Stackars Starka Maksrosbarn

… att överleva livet

Häromkvällen när jag pratade med Babbi i telefon, just som hon uppdaterat sin blogg om böckerna hon läst/ska läsa, drog hon upp min bok som jag håller på att skriva. Hon tyckte att jag skulle fortsätta skriva nu och att hon väntar spänt på fortsättningen. Trots att hon följer mitt liv på ganska nära håll och vet redan vad som hänt detta året, så vill hon ändå läsa.
Hon frågade mig varför jag inte skrivit på boken på länge och  jag förklarade att det mestadels handlar om tid. När man, som jag, är ensamstående tvåbarns mamma med jobb så räcker inte alltid tiden till. Och de få timmarna jag har för mig själv (mest på nätterna) så orkar jag inte alltid att sitta ner och skriva – för det är inte bara fysiskt ansträngande, mest psykiskt.
Jag har inga problem med själva skrivandet, att plinka på mitt tangentbord går nästan av sig själv, som ni kanske märkt av mitt frenetiska bloggande med stundtals långa inlägg (kaffeinlägg). Men det ska rätt sinnesstämning till för att det ska bli så bra som möjligt. Annars är risken att det blir för platoniskt för att jag inte orkar ta itu med det. För detta är min terapi.
Ni som kanske gått hos psykolog, terapeut, kurator eller något liknande vet hur uttömmande det kan vara efter en session när man har grävt i sitt förflutna och dragit upp nystor som är jobbiga. Man blir fysiskt trött. Och om det är saker som man kanske inte egentligen tagit itu med så kan det skära i en, att återberätta och hantera. Likaså är det med att skriva min bok. Samtidigt som det kan vara jobbigt för mig, att medvetet sitta ner och leta inom mig, minnas och få flashbacks när jag skriver så är det den bästa form av terapi jag har hittat som passar just mig.

Och för varje gång jag läser igenom min egen text så dimmas mina minnen av och jag vinner distans till det som egentligen har hänt. Som att jag lägger min sorg och all min smärta i denna boken – jag för över det på varje sida, i varje ord och lägger det ifrån mig. Men det är just överföringen som är smärtsam, själva skrivandet. Det är en del av mig som jag måste skära bort. Ungefär som att ha en rutten arm man måste amputera. Man vet att man måste amputera bort den, men jag tror säkert att det gör ont just som man tar och skär av den.

Och för alla er som även ni, har följt mitt liv detta året – nästa del av min självbiografi kommer ni redan känna igen. Naturligtvis är allting mycket mer ingående i boken än vad det är i exempelvis den publika bloggen. Men för er som följt den hemliga bloggen kommer ni känna igen vissa delar, så den hemliga bloggen har tagits ur vad som kom att bli en del av boken. I boken berättar jag mer om hur saker och ting har påverkat mig, hur jag har mått om det hela, i bloggarna är jag mer rak.

Jag blev väldigt förvånad de första gångerna jag publicerade utkast från min bok. Jag undrade vem fan som kunde bry sig om mitt liv – för vem är egentligen jag? Ingen. Jag är en främling. Men responsen jag fick i både kommentarer, gästboksinlägg på communities och privata mail var överväldigande och sporrade mig att både skriva mer och visa mer. När jag sen fick mail från människor som sa sig faktiskt gråta när de läste om mitt liv, att de har vunnit någonting från att läsa det och kanske till och med kan relatera då de själva varit eller just nu befinner sig i situationer där jag också har varit, då kände jag för en stund att jag kanske kan göra nytta med boken. Som om – som den hjälper mig, kanske den faktiskt kan hjälpa någon annan. Och hur lyckad blir inte min bok då?
Även om bara tio kvinnor/män läser min bok och jag berör en utav dem, även för en sekund, då har jag i alla fall lyckats med det. Och det gör det värt det, inte bara för min skull som det ju redan är, utan även för denna en, just då.

Men jag ska ta mig tid, att skriva mer på boken. Men som jag sa till Babbi så är det tungt att skriva och jag dras med så djupt när jag skriver om det att jag faktiskt kan bli nedstämd själv när jag sitter här och minns vad som hänt. Och ni vet hur bra jag har mått hela detta året, hur lycklig jag är nu och jag har nog inte känt mig manad att dra ner mig själv för vi vill ju alla vara lyckliga?
Jag vet att det i slutändan ger mig någonting mer värdefullt, jag kommer bli rikare och starkare för varje ord jag skriver, men det är just den kicken, att faktiskt fysiskt ta sig dit, som gäller.

Men det kommer. Det kommer…

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

16 tankar om “Stackars Starka Maksrosbarn”

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com