Tar vi äktenskap på allvar?

Jag har varit gift två gånger. Bägge gånger lovade jag bort mig själv av helt fel anledningar.

Den första gången jag sa mitt "i do" var när jag var 19-20 år gammal. Väldigt ung. Ung, dum och enormt naiv. Mannen jag gifte mig med hade jag varit tillsammans med sedan jag var 18 och han var min första pojkvän. Jag var väldigt överviktig och hade inte så många friare knackadens på min dörr och jag kände en enorm rädsla inombords av ensamhet. "Ingen vill ha mig.. jag kommer alltid vara ensam" var tankar som florerade i mitt förtuckna hjärta. Så jag beslöt mig för att ta saken i egna händer. Jag visste att denna killen faktiskt var intresserad och egentligen satt han i samma sits som mig av ensamhet. Så därför ringde jag honom och vi blev tillsammans på studs. Inte av kärlek utan för att stilla min ensamhetskänsla. Osäker och rädd som jag var ville jag gifta mig för att försäkra mig om att han skulle stanna och inte lämna mig.
I takt med att jag växte som människa och började ta itu med vissa aspekter av mitt liv (fetma) kom jag till insikt om mycket. Jag kom underfund med hur jag egentligen är värd så mycket mer. Att jag inte behövde "nöja" mig med det jag fick. Jag fick bättre självförtroende med min viktnedgång likaså. Jag såg mitt äktenskap från ett tredje perspektiv och såg alla de saker som jag tyckte var fel. HAN var fel, på många olika sätt och vis. Jag var inte älskad och respekterad och jag älskade inte honom som en fru bör älska sin man. Under äktenskapets gång fick jag lära saker han gjort bakom min rygg som var helt oacceptabelt (och vissa saker rent av olagliga) och det grämde mig så. Jag byggde nån form av avsky inom mig och "muckade" omedvetna gräl. Jag har en förmåga att driva människor till vanvett med min vassa tunga (genom att säga saker jag VET kommer göra min "fiende" vansinnig och tappa besinnigen) och utnyttjade det för att saker och ting skulle spåra ur och således ge mig en anledning att avsluta.
Så jag lämnade min man raskt men jag kan i dagsläget erkänna att jag gjorde fel om HUR jag lämnade honom. Jag flydde. Jag mer eller mindre packade min tandborste och bara stack. Jag lämnade honom med vår rottwheiler och vår katt, våra fotoalbum och alla små kärlekslappar. Alla minnen fick han sitta och sortera ut medan jag satte bo hos mina föräldrar för ett tag. Jag hämtade min säng och en hylla. Jag hämtade min dator sen lämnade jag resten till honom. I efterhand har jag fått veta vad det gjorde mot honom, hur knäckt han egentligen var.

Min andra pojkvän befruktade mig och jag bar vår son. När pojken var född förkunnade min pojkvän att vår son skulle omskäras för att det var tradition i deras släkt. Över min döda kropp, tänkte jag. Det tillhör varken vår svenska tradition eller kultur att skära i nyfödda pojkars små snoppar och jag gick inte med på det. Min pojkvän tog det för givet att vår son skulle bli omskuren och bära hans efternamn då det betydde mycket för honom. Det var här vi började kompromissa. "Han kan få ditt efternamn, men han blir inte omskuren" sa jag. Efter många om och men fick han ge med sig, jag var orubblig. När sen vår son fått hans efternamn ville jag ha samma namn som mitt barn. Det betydde mycket fölr mig att vi alla bar samma namn och hade den där "familje enheten" som jag så länge längtat efter. Så vi gifte oss borgeligt i kommunhuset, i vardagskläder. För namnets skull. Och allt som hände därefter känner de flesta utav er till, det finns dokumenterat bakom låsta dörrar och för er nya läsare; för att göra en lång historia kort – min andra make var ännu mer fucked up än min första och lämnade mig och våra två gemensamma barn.

Men nu till frågan;

Varför gifter man sig egentligen idag?
Är äktenskapet lika heligt idag som det var förr?
Inser vi idag, den riktiga innebörden av äktenskap och tar vi våra löften på allvar?

… to have and to hold
from this day forward;
for better, for worse,
for richer, for poorer,
in sickness and in health,
to love and to cherish,
till death us do part,

Idag ser man gamla människor som följt varandra genom livet och in i döden, precis som de lovade varandra inför familj, vänner och deras gud. Vår generation tycks inte riktigt fatta vad det egentligen handlar om; jag vet att jag inte gjorde det.

Jag tog alldeles för lättvindigt på äktenskap. Idag finns valmöjligheten att skiljas och det ses lite som en räddning. "Om det skiter sig kan vi alltid skiljas" – men den valmöjligheten fanns inte förr. Då fick man allt vara säker på sin sak innan man tog på sig något vitt, lånade något och hittade nått blått.

For richer or poorer – de flesta gräl handlar främst om ekonomin och kan leda till skilsmässa. For better or worse – sen kommer gräl om barnen, uppfostringsmetoder osv som kan leda til skilsmässa. In sickness and in health.. Ja, ni har också hört det förr, hur även det (!!?!?) kan leda till skilsmässa. Det finns äktenskap som brister för att den ena partnern råkar ut för en olycka så pass illa att de inte längre kan ta hand om sig själv och partnern blir vårdare. Vissa av dem skiljs.

Jag ser inte så ofta, i min generation, där lojalitet för sig själv, sin partner och sitt eget löfte finns att beskåda. Där skilsmässa tas alldeles för lättvindigt. Det finns alldeles för många anledningar att skiljas men bara en att gifta sig? Kärlek.
Men inte i mina fall. Kanske hade jag haft bättre tur om jag gift mig av kärlek?

Vad tänker och tycker du om äktenskap VS skilsmässor?

Du gillar kanske också...

14 svar

  1. alma skriver:

    hum, jag förstår vart du vill komma… men glöm ej dom som tar äktenskapslöftena på blodigt allvar och blir behandlade som skit eftersom man ändå ”ska stå ut med det”… men visst är äktenskap annorlunda idag… men jag tror även att många tar äktenskap på större allvar nu än förr. Nu behöver man inte gifta sig för att man har barn osv. Jag har juh barn med T, jag bor ihop med T, vi delar våra liv men jag är fortfarande osäker på om det är honom jag vill gifta mig med. Sen tycker jag det är jättefräckt att vissa vägrar gifta sig för alla kan det – dvs även homosexuella.
    Peace!

  2. Karin skriver:

    Jag tycker att många inte tar äktenskap på allvar. Att skiljas är för lätt och man gifter sig utan att riktigt veta vad det innebär – tror kanske att förhållandet blir bättre om det är dåligt? eller för att binda personen man är tillsammans med, man måste tänka igenom om det verkligen är så att jag ska leva med den här personen resten av mitt liv. Man måste till fullo hålla med om den del ur vigselakten du skrev i ditt inlägg och inte bara gifta sig för att. Men nuförtiden ska man tydligen gifta sig för att få den ekonomiska trygghet som det innebär att vara gift till skillnad från att vara sambo. Så äktenskapet kanske moderniseras och det där ”tills döden skiljer oss åt” blir tills ”vi inte älskar varandra längre”.

  3. therre skriver:

    Både jag och min sambo är av den stilen att vi anser att ”man blir inte lyckligare för att man får en ring på fingret” och anser inte att man behöver gifta sig. Folk gifter sig för lätt idag! Jag höjer inte vidare på ögonbrynet om nåon ska gifta sig, hur många av dagens giftermål håller verkligen för evigt och är lika starka livet ut?! Nä, inte många. Därför tycker jag att giftermål är något helt annat idag än vad det var för låt oss säga, kanske 50 år sedan!

  4. MittLivSomJag skriver:

    jag tar allvarligt på giftemål.. Har tackat nej till två uppriktiga frierier, vägrat att förlova mig såvida inte ett bröllop skall stunda inom ett års tid osv…

    Jag kommer, om jag någonsin gifter mig, att gifta mig med den man jag lver med idag och som jag har ett barn tillsammans med.

    Jag tror på kärnfamilj, vit klänning och uppriktiga löften. Av kärlek…
    Därav OM jag gifter mig… OM.. inte när.

  5. Therese Anerland skriver:

    Jag tror att folk tycker att det är lätt att både gifta sig och skilja sig.
    Jag vill inte gifta mig utan jag anser att det funkar lika bra att vara sambo.
    Tror knappast att man blir lyckligare utav att vara gift.

  6. Ann-Sophie skriver:

    Jag tycker att det är en modefluga att gifta sig nu för tiden. Det anses ”fint” på nåt vis.
    Jag skulle aldrig gifta mig nu (är 26), anser mig vara för ung för att veta att jag vill tillbringa resten av mitt liv med den jag lever ihop med.
    Visst känns det nu som att det kommer vara vi all the time. Men hey.. lite realistisk måste man faktiskt vara!
    Den dagen jag eventuellt gifter mig så ska jag först o främst vara vän med mig själv.
    För om jag själv inte står ut med mig ibland eller inte är nöjd, hur ska jag då kräva att en partner ska göra det?!

  7. Emma skriver:

    Människor tänker inte igenom saker och ting som man nog gjorde förut. Som du säger – skilsmänns är en slags räddning. Om jag gifter mig, då vill jag att det ska vara för alltid och på allvar. Bara vi två mot världen, typ. Jag vill veta att jag har min stöttepelare vid min sida, och jag vill helhjärtat gå in i relationen. Det ska vara, det ska arbetas på, det ska kämpas för. Heja kärlek! *cheer*

  8. Andie skriver:

    Jag är faktiskt ganska nygift (i oktober ett år) men när man funderar kring detta med äktenskap så känner jag att det är lite av en generationsfråga. Vi som är födda på 80-talet, många av oss är skillsmässobarn/maskrosbarn och har kanske en annan syn på kärnfamilj och äktenskap. Nu säger ju inte jag att människor som är födda före 80-talet inte kan ha dessa värderingar men jag känner instinktivt att åtaminstone för mig så handlar äktenskapet om något större. Jag kan ju tillägga att jag och min man gifte oss bara efter 2 ½ år tillsammans (vilket många kan tycka är fort) men när man känner i hjärta och själ att man verkligen ska vara tillsammans så känns det lättare att säga I do… Som ni kanske förstår så gifte vi oss endast av kärleks skull inte för ekonomins skull eller att vi har barn (men vi önskar att vi får det i framtiden) För oss kändes det bara så naturligt att det ska vara vi. Vet inte det kanske låter väldigt flummigt. Men däremot så känner jag folk som har gift sig av totalt fel orsaker så som att man ska få uppehållstillstånd.Och i dessa fall så känns det mer som en affärsuppgörelse. Men som sagt äktenskapet har många löften man ska leva upp till och en del ser skillsmässa som en quick fix när man inte orkar lägga ner tid och energi i en relation. Men å andra sidan kan man inte heller leva i en osund relation och då är en skillsmässa det bästa som finns. Det finns ju de länder där det är straffbart att skilja sig. Det skulle dock inte falla mig in att säga att någon gör rätt eller fel, för det händer mycket bakom stängda dörrar. Men i mitt fall så gifte jag mig med min man för att jag älskar honom så otroligt mycket och jag vill leva tillsammans med honom och jag är stolt över att jag kan säga att jag är hans fru.

    Jag ber redan nu om ursäkt om mina tankar virrar hit och dit…och jag hoppas att det inte blev för osammanhängande… ;) *note*

  9. Ellen skriver:

    När vi gifte oss för 5 år sedan så skrev vi våra löften själva med en mall från gamla borgliga vigseln, vi tar vårt äktenskap på allvar, vi står bredvid varandra i de svåra livskriser vi nu tar oss igenom och trots att vi fått ett barn med problematik, trots att min man fått en adhd-diagnos och trots att jag riskerar att hamna i rullstol pga en ryggradsfraktur så står vi starka tillsammans. Vi delar också glädjeämnen tillsammans, vi pratar om livet och om framtiden, vi ser våra barn växa upp och vi fostrar dem tillsammans…jag hoppas verkligen att majoritetetn av dem som gifter sig gör det på allvar med en tro och ett hopp att man ska kunna jobba mot ett liv tillsammans, att man ska dra mot gemensamma mål samtidigt som man ger varandra fritid och egentid.
    *love* Blir lycklig av att tänka på min man, snart rusar han in genom dörren och dagens arbetsdag är till ända *love*

  10. Ninna skriver:

    kan ju bara gå så långt som till mig själv.
    Jag har ALLTID sagt att jag ALDRIG skulle gifta mig.
    Men här sitter jag idag för att göra en lång historia kort:

    vintern 2004 fick jag kontakt med en gammal skolkamrat från högstadiet och i slutet på januari 2005 träffades vi för första gången sen högstadiet.
    han flyttade in till mig direkt, sen dess har det rullat på. vi bestämde oss för att skaffa hus o funderade på barn.
    Juni 05 flyttade till vårt första hus. I Juli var jag gravid o lyckan var total, på vår 6 mån dag förlovade vi oss. 1 mars föyttade vi till störe hus och den 16 mars föddes vår dotter.
    nyårsafton 2006 gifte vi oss och juli 07 var jag gravid med vårt andra barn och 4 april 08 föddes vår andra dotter.

    Jag gifte mig av kärlek, och ångrar inte en sekund att det gått så fort som det gjort, man känner när det känns rätt så varför vänta.??

    CARPE DIEM! kanske man kan använda sig av?? *kjerlek*

  11. Sarah skriver:

    Jag är nog lite av den gamla sorten (eller iaf har jag blivit det) OM jag gifter mig, ska det vara för evigt, annars blir jag nunna. :D
    Förr var giftermål o förlovning viktigt för mig,
    men med åldern har också klokheten kommit, så jag bryr mig inte nämnevärt. Jag behöver inte en ring för att visa min kärlek. jag har ju redan det jag vill ha.
    Min gubbe, min Leia och min katt.
    Giftermål ändrar inte på det, utan kanske tom stjälper det. Så jag är ringfri än så länge
    (har sagt att om vi ska förlova oss, ÄR det giftermål inom ett år som gäller, vilket då i sig inte känns så nödvändigt iaf)

    På tal om dina ”hela två giftermål”, i bland träffar man inte rätt helt enkelt, wtf, vi är ju bara människor. Inget konstigt eller ovanligt.
    Så jag tycker inget om skilsmässor, utan det handlar bara om att det har blivit fel fast det kanske var rätt från början?!

  12. Jessica skriver:

    Det är väldigt allvarliga tankar. Jag vill gifta mig. dels för att jag vill ha detta vackra brölopp och dels för att jag ser giftemålet som en fin ”akt” . Jag vill inför gud och hela församlingen lova min Christian evig trohet. Sen det där rent praktiska när man har barn och sånt. Jag vet inte om man betraktar det som ”rätt” anledningar, men det är iaf mina anledningar

  13. Anna skriver:

    Är det min dator som fuckar up sig och bara visar halva texten efter du satt in dikter och sant?
    *hej*

  14. Anna skriver:

    Ja du jag har fått för mig att en del tycker att det är ju bara gifta sig funkar det inte så är det ju bara att skilja sig.Och jag tycker det är FÖR många som tänker så. Varför gifta sig om det ändå funkar som man har det. Visst jag kan köpa det här med att man vill att hela familjen (om man nu får barn tillsammans) ska ha samma efternamn. Det är nog den ända anledningen till att jag en dag kommer att gifta mig. om jag och min sambo får barn så vill jag att vi alla ska ha samma efternamn. Men som det är nu så känner jag att jag skulle inte bli lyckligare för att jag gifter mig, det funkar bra som det är. *blomma* Tycker väl att en del gifter sig alldeles för lätt. Utan att tänka sig för varför dom igentligen måste gifta sig.. *kjerlek*

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com