Slag under bältet

All’s fair in love and war. Så säger man ju.
Allt är tillåtet i krig och kärlek och det är på gott och ont det stämmer.

Och i mitt fall – det är nu två gånger inom väldigt kort tid som mitt förflutna har dragits upp och använts emot mig. NI minns kanske kommentaren-from-hell från min dotters “far” där han drog upp de sexuella övergrepp jag utsattes för som barn. Och för några dagar sedan, efter lite mail korrespondens med min brors sambo, drogs mitt förflutna upp igen. För tydligen har hon svårt att tro att min bror ska ha förgripit sig på mig för hur i helvete vill/kan man ha kontakt med en man som påstås ha gjort sådana saker mot en.
Hon kan inte förstå. Och jag kan inte förklara så att någon kan förstå – hur jag, efter att min bror utsatt mig för de övergreppen, är kapabel att befinna mig i samma rum som honom. Alla födelsedagar, alla julafton och alla dagar och nätter vi spenderade under samma tak när vi växte upp. Säg mig, – hade jag mycket till val? Han är min bror – vi har samma föräldrar och levde under samma tak. Jag var livrädd. Tala om för en tio, elva, tolv-åring hur de ska reagera. Vad de ska säga och göra, när de mår som de gör och är så rädda som jag var. Det är inte många som kan förstå. Och eftersom man inte kan först det så är det enkelt att förskjuta och påstå att det aldrig kan ha hänt.

Hit ‘em where it hurts – så heter det. Och ja, det kanske är just därför människor drar upp sådana här saker när de grälar med mig. För det är inte mycket som får mig på fall och de tror nog att om de drar upp sådana saker som knäckte mig totalt förr, så har de vunnit ett gräl. Bravo. Hipp hurrah. Moget. Det är just exakt så man grälar, argumenterar och diskuterar när man är vuxen, genom att ta till tjuvknep och slag under bältet. Men vet ni vad – det ska fortfarande mer än så till för att knäcka mig. Så pass långt har jag kommit.

Jag tittade lite på Oprah igår på tv. Hon intervjuade Mo’Nique’s bror som har förgripit sig på sin lillasyster. Och det var mycket av det som sades som jag kände igen. Och just det där som jag skrev om ovan. Det går liksom inte att förklara hur man kan låtsas som om ingenting har hänt, år efter år.
För mig var det jobbigt. Det var tufft alla de åren att leva tillsammans med honom. Ingen visste de första åren vad som hade hänt och jag levde i skräck. Pappa förstod liksom inte min fix idé att jag skulle plötsligt börja låsa min sovrumsdörr om natten. Och jag kunde inte berätta heller. Och jag förstår att det måste ha varit ett mindre helvete för mina föräldrar den dagen de fick reda på sanningen, när de fick reda på vad som hade hänt. För oavsett vad så satt de mittemellan. Jag är deras dotter. Han är deras son. Och en förälders kärlek…? Pappa ville aldrig prata om det. Jag tror att han hade förbannat svårt att greppa hela situationen. Mamma och jag pratade om det vid enstaka tillfällen. Men ingenting gjordes. Ingenting. Jag vet än idag inte varför. Så vad skulle jag göra? Jag var omkring 14 när de fick reda på vad som hade hänt. Jag kunde inte flytta till eget boende, det är ganska uppenbart. Jag ville inte flytta till fosterfamilj – jag ville ju som alla andra barn vara hos min mamma och pappa. Det var det enda livet jag kände till.

Och som jag skrev i mailet till min brors sambo – verkar det som om jag och min bror har bra kontakt? Verkar det som om vi är vänner? Under alla år hon har varit tillsammans med min bror har jag hälsat på dem EN gång, med mina föräldrar, efter att de hade fått sin son. När jag var liten hade jag inget val – men som vuxen gör jag ständigt både medvetna och omedvetna val och att utesluta min bror och hans familj ur mitt liv är i allra högsta grad ett medvetet val. Vi ringer inte varandra. Vi hälsar inte på varandra. Och har det slagit dig, brorsans sambo – att det kan finnas en anledning till det?
Men så pass vuxen och mogen är jag, att jag är kapabel att befinna mig i samma rum som honom vilken dag som helst, utan att göra en scen. Det har ju funnits julaftnar och liknande där mina föräldrar velat ha hela familjen samlad så för sakens skull har jag lagt mina personliga känslor åt sidan. Det är en ENORM prestation ska ni veta och ingen lätt sak att prestera, men det går. Det har man lärt sig redan när man var liten – hur man bäst tiger, niger och ler i de situationer där det krävs.

Och det känns faktiskt skönt att veta att det finns fler. Fler som blivit förgripna och gjort och reagerat likadant som jag själv gjorde. Och jag förmodar att det ligger en hel dos sund psykologi i det hela.

Men stundtals undrar jag vad som egentligen hände. Vad hände?
Var är sprickan jag föll igenom? För när det uppdagades om sexuella övergrepp och incest i mitt liv – borde det inte ha anmälts till soc? Gjorde det det? Det var då ingenting som åtgärdades. I min naiva värld omhändertar man barn som blir/blivit sexuellt utnyttjade? Jag öppnade mitt innersta på ungdomsmottagningen i Ystad – men anmälde de nånsin det till soc? Om ja: varför hände inget? Om nej: varför inte?
Jag vet att jag fick gå till polisen och anmäla morfar. Jag blev filmad och intervjuad men ingenting hände där heller.
Vilken spricka föll jag igenom i det systemet? Sprickan “vi-skiter-i-vilket”? För det var nog den uppfattningen jag fick av vuxna till slut. Vad tjänar det till, ingen bryr sig.

Det var först när jag var 18 som jag inte orkade mer. Då hade jag bönat och bett, gråtit och skrikit hos soc att jag inte orkade mer, som jag fick en lägenhet och flyttade, Då var jag ju myndig. Tänk att det skulle dröja så länge innan jag fick den hjälp JAG behövde som inte innebar tvångsomhändertagning, inläggning på psykavdelning och rehab. Alla sådana lösningar som fick mig att tro att det var MIG det var fel på, att det var JAG som hade gjort fel. Det enda jag behövde  var lite lugn och ro. Att kunna sova utan att fara rädd, att kunna gå omkring i mitt eget hem utan att vara rädd för att bli attackerad verbalt och fysiskt av min bror. Myndigheter borde lära sig att LYSSNA mer på vad barn och ungdomar har att säga. För ibland kan barn och ungdomar faktiskt  veta själv vad de behöver.

Du gillar kanske också...

6 svar

  1. Jessica skriver:

    Det känns taskigt att skriva detta men jag anser ju verkligen att dina föräldrar agerade fel. Hur jävla svårt det än måste vara när det är sin son så har man en skyldighet. Dom kan fortsätta älska honom men man måste ändå ta sig sitt ansvar. Dom skulle tagit tag i det och gjort något. Jag har också svårt för att förstå hur du står ut, hur du stod ut. Men som du själv skriver, vad gör man när man är 11,12 och inte vet helt hundra vad som är rätt och fel och livrädd för att tas ifrån sina föräldrar. Det var dina föräldrars skyldighet att du skulle känna dig trygg hemma och dom misslyckades med detta. Jag tycker dom har handlat jättefel.

  2. Malin skriver:

    Du anar inte hur mycket jag beundrar dig,jag besitter själv en jäklans massa
    tråkigheter med missbrukande föräldrar och allt vad det innebär.
    Men jag har kommit långt,utan dessa erfareheter hade jag inte varit den jag är idag !
    Och jag är förbannat stolt över mig !
    Jag har följt dig i flera års tid,och tycker mig veta en hel del om dig.
    Du är helt fuckin underbar MissMaddis :heart:

  3. Classe skriver:

    Du är den finaste och starkaste människa jag känner, du är helt fantastisk på så många sätt.

    Och antagligen Sveriges bästa mamma också :dance:

    Tack för att du finns.

    Massor av kramar.

    /Classe

  4. mimmi skriver:

    Tyvärr måste jag nog hålla med Jessica ovan! Ofattbart att föräldrar kan stå och se på sånt. Det förvånar mig dock eftersom dina föräldrar verkar så gulliga! Och varför har de inte anmält honom efter lånekarusellen! Att inte göra det är inte att hjälpa din bor, utan att stjälpa!

  5. Jag beundrar dig, att du har blivit en sån stark och cool människa! Din bror borde spärras in, och du borde arbeta med barn som far illa. Eller borde och borde, men du skulle nog kunna hjälpa många barn på ett fantastiskt sätt! :rose:

  6. malin skriver:

    Du är en beundransvärd människa!
    Du borde skriva en bok.
    /Malin

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.