Skilda världar: Gangster VS mamma

Fy satan vilken dag jag har haft. Jag känner att jag knappt har hunnit varva ner på hela dagen idag. Efter all stress i morse fram till lunch när allt med morgonbestyr och barn och riskutbildningen var avklarade, hämtning av barnen, inhandling, matlagning och sen iväg igen på utvecklingssamtalet som följdes av ett första föräldramöte på skolan. Och appropå det – var  helvete är alla engagerade föräldrar? Av 22 barn i klassen var där 9 närvarande föräldrar..? Jag undrar vad som var viktigare att göra..? Kunde de inte hitta barnvakt? Måste de jobba? Eller orkade de helt enkelt inte..? För på min prioritetslista ligger barnen högst och det som direkt anbelangar dem – bl.a föräldramöte. Jag tycker det är viktigt att få ta del av informationen som ges om deras aktiviteter, eventuella utflykter, att träffa de andra barnens föräldrar osv. Så jag tog ledigt först och främst för detta och sa det till Cindy, att jag skulle på föräldramöte. Sen att riskettan lyckligt nog lades på samma dag var mest tur för min del så att jag inte behöver ta mer ledigt.

Här hemma är det fortfarande kommunikationsproblem galore. Martin och jag talar inte samma språk alls och jag kan tycka det är svårt att möta han halvvägs när vi pratar för att jag helt enkelt inte kan förstå hans resonemang. Det gick väldigt bra att passa barnen, sa han och när jag kom hem precis vid 20 så sov bägge barnen sött (!?). Jag hade förväntat mig att de skulle vara vakna eftersom de brukar vara det vid åtta. Vi började diskutera massa olika saker kort därpå.
Jag försökte åter igen förklara för Martin att han får tänka lite på HUR han säger saker till mig, för att få en önskvärd effekt. Marknadsföring av en idé eller en tanke är A och O och hur han framför det är viktigt för respons. 
Martin och jag tycker tänker och känner lite olika om vissa saker. Han är mer ordningsam än mig – så är det. Vissa skåp som sagt är proppfulla med saker som är sönder, som jag inte ska ha och som kan likväl kastas, Men av någon oförklarlig anledning har jag svårt att kasta saker, så det blir att jag mer eller mindre kastar in det i ett skåp. (Ja, jag är en typisk KRÄFTA). Sen nästa sak efter det osv – tills det är fullt av skit och som mest trillar ut när man ska öppna det. Det är nog fler än jag med detta inbyggda och oplanerade systemet. Martin reder inte riktigt ut det.. Ni förstår, jag engagerar mig inte så mycket i världsliga eller  materialistiska saker. Sålänge min själ mår bra så.. jag bryr mig mer om emotionella och själsliga ting. Jag bryr mig inte om alla skitsaker i skåpen.. jag bryr mig inte om de 3 par söndriga solglasögonen som jag inte brytt mig om att kasta eller mascaran som ligger uttorkad sen tio år tillbaka. Who gives..?
Jo, Martin. För han vill ha ordning och reda. Och det är med stor försiktighet han började smårensa och städa. Han vågar inte kasta någonting så när han städade mitt röriga-skåpet i köket gjorde han helt enkelt bara iordning i röran så att man ser in och inget trillar ut när man öppnar. I bokhyllan ställde han om böckerna – jag hittade i min oreda men hittar inte nu. Han menade väl med de bägge städningarna så jag bet mig i tungan för det tydliga klampet i min personliga och privata sfär, även om det sved lite.

Ikväll flög jag i taket och blev rebellisk. Jag låg i badet och Martin höll mig sällskap och vi pratde om lite allt möjligt. Sen plötsligt säger karln “Sen, i vår gemensamma bostad, ska det inte vara massa plick plock överallt!” och pekade på badrumsskåpet.
Och det jag hängde upp mig på var ordet SKA. Sen när fan ska han komma och säga vad jag ska och inte ska, vad jag får eller inte får? Jag är en vuxen kvinna och bestämmer själv om jag vill ha massa knick knacks, sen får han tycka vad han vill..? Han kan få ett eget badrumsskåp att bestämma över? Jag har inte problem med att ta gemensamma beslut, om det läggs fram med ett frågetecken eller som en disussion.. om han bara hade kunnat lägga fram det lite annorlunda,, som med ett annat skåp i köket tidigare idag då han sa “Älskling.. sen nån dag när du är ledig kan vi gå igenom detta skåpet tillsammans och rensa ut..”
Ödmjukhet. Tack. Han glömmer bort att detta har varit MITT hem i många år och i stort sett alla saker är MINA sedan flera år så jag har svårt att ha någon som kommer och talar om hur JAG ska ha det igen.. det var år sedan jag skakade av mig det – att någon annan  hade något som helst att säga till om.
Och jag i min tur glömmer bort att HAN faktiskt också bor här och jag får ta hänsyn till att han kanske vill ändra saker – men det bär emot.. så in i helvete. Jag känner det oftast som en spark på min självständighet och min vilja att kunna betämma över mig själv och ta egna val och beslut i mitt eget liv.
Så vi tog en diskussion där jag sa att han får tänka på hur han lägger fram saker.. för så som han bemöter mig, så bemöter jag honom. Om han får det att låta som om han ska bestämma så slår jag bakut och blir sur. Om han istället frågar lite vänligare eller bara lägger upp det på ett annat trevligare sätt så får han ett annat mer medgörligt svar. Men jag antar att det är svårt för en kille med hans bakgrund.. jag hoppas att han kan svälja sin stolthet för det hade underlättat för mig att kunna släppa lite på garden. För den är fortfarande uppe ofta. Min gard, min mur. Min mur omkring min självständighet och självkänsla och om jag känner mig det minsta lilla hotad på mitt eget jag, mitt liv, min privata sfär och allt jag jobbat hårt för, så blir jag kall och hård men mest riktigt jävla asförbannad. Så den diskussionen ikväll ledde till en annan som ledde till en annan och till slut kändes det mest om om det handlade om något helt annat.. Och nu verkar vi vara sura på varandra. Jag vet inte om det var jag som var överkänslig efter en jobbig dag och bara ville varva ner och hade inte hunnir avstressa ännu.. men ja..
Det är tufft det här, att ta två skilda världar och försöka sammanpressa dessa till ett gemensamt liv. Men jag andas fortfarande hopp..

Du gillar kanske också...

4 svar

  1. Bara jag skriver:

    sitter här på jobb och små ler lite av ditt inlägg.. Men jag känner att mina tankar och funderingar får vänta tills vi ses eller över sms i morgon..

    Lova ya

  2. Therese.A skriver:

    Vi hade samma problem när vi flyttade ihop.
    Jag hade/har svårt att ändra på saker eftersom det var mitt hem först.
    Kan det vara att det är din fasta punkt som han försöker att ändra på? *vetej* Så kändes det för min del i alla fall. ^)

  3. e v e korpis skriver:

    Ja, sådär kan det nog lätt bli när man har bott själv i flera år (och är kräfta! dessutom) och haft allt var och hur och varför man själv vill. Man har haft sina egna ”system” och vanor.
    Och så flyttar en annan person in en dag, med sina egna sätt och ”system” och det kan kännas väldigt ovant. Ingen har ju egentligen mer rätt eller fel, utan bara sina egna vanor och tankar på hur man vill ha det.
    På något sätt gäller det att lugnt komma överens, så att det funkar bra för båda. Lättare sagt än gjort, en del mutter ingår säkert, men alldeles säkert värt det!
    *clap*
    Lycka till och försök ha tålamod båda två! Det kommer att lösa sej på bra sätt!

  4. Jessica skriver:

    Och jag som trodde att JAG var svår att bo med :P …. JAg är lätt mer tillmötesgående. Men så har jag inte levt ensam så länge heller så jag kanske ska hålla munnen. Men samtidigt så måste han ju få säga vad han tycker och inte gå som katten runt het gröt , du är ju själv väldigt rättfram som person så du om någon borde väl uppskatta rak kommunikation. Där finns alltid olika sätt att säga saker på, men man kan ju inte vira in varje ord i 500 gram smör. Ja, du fattar nog :) .

    Håller med dig om föräldramötet, var är föräldrarna?? Varför skaffa barn om man inte har tid med dem?? Det har jag länge undrat över. Jag får verkligen hoppas att jag kan leva upp till mitt eget ideal när min buse kommer ut

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com