ditt liv, elr ja, ditt förflutna. Min barndom var en ’dröm’. Men jag tycker väldigt mycket om ditt sätt att skriva, om du så ’bara’ skriver om en dag på jobb, något om ditt förflutna, dina pojkar, att du shoppat nya skor, gjort en piercing osv. så berör det MIG! Jag kan vara ganska så kall annars då det gäller andras bloggar – speciellt mode bloggar, även om det är en människa av kött & blod som publicerar dem (respekterar dem ändå) men det får mig att klicka mig vidare UTAN att blivit det minsta berörd.

    Blev väldigt glad för responsen som du skickade i mail till mig förresten! Vet ju att du läser detta och reflekterar (lite kanske iaf) över det jag skriver, men att få det, svart på vitt var skitkul!

    Den dagen du slutar att blogga.. den dagen har nog internet gått under, för annars slutar du väl aldrig blogga här?? Hoppas inte iaf! :)

  6. Hanna / Jasas skriver:

    ..och jag tror du är en förebild för alla, mer elr mindre. Ville bara skriva det också!

  7. e v e skriver:

    Ja, det känns alltid bra när man kan hjälpa någon.
    :)
    Ibland hjälper man bara genom att finnas där (mitt emot vid ett bord, via mail eller genom att man har delat med sej av något i en bok eller på nätet). Ibland genom att bara lyssna och ibland kan man hjälpa någon i en knepig stund genom att dela med sej av sina erfarenheter.

  8. alexandra skriver:

    jag har följt din blogg till och från under helt galet lång tid men aldrig kommenterat, men nu måste jag bara säga att du så sjukt grym! Alla har vi bagage och att du visar upp det på det här sättet hjälper förmodligen så sjukt mycket folk, och får förhoppningsvis många att börja rota i det där jävla bagaget. Dessutom älskar jag alla skitsöta små händelser mina dina galet söta barn. + att du är grymt snygg!

  9. Anna skriver:

    Ja att hjälpa andra är verkligen något som man mår bra av… Och jag tror du hjälper massa med folk genom din blogg.. Så fortsätt med det…. *rock*

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com