Snälla bäbis, vänta lite…

Detta är min tredje graviditet. Eller ja, om man ska vara petig, min tredje fullgågna graviditet, mitt tredje barn. Jag har ju råkar ut för några missfall med, som några av er vet.
En del människor har fått för sig att det är mest spännande och specieltl med det första barnet med när man väl upplevt det en gång så är det inte lika ”kul” längre.
I beg to differ, my friends. Ni som fått fler än ett barn förstår förmodligen vad jag menar.
Mina tidigare graviditeter var minst lika intressanta och spännande och jag såg fram emot pojkarnas födslar lika mycket som jag gör denna gången. Mina tidigare förlossningar var inte likadana och inte graviditeterna heller och det är inte samma sak nu heller.

Nu börjar det närma sig förlossningen. Och det slår mig titt som tätt hur snabbt tiden går. Det känns som igår jag kissade på g-testet och det visade positivt. Och jag har haft så mycket för mig de senaste månaderna, det har hänt så mycket i mitt liv, att tiden bara sprungit iväg. Nu sitter jag här och ska snart föda. Cim smsade mig igår och påpekade att hennes dotter Ninja föddes i vecka 36+1, som jag var igår. Och då slog det ju mig, att min dotter kan födas vilken dag som helst – är jag beredd på det? Är man någonsin det? Nej. Oavsett hur många förlossningar man har bakom sig undrar jag om man nånsin är redo. Man vet ju aldrig vad man har framför sig. Mina förlossningar med pojkarna var som natt och dag.

Är jag rädd? Nej egentligen inte. Jag är nog förväntansfull och exalterad.
Å ena sidan vill jag hålla henne i min famn redan nu. Nu på sekunden. Jag vill snusa på henne, pussa hennes panna och vyssa henne till sömns i mina armar och jag vill tala om för henne hur mycket jag älskar henne. Jag längtar mig sjuk efter min lilla flicka.
Å andra sidan.. Snälla bebis, vänta lite. Bara lite. Bara tillräckligt för att mamma ska hinna ordna vissa saker. Vänta tills dammet lagt sig efter krig så att ingen av oss behöver stressa mer, så att vi kan njuta av varandra tillsammans, hela familjen. Jag vill bara ha tillräckligt med tid för att ordna det sista som behövs, älskade unge. För allas vår skull.

Det går inte att planera en förlossning till punkt och pricka. Man får lämna lite plats för oförutsedda händelser, man kan ju inte påverka allt. Man kan nog egentligen inte påverka det mesta. Jag tillhör inte kategorin gravida som har spelat in en egen CD med havsljud och meditationsövningar. Jag har inte skrivit något förlossningsbrev heller. Jag tar det som det kommer. Det enda som är planerat och ordnat är babyväskan som är packad till 90% sedan länge tillbaka. Jag har bestämt att mamma ska vara med under fölossningen men jag har varnat henne för att stå och ”pusha” mig med ”KRYSTA” och sånt skit. Det räcker nog fan att barnmorskorna gör det. Det ”enda” jag vill ha mamma där som, är stöd. Hålla mig i handen, badda min panna och stötta mig och dela den magiska upplevelsen med mig. Det lär hon sent glömma, att se sitt barnbarn födas, och det är en upplevelse once-in-a-lifetime jag erbjuder henne och hon är stoltast och gladast i hela världen för det och hon skulle inte gå miste om det för nått. Jag älskar mamma, som följer med och stöttar mig.

För en tid sedan vaknade jag på morgonen och hade haft en konstig dröm. Jag hade faktiskt drömt om förlossningen och Björn, en av de mest underbaraste människorna i hela världen, var med. Björn är en unik människa. To say the least. Och jag trodde att han skulle asgarva när jag berättade om min dröm för honom men det gjorde han inte. Istället chockade han mig med att säga att han står bakom mig. Och sen blev det snack om det och min dröm verkar besannas, för Björn är den jag kommer att ringa till när det är dags för mig attt åka in till förlossningen och föda.  Han gav mig mer än ett nummer att ringa när det är dags och han kommer släppa vad han än har för sig, för att inte bara köra mig till förlossningen utan även stanna kvar, med sin fenomenala kamera och kreativa-fotograferings-ådra, och dokumentera min dotters ankomst. Och jag kan inte tänka mig någon bättre fotograf och vän att ha med. Björn är lugnet själv. Han kommer inge mig det lugn jag behöver, bara genom att vara närvarande och jag känner mig så förbannat trygg med vetskapen att han kommer finnas där. Jag älskar Björn, som kommer följa med och vara vid min sida.

So far so good. Det är vad jag planerat. Och det är allt jag behöver. Men jag drömmer om det ofta. Jag tänker på det dagligen och jag längtar mig sjuk. Det är en motsägelsefull längtan.
Åh jag vill att du kommer NU, men snälla… vänta lite bäbis.

Du gillar kanske också...

2 svar

  1. Kicki skriver:

    Så underbart för dig att ha föräldrar och vänner
    som ställer upp så helhjärtat. *blomma* till dem!

  2. ankan skriver:

    GOOD LUCK ! *harrt*

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.