Syskonbråk

Jisses vilket explosivt bråk här utbröt igår eftermiddag. Pojkarna var så arga på varandra och slogs och skrek och smällde i dörrar och jag var villrådig. Jag har verkligen provat allt för att få dem att sluta SLÅSS. Det är liksom inte så att det händer då och då eller nån gång i veckan. Det är varje dag!! VARJE DAG!! Det går inte mer än MAX 1,5h mellan deras bråk.

Hade det bara varit syskonbjäbb hade det varit sin sak, men dessa killarna SLÅSS. Med knytnävar och sparkar. Och de blir röda i ansiktet av ilska när de pucklar på varandra. Jag kan inte få stopp på det!

Jag har provat ALLT. Allt ifrån att strypa deras privilegier såsom tv-tittande, tv-spel, leka med kompisar, vara ute, till att sitta ner i LÅÅÅNGA samtal och diskutera, försöka ta reda på VAD det är som utlöser detta och hur vi kan lösa det. Jag har provat belöningssystem och att framhäva det positiva i deras handlingar men INGET av det fungerar. Absolut inget.

Så i desperation igår när de hade slagits så sa jag åt Phini att packa en väska. Vi diskuterade förra veckan att han kunde bo hos mormor och morfar några dagar – dels för att ge mig lite avlastning, dels för att pojkarna kan behöva komma ifrån varandra. Min plan var att det skulle vara ett ömsesidigt beslut och Phini ville också detta förra veckan.  Men i måndags när jag frågade honom hade han ångrat sig och ville vara hemma.
Men igår blev det så i alla fall.

Det kändes i hjärtat när han packade sina grejor i tårar, tog på sig ytterkläderna och grät när han sa hejdå.. Han snyftade sitt farväl till sina syskon och Laaiti grät och skrek för att Phini skulle iväg. För de VILL INTE vara ifrån varandra heller! Bägge pojkarna har varit förtvivlade sedan dess och saknat varandra. Phini vill hem, Laaiti vill ha hem honom och alla grät.
Laaiti fick ringa Phini nån timme senare. De kunde stå och vinka åt varandra genom köksfönstren – vi bor så nära mina föräldrar. Men de var/är fortfarande så ledsna och JAG är förtvivlad likaså.
Det jag mest oroar mig för just nu är att Phini tror att jag överger honom och/eller lämnar bort honom – detta trots att jag OFTA sagt att jag aldrig kommer överge dem. Jag måste definitivt sitta ner med honom och prata igen.

Hur får man de att sluta hatälska varandra?
Hur får man de att sluta slåss? Jag har slut på alternativ här.

Hur har ni det med era barn hemma?
Hur slåss dem och hur mycket?
Vad gör ni åt det? Snälla ge mig råd!

Du gillar kanske också...

9 svar

  1. Sarah skriver:

    Har inget bra råd, men en tanke. Kan det vara Laaiti som får vara hos mormor o morfar nästa gång de slåss och du blir villrådig? Så det inte blir någon övergiven känsla.

    Har fem och ett halvt år mellan mina så deras få bråk går än så länge lätt att avstyra.
    Men jag tycker din lösning på bråken är väldigt klokt, så länge det går och dina föräldrar orkar.

    Kram :heart:

    • admin skriver:

      Jo det har jag sagt till Laaiti att nästa gång är det hans tur att ”pausa” hos mormor och morfar.

      Tyckte att det var en bra temporär lösning på ett häftigt slagsmål, att bryta upp allt.
      Just då.

  2. Jenny skriver:

    Den man älskar mest är också den man kan värst mot. För den personen finns ju kvar sen. Kanske är det något annat dom utlöser det. Stress eller vad dom ex i skolan som hör det jobbigt. Sen får brorsan för det där hemma. Har ni ingen kurator på skolan? Kanske kan det hjälpa. Min grabb har gått till skolkuratorn nån gång. Annars vet jag inte, men förstår din frustration. Min lilla kan slå min stora. Som tur är slår han inte tillbaka. Han är stark som en oxe så hon hade väl suttit som en fågelskit på väggen.

  3. Star & Ninja bråkar jämt. Varje dag. Är inte K hemma så slåss dom, nyps, skriker, svär, grinar HELA TIDEN. Knappt pauser. Konstant tjafs om typ.. ingenting. Så frustrerande.. så när K kommer hem är dom snälla. Men han kommer hem ca två timmar innan dom ska sova, sen är det samma visa igen hela nästa dag. :-( Och jag har också provat ALLT. :sweat:

  4. Madde skriver:

    Vi har bara en stor tjej, och hennes bråk är med oss..hela tiden, om allt! Vi kände för en månad sen att vi inte orkade med det längre och kontaktade bup. Där har vi fått väldigt bra råd och framför allt en ventil att verkligen få berätta hur jobbigt det är..kanske ett alternativ för er?

  5. patruska skriver:

    vad har denhär samtalskontakten för utbildning? är han ”vanlig fritidsledare” tror jag tyvärr inte att han är till så mycket hjälp. jag säger också kurator eller bup kanske?

  6. Jessica skriver:

    Aj vad detta gjorde ont i mitt mamma hjärta. Varför var han tvungen att gå om han med tårar och ord om att han inte ville packade och gick?

    Om de fortfarande delar rum så kanske försöka få till så dom har vars ett?
    Har bara ett barn så har svårt att ge råd men jag och syrran bråka dagligen och vi blev inkörda på våra rum

  7. maja skriver:

    Håller med de andra om att en kurator kan hjälpa, finns det någon på skolan? Mina söner har slagits periodvis under uppväxten (båda vuxna idag). Min yngste var den som var mest ”arg”. Han fick hjälp av skolkurator att hitta strategier för att bryta när han fick sina utbrott. Det hjälpte honom.

    Det finns hjälp att få, var inte rädd för att ta den! Det kan vara svårt som förälder att reda det själv, ibland behövs någon/något annat utanför hemmet.

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.