Det låter precis som du skriver som ADHD och det är ju behandlingsbart, så får han diagnosen skulle det ju vara ljuvligt för er båda eller hela familjen egentligen.
Har under mina dejtande år stött på både en och två killar med diagnosen och jag kan säga att skillnaden med och utan medicinering är som natt och dag.
Även de har som din fina kille, varit intelligenta, men inte kunnat koncentrera sig, varit högljudda, karismatiska, överenergiska, gjort saker de VET är fel och mer eller mindre TETSAT alla regler.
ALLA regler.. skolans, sina föräldrars, samhällets… Vilket såklart leder till att man hamnar i trubbel.
Dina grabbar har ju alltid haft lite ”jävlarannamma i sig” så jag skulle inte förutsätta att det beror på ”de senaste åren” och klandra dig själv för det.
Jag mins så väl när de hade målat hela barnkammaren och sängarna med Laaitis bajs mm mm ;) Det fick mig att le i lera dagar (och vara glad att det inte var MIN unge som kom på det)
Smart och BRA att du som mamma kan se att det kan vara bra att kolla upp.
Annars är mammor bra på att tänka ”mina barn och andras ungar” och se dem som små, perfekta ting som omöjligt kan ha problem.
Jättebra att ta upp det INNAN tonår och känsliga år också.
Men FÅR han diagnos. OM!
(Jag vet att du kommer vara det men jag vill bara påpeka) var NOGA med att tala om att det inte är FEL på honom.
Det kan liknas med ett personlighetsdrag precis som vad som helst annat, bara att det är kemiskt. Som typ, diabetes… Det påverkar även det humör, gör en slö osv osv..
Jag mins så väl min kärlek som hade ADHD som såg det som sin största SKAM, som vägrade acceptera det eller prata om det eftersom att han såg det som en defekt på hjärnan och kände sig värdelös.
Min andra kontakt med en man med ADHD fick sin diagnos i vuxen ålder, efter vårt förhållande och han välkomnade den efterlängtade diagnosen och förklaringen som även du önskar dig, med öppen famn.
Det kan landa så olika…
Men psykvården är bättre idag än vad den varit och jag hoppas att även om han inte har något som går att få ner på papper, att ni får stimulans och kanske några svar och stöd från dem.
Det är tufft nog att vara ensamstående mamma ändå.
Klandra för fan inte dig själv.
Lova mig det.
Det där med ADHD & DAMP har jag ingen erfarenhet av alls. MEN jag önskar dig all lycka att du/ni får ett svar. Jag vet oxå att du inte kommer att ge dig, för en mamma har ofta en magkänsla som stämmer väldigt bra.
Jo, jag vet.. Jag känner igen mig.. MYCKET I Laaiti! Jag har ju AD/HD och vet hur det är att leva med det.. Inte så kul.. Inte alltid iaf. jag skulle tro att han har det, och får ni bara en diagnos på honom såp kan man ju börja jobba med det!
Det var en enorm lättnad för mig när jag fick min diagnos, jag visste vad ”felet” var och kunde då göra nånting åt det!
Det är SKIT jobbigt att som barn hela tiden få höra, ”lugna ner dig”, ”Sluta skrika”, Eller vad det nu kan vara.. För man kan inte hjälpa det.. Det är som ett överladdat batteri, och energin måste ju ut!
Känner du att något inte stämmer så är det något som inte stämmer. VAD som inte stämmer är egentligen inte det viktiga utan det viktiga är att lokalisera och hjälpa Laaiti för självklart är det jobbigt för honom!
Vem fan skulle orka leka studsboll all vaken tid?
Önskar er all lycka och krama om skånepågen från mig ;)
(ja oka de andra två får också stora kramar men du, du får en fet PÖSS!)
jag förstår din frustration, min minsta Nellie som snart blir 3 år, har blivit remitterad från barnpsykolog till bup pga att hon har inte kan koncentrera sig, har energi som 10 ungar typ. har inget sömnbehov och sover inte många timmar per natt, hon har svårt att lyssna, ta till sig vad man säger, hon upprepar allt man säger och ”glömmer” det lika fort igen så det kan ta 1 min sen frågar hon samma sak en gång till. Hon får panik på smuts, fläckar, spill. Ja jag kan göra listan låång i vanliga fall aktar man sig för att utreda o sätta diagnos på så små barn som nellie men i hennes fall var det extremt tyckte barnpsykologen. Så nu väntar vi på tid hos Bup och utredning ska startas.
Min systerson har AD/HD med Autistiska drag så jag känner igen mycket av det du skriver.
Hjälp finns ju att få, bara att proceduren är lång, MEN det är ju värt det för hans egen skull och för din egen, med tanke på att han kör slut på dig.
tusen tusen tack för fortsatt förtroende…hoppas det allt går väl med Laaiti. Känner är kille som är 31 år och nyss fått diaganosen damp, han är rent knäckt. Han har haft ett helsike under hela uppväxten och känner väl någonstans att om han hade fått diagnosen i tidig skolålder hade det hjälpt honom mycket. En till fråga, den 19 februari skrev du ett skyddat inlägg som inte går att öppna med detta nya lösenordet, är där något att läsa eller är det någon skenmanöver?
Det är ju alltid bättre att veta än att inte göra det, och kan ni få en utredning och ett svar redan nu är det ju självklart bäst för hans fortsatta skolgång och eventuella extra resurser som kan behövas. Visar det sig att det är ex ADHD då vet du ju det och kan få den hjälp som kan behövas… visar det sig att han bara har myror i kroppen, tidig tonåring som skiter i mamma – ja, men då vet du ju det… Ett svar/diagnos är alltid bättre!
Tackar för förtroendet. Detta med sina barn är ju ofta väldigt känsligt. Som många skriver så kan ju en diagnos verkligen underlätta. Jag vet en som har en kille med ADHD. Det tog tid innan dom fick en diagnos men idag säger till och med hennes son (är inte hundra på åldern men tror han är 8 år) att han tycker det är så skönt med sina mediciner så att han kan vara som han egentligen vill vara.
Förstår hur ni har det… kan känna igen en del av det där. rätt mycket faktiskt. Hoppas att ni får hjälp att dirigera hans energi, hjälpa honom kommer lite mer till rätta i sig själv så även han kan få lugna ner sig.
Som du kanske vet har mina barns pappa trippeldiagnostiserad, han har AD/HD, Asberger och lätt autism. (Finns fancy namn på allt det där och oj oj oj vad noga det är.) Visst är det inte utan viss oro som jag dagligen kollar på barnen, analyserar deras beteende och försöker komma ihåg allting. Komma ihåg att vara vaksam på just det här, kraven på att sitta ner osv. Att jag försöker att inte falla i fällan av att ständigt gnata om att de skall chilla. Nu har de fördelen av att de har sin pappa här som kan lära dem vad de behöver lära sig, för han har alla de diagnoserna så han vet vad som behövs för att kunna lära sig. Framför allt så får jag chansen att reparera mig när de är med sin pappa, jag får lite lugn och ro att ladda batterierna och pedgogikstransformatorn, så jag kan hänga med i svängarna.
Det är numera min starka tro att fler familjer skulle vara lyckligare om föräldrarna inte levde ihop, eller om man i alla fall kunde leva lite mer efter ”Det tar en by att fostra ett barn.” För AD/HD eller inte… alla behöver lugn och ro, ladda batterierna mellan varven.
Till våra små säger vi alltid det pappan lever efter, han har ju kroniska sömnbesvär: ”Du måste inte sova, men din kropp måste i alla fall vila så du behöver ligga still så den får vila.” Spikmattan fungerar bra på den av mina som mest passar in på den där beskrivningen. Han har valt det själv för han är ju en tuff grabb som trotsar det mesta. ^^ Det visade sig att spikmattan var rätt bra för honom att somna på så han använder den ganska ofta. Men det händer ju att den inte fungerar vissa nätter heller.
Sen kan man fråga sig vad en diagnos hjälper. Kanske ytterligare ett tecken på att man avviker från samhällets normer?!
Är adhd och alla andra hittepå-diagnoser bara ett sätt att kategorisera personligheter? Vill vi ta bort dessa sällsynta och unika personligheter genom medicinering? En tanke…
En diagnos kan vara en otrolig hjälp, både för föräldrar och närstående men framför allt för barnet som ÄNDÅ känner sig olik ”alla andra”!
För barn är det viktigt att ”passa in” och känna sig normal och gör man inte det kan det få hemska konsekvenser!
Så jo, jag är helt övertygad om att det är bra att få en diagnos!
HITTAPÅ-DIAGNOSER???
Det är såna som du som gör att våra barn får problem!
Såna som inte tar deras problem på allvar!!!
Medicinering kan göra under både för barn och vuxna. ADHD handlar om impulser till hjärnan. Det är INGET hittapå!
Medicin kan göra så att en person FUNGERAR igen, från att alltid ha känt sig misslyckad, värdelös mm….
Först av allt: starkt att du vågar ta i det här, för dig är det säkert självklart men för alldeles för många föräldrar så är det inte det. Och det är den största otjänsten en förälder kan göra sitt barn – att blunda för sådana problem.
Sen, det är så viktigt för Laatis skull, oavsett varför så behöver han kanske hjälp med vad det nu är och det är ju jättebra att han har en så uppmärksam morsa som ser det så pass tidigt i livet.
Sen: tack för fortsatt förtroende med lösenordet.
Jag har en son som nu är 16 som har ADHD, visade sig i 6-7 års åldern då vi gjorde hans första utredning. Precis som du beskriver Laaiti och dessa ungar har oftast en högre intelligensnivå än andra eftersom de tar in allt och sedan har lite svårt att sortera ut vad som är rätt och fel.. försök få en utredning så att ni alla lär er att leva med det. Utredningen tar lite tid men man lär sig under hela tiden som den pågår och det är en sådan underbar befrielse då även ens barn får reda på att det är inget ”fel” på mig. Mega kram och lycka till med det!
Jag kan inte ge din son en diagnos, lika lite som du kan, men jag KAN mycket och det låter onekligen som ADHD på din beskrivning.
Jag märkte på min ”B” redan när han var 3 år att han var annorlunda.
Jag fick kämpa i 7 år (!) innan jag fick till en utredning och visst hade jag rätt!
Jag bråkar fortfarande, på skolan. Det är en evig kamp!
Jag läser allt jag kommer över, jag går på föreläsningar om ADHD, ja allt. ALLT för att kunna förstå och hjälpa min son.
Blir han lite lugnare och tryggare när han VET vad som kommer att hända? Blir han trygg av fasta rutiner och får han problem när saker inte blir som förväntat?
Jag skriver ganska mycket om ADHD, vår situation, skolan, lagar och regler mm på min blogg, men inom lösen av respekt för min son som är 14 år nu och inte vill att kompisar, lärare mfl ska läsa om honom.
Vill du ha lösen så säg bara till!
Eller om du vill ha någon annan hjälp, har frågor eller vad som! Jag finns här…
Lycka till nu och jag hoppas att du berättar hur det går…
Kram! :heart:
PS. Måste bara tillägga en sak till…
Barn (och även vuxna) med ADHD kan vara ”jobbiga och energikrävande” men det finns även sååå mycket positivt hos dem, bara man plockar fram det!
Och med rätt verktyg, och kunskap, kommer man långt! DS.
Ju tidigare man får diagnos ju tidigare får man hjälp, desto tidigare får han det (och ni andra i hans närhet) lättare att gå igenom livet / vardagen. Hoppas du / ni får hjälp snart för vad jag förstått så kan det vara ganska så klurigt att väl få hjälpen?! Svåra samhälle..
Jag förstår dig!! Jag jobbar som assistent till en pojke som är som honom!! han har dock ingen diagnos än!! Men trött blir man!! Och som du skriver att de är jobbigt för oss runt om kring men tänk att leva med denna stressen i huvudet dessa barn har!! Fortsätt kämpa:)
Jag hoppas du får tid snabbt för han, och att ni får någon rätsida på det! Har en bror med AdHd och själv har jag Add, samma problem fast ändå olika. Min bror fick sin diagnos som liten, jag som 22 åring. Och jag kan ju säga av min erfarenhet så är det bättre ju tidigare man får hjälp.
Jag fyller snart 25 och har hittills inte fått mycket hjälp men min son fyller även 1 år nästa vecka så det har ju försvunnit 21 månader där för mig!
Tack för förtroendet att fortsätta läsa om dig och dina underbara barn! :heart:
Min tanke var ADHD innan jag kom ner till när du skrev det.
Min mans bonusbror har ADHD och det är många likheter.
Som någon undrade vad en diagnos hjälper, en diagnos innebär medicin så man kan må bättre!
Bonusbroden är som dag och natt med och utan medicin.
Hoppas du kan få hjälp och klarhet i detta, Kram!
Hoppas du snart kan få en diagnos om det finns någon som kan ställas, underlättar ju som sagt om man vet vad det är, även om det som mamma inte spelar någon roll vad det är bara man kan hjälpa till och förstår.
Bra att du tar tag i det redan nu, kan ju vara skönt att få veta om det är något om det nu skulle visa sig vara något-
Jag kan inte sitta här och tycka sig eller så för jag har inte träffat er IRL och därmed vägrar jag ”dömma” något bara utifrån vad du skriver. Jag menar, det har hänt mkt i era liv under åren jag läst, naturligtvis blir man påverkad av det på antingen det ena eller andra sättet, även då som barn, så det måste inte vara ngn diagnos med i bilden, utan det kan vara så mycket annat. Jag menar, vi är ju olika allihopa och har vår egen personlighet (tack o lov) Och blir påverkad på olika sätt.
Men sin mamma känsla, den ska man alltid lita på :heart:
Hellre kolla upp det tjugo ggr för mycket än en gång för lite.
Låter som min gosse, han utreds nu för adhd. Han fyller 6. Min dotter har asperger och utreds för adhd, min make har adhd med kompleterande asperger. Klart du ska utreda grabben, då har han en chans att få vara den han är fast med bättre förutsättningar för framtiden. Lycka till och hör av dig om du har frågor!
Tack för förtroendet.
vill först säga att vad skönt det är med en mamma som vill ta emot hjälp och inte blånekar att det finns problem. Bara det kommer göra hela vägen för dig och din son lättare.
när vi på jobb (arbetar på förskola) arbetar med barn i behov av särskilt stöd tillsammans med specialpedagoger så får vi alltid bäst resultat om alla är på samma sida.
jättebra att du söker hjälp redan nu!
jag har varit på en superbra föreläsning om bla adhd, tror jag kan trolla fram powerpointpresentationen som föreläsaren använde om det hade varit av intresse? skicka mig ett maili sånna fall…
En liten tanke från en psykiatriskjuksköterska. UTRED. Det är ett första steg, och det är BRA att man som mamma kan tillåta sig tanken att det KAN vara någon orsak till att mitt barn är som det är. Många blundar faktiskt!
Sen kommer din lilla pojke alltid vara samma kille, men han ska också få den hjälp han är berättigad till för trots allt så kommer han leva hela sitt liv i ett samhälle som är uppbyggt enligt vissa ”normer” gällande skola, jobb mm.
Vi vet ju inte heller om P pappa hade en sådan diagnos, eller det kanske han inte hade på papper. Men som jag uppfattat det hade han sina svängar inom psykiatrin, han fick inte ihop det hela och höll väl på med droger? Självmedicinering? Ett sätt att stå ut med livet? Många som inte får diagnosen i tidiga år har ett jobbigt vuxenliv och aktualiseras ofta inom psykiatrin av andra orsaker.
En diagnos i autismspektrum-området känns helt klart som en möjlig teori. ADHD/ADD/Asberger diagnoserna kommer slås ihop i nästa DSM 5 (klassificeringsmodell av psykiska besvär, finns även ICD 10 men det använder vi inte i Sverige)så det kommer bara heta ”Autismspektrumstörning” och sedan säkert en undergrupp mot vad det pekar (ADHD/ADD/Autism) för många av dessa bekymmer går lite hand i hand med varandra.
Lycka till. Och även jag tackar varmast för att jag får fortsätta läsa här hos dig!
Sen massa cred till dig, som ser Ls problem, och inte blundar för dom! Hoppas ni får hjälp av läkare snart och utifrån vad läkare säger, kan göra det bästa för L!
Min bonusdotter har ADHD.. och hon är som natt och dag med/utan medicin.
Som alltid är du mycket klok som inser att något kan vara fel och agerar utifrån det. En eventuell diagnos kommer att underläta er vardag, men framföralt kommer den att hjälpa dig hjälpa pojken! Lycka till!
En av mina döttrar hade ADHD liknande beteende som barn. Utreddes men man kunde inte fastställa diagnosen. I vissa avseenden låg hon inom diagnosen i andra inte. Jag kände hela tiden att något är fel.Som 18-åring fick hon diagnosen bipolär sjukdom som också ligger nära ADHD i många avseenden. Skönt att VETA vad ”problemet” är. Kram och tack för fortsatt förtroende1
Tackar så hjärtligt för förtroendet! :)
Annorlunda psyke kan vara en fördel, speciellt om man lär sig anpassa sig efter det redan i tidig ålder. Tänker t.e.x. på nåt jag såg på nyheterna nyligen, företag som inriktar sig på att anställa personer med aspergers syndrom.. Tror vi kommer se mer sådant i framtiden :rainbow:
Vad skönt att du inte är rädd för en utredning, det är många föräldrar som är det! Om det nu är ADHD (vilket jag tyckte av att bara läsa om hur han är, möter nämligen väldigt många barn i skolan med den diagnosen) så finns det bra mediciner (om man vill medicinera) och oftast bra stöd i skolan! :D Även om man kan få fajtas lite om det senare.
39 tankar om “Skyddad: Under Ytan”
Det låter precis som du skriver som ADHD och det är ju behandlingsbart, så får han diagnosen skulle det ju vara ljuvligt för er båda eller hela familjen egentligen.
Har under mina dejtande år stött på både en och två killar med diagnosen och jag kan säga att skillnaden med och utan medicinering är som natt och dag.
Även de har som din fina kille, varit intelligenta, men inte kunnat koncentrera sig, varit högljudda, karismatiska, överenergiska, gjort saker de VET är fel och mer eller mindre TETSAT alla regler.
ALLA regler.. skolans, sina föräldrars, samhällets… Vilket såklart leder till att man hamnar i trubbel.
Dina grabbar har ju alltid haft lite ”jävlarannamma i sig” så jag skulle inte förutsätta att det beror på ”de senaste åren” och klandra dig själv för det.
Jag mins så väl när de hade målat hela barnkammaren och sängarna med Laaitis bajs mm mm ;) Det fick mig att le i lera dagar (och vara glad att det inte var MIN unge som kom på det)
Smart och BRA att du som mamma kan se att det kan vara bra att kolla upp.
Annars är mammor bra på att tänka ”mina barn och andras ungar” och se dem som små, perfekta ting som omöjligt kan ha problem.
Jättebra att ta upp det INNAN tonår och känsliga år också.
Men FÅR han diagnos. OM!
(Jag vet att du kommer vara det men jag vill bara påpeka) var NOGA med att tala om att det inte är FEL på honom.
Det kan liknas med ett personlighetsdrag precis som vad som helst annat, bara att det är kemiskt. Som typ, diabetes… Det påverkar även det humör, gör en slö osv osv..
Jag mins så väl min kärlek som hade ADHD som såg det som sin största SKAM, som vägrade acceptera det eller prata om det eftersom att han såg det som en defekt på hjärnan och kände sig värdelös.
Min andra kontakt med en man med ADHD fick sin diagnos i vuxen ålder, efter vårt förhållande och han välkomnade den efterlängtade diagnosen och förklaringen som även du önskar dig, med öppen famn.
Det kan landa så olika…
Men psykvården är bättre idag än vad den varit och jag hoppas att även om han inte har något som går att få ner på papper, att ni får stimulans och kanske några svar och stöd från dem.
Det är tufft nog att vara ensamstående mamma ändå.
Klandra för fan inte dig själv.
Lova mig det.
Tack för förtroendet :heart:
Det där med ADHD & DAMP har jag ingen erfarenhet av alls. MEN jag önskar dig all lycka att du/ni får ett svar. Jag vet oxå att du inte kommer att ge dig, för en mamma har ofta en magkänsla som stämmer väldigt bra.
:heart:
Jo, jag vet.. Jag känner igen mig.. MYCKET I Laaiti! Jag har ju AD/HD och vet hur det är att leva med det.. Inte så kul.. Inte alltid iaf. jag skulle tro att han har det, och får ni bara en diagnos på honom såp kan man ju börja jobba med det!
Det var en enorm lättnad för mig när jag fick min diagnos, jag visste vad ”felet” var och kunde då göra nånting åt det!
Det är SKIT jobbigt att som barn hela tiden få höra, ”lugna ner dig”, ”Sluta skrika”, Eller vad det nu kan vara.. För man kan inte hjälpa det.. Det är som ett överladdat batteri, och energin måste ju ut!
Mamma vet bäst… Alltid!
Jag tror benhårt på det!
Känner du att något inte stämmer så är det något som inte stämmer. VAD som inte stämmer är egentligen inte det viktiga utan det viktiga är att lokalisera och hjälpa Laaiti för självklart är det jobbigt för honom!
Vem fan skulle orka leka studsboll all vaken tid?
Önskar er all lycka och krama om skånepågen från mig ;)
(ja oka de andra två får också stora kramar men du, du får en fet PÖSS!)
Kan bara hålla med Suss…
OCH… jag tycker du är modig som vågar inse att det är något fel och ta tag i det.
Det är så många som av rädsla att deras barn ska få en ”stämpel” mörkar, undanförklarar, eller som helt enkelt inte ”orkar” engagera sig.
…men i slutänden handlar det ju faktiskt om hur man ska kunna göra livet drägligt för b a r n e t! (och iofs omgivningen).
Keep up the good work!
kramar
jag förstår din frustration, min minsta Nellie som snart blir 3 år, har blivit remitterad från barnpsykolog till bup pga att hon har inte kan koncentrera sig, har energi som 10 ungar typ. har inget sömnbehov och sover inte många timmar per natt, hon har svårt att lyssna, ta till sig vad man säger, hon upprepar allt man säger och ”glömmer” det lika fort igen så det kan ta 1 min sen frågar hon samma sak en gång till. Hon får panik på smuts, fläckar, spill. Ja jag kan göra listan låång i vanliga fall aktar man sig för att utreda o sätta diagnos på så små barn som nellie men i hennes fall var det extremt tyckte barnpsykologen. Så nu väntar vi på tid hos Bup och utredning ska startas.
Min systerson har AD/HD med Autistiska drag så jag känner igen mycket av det du skriver.
Hjälp finns ju att få, bara att proceduren är lång, MEN det är ju värt det för hans egen skull och för din egen, med tanke på att han kör slut på dig.
Lycka till, håller tummarna för dig!
BUP säger jag :)
Jag skickar ett mail!
tusen tusen tack för fortsatt förtroende…hoppas det allt går väl med Laaiti. Känner är kille som är 31 år och nyss fått diaganosen damp, han är rent knäckt. Han har haft ett helsike under hela uppväxten och känner väl någonstans att om han hade fått diagnosen i tidig skolålder hade det hjälpt honom mycket. En till fråga, den 19 februari skrev du ett skyddat inlägg som inte går att öppna med detta nya lösenordet, är där något att läsa eller är det någon skenmanöver?
Det är ju alltid bättre att veta än att inte göra det, och kan ni få en utredning och ett svar redan nu är det ju självklart bäst för hans fortsatta skolgång och eventuella extra resurser som kan behövas. Visar det sig att det är ex ADHD då vet du ju det och kan få den hjälp som kan behövas… visar det sig att han bara har myror i kroppen, tidig tonåring som skiter i mamma – ja, men då vet du ju det… Ett svar/diagnos är alltid bättre!
Tackar för förtroendet. Detta med sina barn är ju ofta väldigt känsligt. Som många skriver så kan ju en diagnos verkligen underlätta. Jag vet en som har en kille med ADHD. Det tog tid innan dom fick en diagnos men idag säger till och med hennes son (är inte hundra på åldern men tror han är 8 år) att han tycker det är så skönt med sina mediciner så att han kan vara som han egentligen vill vara.
Förstår hur ni har det… kan känna igen en del av det där. rätt mycket faktiskt. Hoppas att ni får hjälp att dirigera hans energi, hjälpa honom kommer lite mer till rätta i sig själv så även han kan få lugna ner sig.
Som du kanske vet har mina barns pappa trippeldiagnostiserad, han har AD/HD, Asberger och lätt autism. (Finns fancy namn på allt det där och oj oj oj vad noga det är.) Visst är det inte utan viss oro som jag dagligen kollar på barnen, analyserar deras beteende och försöker komma ihåg allting. Komma ihåg att vara vaksam på just det här, kraven på att sitta ner osv. Att jag försöker att inte falla i fällan av att ständigt gnata om att de skall chilla. Nu har de fördelen av att de har sin pappa här som kan lära dem vad de behöver lära sig, för han har alla de diagnoserna så han vet vad som behövs för att kunna lära sig. Framför allt så får jag chansen att reparera mig när de är med sin pappa, jag får lite lugn och ro att ladda batterierna och pedgogikstransformatorn, så jag kan hänga med i svängarna.
Det är numera min starka tro att fler familjer skulle vara lyckligare om föräldrarna inte levde ihop, eller om man i alla fall kunde leva lite mer efter ”Det tar en by att fostra ett barn.” För AD/HD eller inte… alla behöver lugn och ro, ladda batterierna mellan varven.
Till våra små säger vi alltid det pappan lever efter, han har ju kroniska sömnbesvär: ”Du måste inte sova, men din kropp måste i alla fall vila så du behöver ligga still så den får vila.” Spikmattan fungerar bra på den av mina som mest passar in på den där beskrivningen. Han har valt det själv för han är ju en tuff grabb som trotsar det mesta. ^^ Det visade sig att spikmattan var rätt bra för honom att somna på så han använder den ganska ofta. Men det händer ju att den inte fungerar vissa nätter heller.
Sen kan man fråga sig vad en diagnos hjälper. Kanske ytterligare ett tecken på att man avviker från samhällets normer?!
Är adhd och alla andra hittepå-diagnoser bara ett sätt att kategorisera personligheter? Vill vi ta bort dessa sällsynta och unika personligheter genom medicinering? En tanke…
En diagnos kan vara en otrolig hjälp, både för föräldrar och närstående men framför allt för barnet som ÄNDÅ känner sig olik ”alla andra”!
För barn är det viktigt att ”passa in” och känna sig normal och gör man inte det kan det få hemska konsekvenser!
Så jo, jag är helt övertygad om att det är bra att få en diagnos!
HITTAPÅ-DIAGNOSER???
Det är såna som du som gör att våra barn får problem!
Såna som inte tar deras problem på allvar!!!
Medicinering kan göra under både för barn och vuxna. ADHD handlar om impulser till hjärnan. Det är INGET hittapå!
Medicin kan göra så att en person FUNGERAR igen, från att alltid ha känt sig misslyckad, värdelös mm….
Ta reda på fakta!!
Först av allt: starkt att du vågar ta i det här, för dig är det säkert självklart men för alldeles för många föräldrar så är det inte det. Och det är den största otjänsten en förälder kan göra sitt barn – att blunda för sådana problem.
Sen, det är så viktigt för Laatis skull, oavsett varför så behöver han kanske hjälp med vad det nu är och det är ju jättebra att han har en så uppmärksam morsa som ser det så pass tidigt i livet.
Sen: tack för fortsatt förtroende med lösenordet.
Jag har en son som nu är 16 som har ADHD, visade sig i 6-7 års åldern då vi gjorde hans första utredning. Precis som du beskriver Laaiti och dessa ungar har oftast en högre intelligensnivå än andra eftersom de tar in allt och sedan har lite svårt att sortera ut vad som är rätt och fel.. försök få en utredning så att ni alla lär er att leva med det. Utredningen tar lite tid men man lär sig under hela tiden som den pågår och det är en sådan underbar befrielse då även ens barn får reda på att det är inget ”fel” på mig. Mega kram och lycka till med det!
Jag kan inte ge din son en diagnos, lika lite som du kan, men jag KAN mycket och det låter onekligen som ADHD på din beskrivning.
Jag märkte på min ”B” redan när han var 3 år att han var annorlunda.
Jag fick kämpa i 7 år (!) innan jag fick till en utredning och visst hade jag rätt!
Jag bråkar fortfarande, på skolan. Det är en evig kamp!
Jag läser allt jag kommer över, jag går på föreläsningar om ADHD, ja allt. ALLT för att kunna förstå och hjälpa min son.
Blir han lite lugnare och tryggare när han VET vad som kommer att hända? Blir han trygg av fasta rutiner och får han problem när saker inte blir som förväntat?
Jag skriver ganska mycket om ADHD, vår situation, skolan, lagar och regler mm på min blogg, men inom lösen av respekt för min son som är 14 år nu och inte vill att kompisar, lärare mfl ska läsa om honom.
Vill du ha lösen så säg bara till!
Eller om du vill ha någon annan hjälp, har frågor eller vad som! Jag finns här…
Lycka till nu och jag hoppas att du berättar hur det går…
Kram! :heart:
PS. Måste bara tillägga en sak till…
Barn (och även vuxna) med ADHD kan vara ”jobbiga och energikrävande” men det finns även sååå mycket positivt hos dem, bara man plockar fram det!
Och med rätt verktyg, och kunskap, kommer man långt! DS.
Ju tidigare man får diagnos ju tidigare får man hjälp, desto tidigare får han det (och ni andra i hans närhet) lättare att gå igenom livet / vardagen. Hoppas du / ni får hjälp snart för vad jag förstått så kan det vara ganska så klurigt att väl få hjälpen?! Svåra samhälle..
Det låter ju som ADHD helt klart men som sagt inget är säkert förens en läkare har sagt sitt. Men hjälp finns att få.
kram
Jag förstår dig!! Jag jobbar som assistent till en pojke som är som honom!! han har dock ingen diagnos än!! Men trött blir man!! Och som du skriver att de är jobbigt för oss runt om kring men tänk att leva med denna stressen i huvudet dessa barn har!! Fortsätt kämpa:)
Jag hoppas du får tid snabbt för han, och att ni får någon rätsida på det! Har en bror med AdHd och själv har jag Add, samma problem fast ändå olika. Min bror fick sin diagnos som liten, jag som 22 åring. Och jag kan ju säga av min erfarenhet så är det bättre ju tidigare man får hjälp.
Jag fyller snart 25 och har hittills inte fått mycket hjälp men min son fyller även 1 år nästa vecka så det har ju försvunnit 21 månader där för mig!
Tack för förtroendet att fortsätta läsa om dig och dina underbara barn! :heart:
En sak till, Laaiti kommer ju alltid vara samma ä Goa unge!! med eller utan diagnos, men de blir lättare för dig som mamma av att vet:)
Min tanke var ADHD innan jag kom ner till när du skrev det.
Min mans bonusbror har ADHD och det är många likheter.
Som någon undrade vad en diagnos hjälper, en diagnos innebär medicin så man kan må bättre!
Bonusbroden är som dag och natt med och utan medicin.
Hoppas du kan få hjälp och klarhet i detta, Kram!
tack tack tack för fortsatt förtroende :)
Hoppas du snart kan få en diagnos om det finns någon som kan ställas, underlättar ju som sagt om man vet vad det är, även om det som mamma inte spelar någon roll vad det är bara man kan hjälpa till och förstår.
Kram på er alla fyra!
Tack för förtroendet.
Hoppas att du/ni får träffa någon som kan ställa en diagnos.
Bra att du tar tag i det redan nu, kan ju vara skönt att få veta om det är något om det nu skulle visa sig vara något-
Jag kan inte sitta här och tycka sig eller så för jag har inte träffat er IRL och därmed vägrar jag ”dömma” något bara utifrån vad du skriver. Jag menar, det har hänt mkt i era liv under åren jag läst, naturligtvis blir man påverkad av det på antingen det ena eller andra sättet, även då som barn, så det måste inte vara ngn diagnos med i bilden, utan det kan vara så mycket annat. Jag menar, vi är ju olika allihopa och har vår egen personlighet (tack o lov) Och blir påverkad på olika sätt.
Men sin mamma känsla, den ska man alltid lita på :heart:
Hellre kolla upp det tjugo ggr för mycket än en gång för lite.
Låter som min gosse, han utreds nu för adhd. Han fyller 6. Min dotter har asperger och utreds för adhd, min make har adhd med kompleterande asperger. Klart du ska utreda grabben, då har han en chans att få vara den han är fast med bättre förutsättningar för framtiden. Lycka till och hör av dig om du har frågor!
Tack för förtroendet.
vill först säga att vad skönt det är med en mamma som vill ta emot hjälp och inte blånekar att det finns problem. Bara det kommer göra hela vägen för dig och din son lättare.
när vi på jobb (arbetar på förskola) arbetar med barn i behov av särskilt stöd tillsammans med specialpedagoger så får vi alltid bäst resultat om alla är på samma sida.
jättebra att du söker hjälp redan nu!
jag har varit på en superbra föreläsning om bla adhd, tror jag kan trolla fram powerpointpresentationen som föreläsaren använde om det hade varit av intresse? skicka mig ett maili sånna fall…
En liten tanke från en psykiatriskjuksköterska. UTRED. Det är ett första steg, och det är BRA att man som mamma kan tillåta sig tanken att det KAN vara någon orsak till att mitt barn är som det är. Många blundar faktiskt!
Sen kommer din lilla pojke alltid vara samma kille, men han ska också få den hjälp han är berättigad till för trots allt så kommer han leva hela sitt liv i ett samhälle som är uppbyggt enligt vissa ”normer” gällande skola, jobb mm.
Vi vet ju inte heller om P pappa hade en sådan diagnos, eller det kanske han inte hade på papper. Men som jag uppfattat det hade han sina svängar inom psykiatrin, han fick inte ihop det hela och höll väl på med droger? Självmedicinering? Ett sätt att stå ut med livet? Många som inte får diagnosen i tidiga år har ett jobbigt vuxenliv och aktualiseras ofta inom psykiatrin av andra orsaker.
En diagnos i autismspektrum-området känns helt klart som en möjlig teori. ADHD/ADD/Asberger diagnoserna kommer slås ihop i nästa DSM 5 (klassificeringsmodell av psykiska besvär, finns även ICD 10 men det använder vi inte i Sverige)så det kommer bara heta ”Autismspektrumstörning” och sedan säkert en undergrupp mot vad det pekar (ADHD/ADD/Autism) för många av dessa bekymmer går lite hand i hand med varandra.
Lycka till. Och även jag tackar varmast för att jag får fortsätta läsa här hos dig!
P & L´s pappa ska det stå…
Tack för fortsatt förtroende! :yes:
Sen massa cred till dig, som ser Ls problem, och inte blundar för dom! Hoppas ni får hjälp av läkare snart och utifrån vad läkare säger, kan göra det bästa för L!
Min bonusdotter har ADHD.. och hon är som natt och dag med/utan medicin.
Stort tack för lösenordet!
Som alltid är du mycket klok som inser att något kan vara fel och agerar utifrån det. En eventuell diagnos kommer att underläta er vardag, men framföralt kommer den att hjälpa dig hjälpa pojken! Lycka till!
Tack för fortsatt förtroende.
Hoppas att ni finner en lösning som
blir bra för hela familjen.
Kramkramkram
En av mina döttrar hade ADHD liknande beteende som barn. Utreddes men man kunde inte fastställa diagnosen. I vissa avseenden låg hon inom diagnosen i andra inte. Jag kände hela tiden att något är fel.Som 18-åring fick hon diagnosen bipolär sjukdom som också ligger nära ADHD i många avseenden. Skönt att VETA vad ”problemet” är. Kram och tack för fortsatt förtroende1
Tackar så hjärtligt för förtroendet! :)
Annorlunda psyke kan vara en fördel, speciellt om man lär sig anpassa sig efter det redan i tidig ålder. Tänker t.e.x. på nåt jag såg på nyheterna nyligen, företag som inriktar sig på att anställa personer med aspergers syndrom.. Tror vi kommer se mer sådant i framtiden :rainbow:
Tack för lösenordet!
Just nu väntar även jag på utredningen gällande min äldsta son, som jag misstänker har någon form utav autism.
Vad skönt att du inte är rädd för en utredning, det är många föräldrar som är det! Om det nu är ADHD (vilket jag tyckte av att bara läsa om hur han är, möter nämligen väldigt många barn i skolan med den diagnosen) så finns det bra mediciner (om man vill medicinera) och oftast bra stöd i skolan! :D Även om man kan få fajtas lite om det senare.
Starkt jobbat som tar tag i dina misstankar :yes:
Det låter inte lätt :( Hoppas du får reda på vad det är.
Shit, de e som om du beskriver min son i den åldern.